Recension:
Långtråkighetens filosofi

"Långtråkighetens filosofi"
av Lars Fr H Svendsen,
Natur och Kultur 2003
Pris: 165 SEK.

Först kom ”Tio tankar om tid” av Bodil Jönsson, sedan var det ”Långtråkighetens lov” av Owe Wikström och nu då ”Långtråkighetens filosofi” som en fortsättning på denna våg. En våg som handlar om vår relativa tidsupplevelse – och därmed också ytterst tankar om vars och ens mening med sin tid här på jorden.
Boken kom ut i Norge redan 1999 och var frukten av författarens egen leda efter sin disputation. Efter en period av intensivt arbete skulle han koppla av och ”göra ingenting” – men detta var omöjligt för honom. I stället valde han att försöka förstå vilka nutidsmänniskorna i väst är och hur vi passar in i världen i detta historiska skede. Eftersom ”kjedsomhet” är ett vagt begrepp valde han essäformen i stället för en strängt analytisk avhandling.
Han varudeklarerar boken som en serie skisser som förhoppningsvis kan föra oss närmre förståelse av långtråkigheten – och dess nödvändighet. Då fenomenet är tvärvetenskapligt har författaren tagit sin utgångspunkt i texter från såväl filosofi, skönlitteratur, psykologi, teologi och sociologi.
Boken är uppbyggd av fyra stora ”byggstenar”: Kapitlen med titlarna Tråkighetens problem, Tråkighetshistorier, Tråkighetens fenomenologi och Tråkighetens moral.
L Svendsen skriver att gränsen mellan att vara rejält uttråkad och att vara deprimerad är flytande. Han gjorde en minienkät som visade att fler män än kvinnor påstod att de hade tråkigt (att då jämföra med betydligt högre siffror för kvinnor som söker vård för depression!). Författaren menar att tråkigheten saknar charmen hos melankolin och saknar också depressionens självklara allvar – tråkigheten är helt enkelt för trivial för att gjort sig förtjänt av noggrannare studium.
Kant påstår att Adam och Eva skulle ha fått tråkigt om de hade blivit kvar i Paradiset. Författaren menar att det finns skäl att tro att mängden av glädje och ilska har hållit sig relativt konstant genom historien medan tristessen tycks ha ökat dramatiskt i omfattning.
Tristess var länge en statussymbol, d.v.s. så länge den var förbehållen de övre samhällslagren som var de enda som hade de materiella förutsättningarna som krävs för att kunna ha tråkigt.
Om tristessen ökar betyder det att det finns ett allvarligt fel hos samhället eller kulturen som meningsgivande instans. Mening måste förstås som helhet. Vi kan inte leva våra liv utan ett visst innehåll som kan ge det mening. Meningslöshet är tråkigt och tråkighet kan beskrivas metaforiskt som en abstinens efter mening. Författaren poängterar mycket tydligt att tråkigheten inte är en fråga om arbete eller fritid utan om mening.
Här tycker jag att författaren har en stark poäng. I mitt sinne dyker upp den gamla historien om de två stenhuggarna som arbetar sida vid sida, den ene med en kroppshållning och en mimik som präglas av största tristess, den andre med ett strålande ansiktsuttryck. Den förste hugger en sten, den andre bygger en katedral. Kanske är detta en av de viktigaste uppgifterna för en ledare/chef av idag: att få varje medarbetare att se sin, om än vid första ögonkastet lilla, insats som betydelsefull och helt nödvändig för helheten.
Bokens första och sista kapitel engagerade mig starkt medan jag fann de två mellersta kapitlen långtråkiga! Ibland blev jag störd av vissa upprepningar och tycker att författaren kunde bearbetat textmassan lite noggrannare. Jag finner också en del av hans konstaterande lite osmälta.
Kanske är hans relativa ungdom (jag uppfattar att han är kring 30 år) en förklaring till båda dessa anmärkningar? Men boken gav mig många tankar, fick mig att se mig omkring med nya ögon och göra egna reflektioner – bara det gör en bok värd att rekommendera till var och en som vill få lite distans till vardagens futtiliteter!

Ylva Öman psykolog