Dags att doktorn börjar mäta och väga!

    Av Melcher Falkenberg, Kisa.

Fetman är en kronisk sjukdom (1). Den är dessutom en negligerad sjukdom (2). Obesa personer bemöts dessvärre även fördomsfullt (3).

Varför sätter vi i sjukvården inte diagnosen fetma E 66? Jo helt enkelt för att man saknar våg, måttstock på undersökningsrummen och för att sjukdomsbegreppet ännu inte vunnit gehör. Att doktorn själv väger och mäter sin patient skapar en förtroendefylld relation och ger möjlighet till att omgående motivera patienten att börja gå ned i vikt eller förhindra utveckling av övervikt och fetma. Med ”BMI-snurror” - ett nytt tidsbesparande hjälpmedel - klassas patienten enkelt som
normalviktig (BMI 18.5 - 24.9)
överviktig BMI 25.0 - 29.9)
eller obes ( > 30.0).

Vid tveksamhet tar man miniräknaren i bruk, och vikten i kg divideras med längden i meter i kvadrat.

    I vår vardag hastar vi mellan olika undersökningsrum, och patienterna hänvisas ofta till annan lokal och ny personal för vägning. När sedan patienten står i korridoren med sina värden på längd, vikt och Body Mass Index (BMI) har många av oss tappat engagemanget efter att ha engagerat oss i andra patienter sedan den överviktige, obesa patienten hänvisades till vågrummet eller laboratoriet.

Våg i alla undersökningsrum
Vid vårdcentralen i Kisa i södra Östergötland genomfördes för ett par år sedan en standardiserad vägning av befolkningen över 20 års ålder. 91% deltog (4, 5, 6). Vågar finns sedan dess på samtliga undersökningsrum. Detta har skapat ett naturligt förhållningssätt till vägning med vågen ätt tillgänglig. Tidigare var övervikt och fetma ett nästan tabubelagt ämne att tala om - nu tar patienten oftast själv initiativet både till samtal om detta samt till invägning.

    Slutanteckningar från vårdtillfällen på sjukhus för obesa patienter innehåller ytterst sällan diagnosen obesitas E 66, trots att patienten vårdats eller opererats för följdsjukdomar. Det borde bli regel att patientens vikt noteras först i sammanfattning av laboratoriedata i slutanteckningen. Detta borde vara en självklarthet i de fall där överviktens följdsjukdomar orsakat vården.

Midjemått missas
Vad som genomgående saknas i bukstatus inom vården är midjemåttet. Bukomfång mäts med patienten i stående och efter utandning, mitt emellan revbensbågen och höftbenskammen. Mer än 102 cm hos män och mer än 88 cm hos kvinnor utgör en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom och diabetes typ 2 (1). Bukfetma är dessutom en oberoende riskfaktor (7).

    Risken är således förhöjd hos normalviktiga, något som kan skapa motivation att inte bli överviktig. Patienten kan uppmanas att själv kontrollera sitt bukomfång. Det finns måttband som tydligt markerar gränserna 102 och 88 cm - ytterligare ett enkelt hjälpmedel för såväl patienter som vårdpersonalen.
    Hur ofta ställs diagnosen obesitas, och hur ofta vägs patienterna i primärvården? En enkätundersökning på samtliga 41 vårdcentraler i Östergötland genomfördes, med utdrag ur datajournalens diagnosregister på alla patienter med diagnosen obesitas. Förväntat antal obesa beräknades efter Statistiska central byråns data från ”Undersökning av levnadsförhållanden” för 1988, varvid 9% av kvinnor och 6% av män befanns vara obesa.

Obesitas underrapporteras också för diabetiker
Befolkningen i Östergötland 1997/1998 var 414 360 invånare, varav 207 919 var kvinnor. Antalet förväntade obesa var 18 712 kvinnor och 12 386 män, totalt 31 098. Endast 949 (3%) har emellertid fått diagnosen obesitas. Man kan förvänta sig att personer med obesitas är högkonsumenter av sjukvård, varför siffran är anmärkningsvärt låg.

Som exempel på diagnos med stark koppling till fetma studerades diabetes typ 2. Vid vårdcentralen i Kisa behandlas 99 procent av patienterna med diabetes typ 2 från upptagningsområdet sin behandling. 30 procent av dessa är obesa. 1997/1998 fick 12 132 personer med diabetes typ 2 sin vård vid länets samtliga vårdcentraler. Av dessa borde 30 procent, dvs 3640 också ha haft diagnosen obesitas - men som nämnts hade totalt endast 949 fått det. Slutsatsen blir att vi underrapporterar den kroniska sjukdomen obesitas även när vi är väl medvetna om kopplingen till diabetes typ 2.

   I enkäten ställdes en fråga till chefsöverläkarna på Östergötlands 41 vårdcentraler om distriktsläkarna själva väger, mäter och räknar ut BMI. 54 procent svarade ja, de övriga angav att läkarna hänvisade till annan personal på vårdcentralen eller dess laboratorium för vägning. Det fanns specialvåg för extremt överviktiga vid 39 procent av vårdcentralerna och kvalitetssäkring av alla vågar på 34 procent av vårdcentralerna.

Låt vikt och midjemått väga tyngre, doktorn!
Låt oss börja väga och ge vikten och midjemåttet den status de bör åtnjuta om vi ska förhindra fetmabomben att explodera (8). Tillgången på vågar måste ökas, specialvåg för extremt överviktiga skall finnas tillgängling och vågarna måste kvalitetssäkras. Det är av största vikt att doktorn visar sitt intresse!

Melcher Falkenberg, docent, distriktsläkare,
Vårdcentralen
590 40 Kisa.

Referenser:
1. Obesity - prevention and managing the global epidemic. Report of a WHO consultation on obesity, Geneva, 3 - 5 June 1997. Pub, WHO/NUT/NCD 98.1 1998.

2. Björntorp P. Obesity. Lancet 1997;350:423-426

3. Crandall C, Schiffhauser K. Anti-Fat Prejudice: Beliefs, Values and American Culture. Obesity Reseach 1998; 6: 458-460.

4. Falkenberg M. Övervikt - en riskfaktor för typ 2 diabetes. Primärprevention enligt Kisamodellen. Allmän Medicin 1996; 17: 273 - 276.

5. Falkenberg M. Primärvårds- och populationsbaserad tertiär-, sekundär och premärprevention avseende typ 2 diabetes. Kisamodellen. Socialmedicinsk Tidskrift 1997; 74: 74 -76.

6. Falkenberg M. Steps towards the prevention of obesity and associated complications. Inter J Obesity1999; 23, suppl 4:21 -22.

7. Han TS, van Leer EM, Seidell JC, Lean MEJ. Waist circumference action levels in the identification of cardiovascular risk factors: prevelence study in a random sample. Brittish medical journal 1995; 311: 1401 - 1405.

7. Obesity: A time bomb to be defused. Lancet 1998; 352: 162 - 163.