Finns det ett samband mellan virusinfektioner och
insjuknandet i diabetes?

---

Av Gun Frisk, Uppsala.

ß-cellsdöd
Diabetes beror på att de insulinproducerande cellerna (ß-cellerna) slutar producera insulin. Detta beror i sin tur på att cellerna dör och inga nya bildas. Varför de insulinproducerande cellerna dör är något som forskare i hela världen under många år försökt att finna ett svar på. Man har då funnit att en av de mest troliga orsakerna till ß-cellernas död är att immunsystemet angriper dessa celler och förstör dem.
    Vad som får immunsystemet att angripa ß-cellerna vet man idag inte. Man vet att det finns en ärftlig faktor som i grunden avgör om man överhuvudtaget kan insjukna i diabetes men detta räcker inte som förklaring eftersom alla med denna ärftliga faktor inte insjuknar. Man spekulerar då om det kan vara något utifrån kommande (exogent) som t.ex. miljögifter, bakterier eller virus som är denna utlösande faktor.

Coxsackie B
Vid Uppsala universitet arbetar idag en forskargrupp för att försöka klarglägga om en virusinfektion i vissa fall kan leda till att man insjuknar i diabetes, dvs studera om en virusinfektion kan vara den faktor som startar upp immunsystemets angrepp på ß-cellerna.
    De virus vi studerar är Coxsackie B virus som tillhör samma virusfamilj som poliovirus. Det är ett mycket litet och mycket stabilt virus som dessutom är mycket vanligt förekommande i samhället. De flesta vuxna människor har någon gång under sitt liv varit infekterad med en eller flera av de sex serotyper av Coxsackie B virus som finns. I de flesta fall förlöper en sådan infektion subkliniskt, dvs den ger inga symtom.

I de fall där virusinfektionen ger symtom påminner dessa vanligtvis om lindrig influensa/förkylning eller en tarminfektion med kräkningar. Vi har i vår forskning framförallt koncentrerat oss på en av sex olika serotyper av Coxsackie virus nämligen serotyp 4. Av denna serotyp studerar vi fem olika stammar, dvs fem virus av samma sort men med lite olika egenskaper.

Metodik
De insulinproducerande cellerna finns i ”öar” i bukspottskörteln. Dessa öar innehåller till 60% insulinproducerande (ß-) celler. Genom samarbete med forskare bla i Bryssel har vi fått tillgång till sådana öar från avlidna människor. Cellerna i dessa öar hålles vid liv genom att de förvaras i en näringslösning i 37°C dvs under förhållanden som efterliknar dem i kroppen.
    Vi infekterar dessa celler med våra 5 stammar av Coxsackie B4 genom att förvara öarna i närlingslösningen plus den stam av Coxsackie B4 virus som skall studeras. De infekterade öarna studeras därefter varje dag under mikroskop för att se om infektionen i sig orsakar celldöd eller någon form av synbar förändring hos dessa öar.

Vi mäter också om virus förökat sig i cellerna samt om det skiljer mellan stammarna i förmåga att föröka sig. Det är också möjligt att förmågan för de olika stammama att föröka sig varierar mellan öar från olika donatorer. Vi studerar också om virusförökningen på något sätt påverkar insulinsekretionen, samt om den påverkar förmågan att svara med mer insulinutsöndring när öarna förvaras i cellodlingsmedium med hög glukoskoncentration.
    Icke infekterade ß-celler svarar med en ca 10-faldig ökning av insulinsekretionen när de odlas under förhållande där glukos koncentrationen är hög (samma sak sker i kroppen hos människa). De resultat vi erhållit från dessa försök är att det finns vissa stammar av Coxsackie B 4 virus som kan infektera ß-celler och föröka sig i dessa.

Förökningshastighet
Vidare har vi visat att virusets förökningshastighet och mängden viruspartiklar som bildas varierar mellan de olika stammarna. Båda dessa parametrar varierar också beroende på vilken donator öarna kommer ifrån. När vissa stammar av Coxsackie B4 virus förökar sig i ß-celler leder detta till cellens död inom loppet av 1-5 dygn medan andra Coxsackie B4 stammar förökar sig utan att döda värdcellen.
    Insulinutsöndringen hos de virusinfekterade ß-cellerna är minskad jämfört med icke infekterade celler när öarna infekterats med 4 av de 5 i studien ingående Coxsackie B4 stammarna. Graden av minskning från nästan ingen minskning till en signifikant sådan. Förmågan hos de infekterade ß-cellerna att svara med en ökad utsöndring av insulin vid en hög glukoskoncentration varierar också beroende på vilken virusstam cellerna infekterats med.

Celler infekterade med två av stammarna kan inte svara alls, två svarar men signifikant mindre än de icke infekterade cellerna och celler som infekterats med den femte stammen svarar på den höga glukoskoncetrationen med att utsöndra lika mycket insulin som oinfekterade celler trots att de producerar nya viruspartiklar hela tiden.

Immunattack
Denna infektionsmodell som den femte virusstammen uppvisar kan vara den modell där virusinfektionen är den yttre exogena faktor som startar upp immunförsvarets angrepp på ß-cellerna. De virusinfekterade ß-cellerna uttrycker med stor sannolikhet olika proteiner som härrör från virusets förökningscykel. Dessa proteiner är inte kroppsegna och immunsvaret skall normalt reagera på detta. Vidare kan man tänka sig att virusinfektionen i sig påverkar ß-cellens egen proteintillverkning t.ex. så att det sker en ökad nybildning av GAD65 (ett protein som många diabetiker har antikroppar mot).

    Kan man visa att vissa specifika virus stammar startar upp den autoimmuna diabetessjukdomen kan det finnas möjligheter att ta fram vaccin och i framtiden vaccinera personer med ökad risk att insjukna i diabetes. Man kan också tänka sig att behandla infekterade personer med någon form av antiviralt läkemedel som stoppar den pågående virusförökningen

Gun Frisk
forskare Institutionen för Kvinnor och Barns Hälsa
Uppsala Universitet
Akademiska sjukhuset
Uppsala

Artikeln har varit införd i ”Sticket”
Informationsblad från Barndiabetesfonden och Barndiabetesfondens riksförening,
Årgång 1999;nr 1
och publiceras med tillstånd
från redaktör Ulf Samuelsson.

Red

[Innehåll] [Redaktören] [Ordföranden] [Sett & Hört] [Aktuell Info] [Redaktionen] [Arkivet] [Länkar] [Diskussionsforum] [Diabetes Update]