Recension av Kapitel 10. Mat vid diabetes.
Vårdprogram för barn- och ungdomsdiabetes.
Studentlitteratur. 1996.
Recencent: Mette Axelsen, klinisk näringsfysiolog.

Kapitel 10, "Mat vid diabetes", ger en uppdatering av kostbehandlingsprinciperna vid barndiabetes. Man går igenom gällande riktlinjer för energibehov och rekommendationer för fett,- protein-, kolhydrat- och fiberintag, med andra ord klassiska baskunskaper för att bedöma en diabetikers kostanamnes. Ett plus är att det poängteras att kostråden skall utgå från barnets vanliga kost i hemmet och i skolan, och i första hand bara "hyfsas" med avseende på måltidsmönster och val av livsmedel. Stor individuell hänsyn skall tas till kulturella och sociala faktorer. Avsnittet "Kostinformation vid diabetesdebuten" ger en fin bild av hur förändringarna i kosten stegvis integreras i resten av familjens ordinarie kost.

Summarisk genomgång
Kapitel 10 ger en summarisk överblick över kostbehandlingsprinciperna vid barndiabetes, vilket är en fördel för den som bara vill tillgodogöra sig de givna riktlinjerna inom området som stöd för kostrådgivningen. Detta är också syftet med kapitlet. Men den som förväntar sig något nytt och stimulerande att använda sig av vid kostrådgivning till barn blir nog besviken. Det nya som fokuseras på är frågor rörande fett-kvalité och typ av kolhydratkällor (vilket heller ej framställs helt korrekt, se nedan). Boken inbegriper sig inte med de speciella utmaningar det innebär att ge kostråd åt ett barn. Den psykologiska aspekten, vilket bör vara en given del i dietetiken, kunde ha beretts lite mer utrymme.

Matstörningar
Matstörningsproblem-atiken, inklusive vilken ålder som är känslig, omfattning av problemet och att detta bör hållas i åtanke, saknas. Matstörningar innebär faktiskt en kontraindikation mot en alltför sträng styrning av kosten hos ungdomar med diabetes. I boken (s.82, sista meningen) görs istället ett uttalande som vittnar om bristande hänsyn till detta problem; citat "Det är viktigt att särskilt uppmärksamma tonårsflickornas minskade energibehov efter pubertetsspurten så att problem med övervikt förebyggs". Detta må vara rätt, men bör ej leda till fokus på måttlig/moderat övervikt, eftersom det kan gå över av sig själv. Istället bör man ha i åtanke att kommentarer om vikt från auktoriteter såsom tränare /läkare /föräldrar kan utlösa en matstörning. Man måste bedöma vem man har framför sig. Det vore också på sin plats att påpeka att viktnedgång, oro för att vägas eller brittle diabetes kan vara tecken på matstörning.

Fettkvalitén
I boken anges att fettkvalitén skall ändras till "mer enkelomättat- och mindre av mättat fett". Detta har kanske förväxlats något med de rekommendationer som föreligger vid förhöjda serum-TG hos typ-2 diabetiker. De senaste nordiska näringsrekommendationerna NNR 1996 (Scand J Nutr 1996:40:161-65), vilka ligger till grund för de kommande svenska näringsrekommendationerna (SNR) och därmed även för diabeteskosten, säger istället att intaget av hårt fett (= summan av mättade och transfett-syror) skall minskas till < 10E% hos alla över 3 år. Ett vettigt råd till föräldrar till diabetiker /ungdomar med diabetes är att övergå till flytande fett i matlagning, bakning etc., vilket både innefattar vegetabiliska oljor samt flytande margarin (både fleromättat och enkel-omättat fett).

Kostfiber
I avsnittet "Kolhydrater och kostfiber" anges att kostfiber fördröjer upptaget av övriga kolhydrater och att fiberrikt bröd skall eftersträvas. Detta är emellertid bara sant för vissa fiber, nämligen de som man finner i framförallt frukt, grönsaker, havre och råg. Däremot har klidelen i vete ingen effekt på blodsockerkontrollen. Ett korrekt råd till diabetiker är istället att hellre välja bröd som innehåller minst 40% intakta spannmåls-kärnor, d.v.s. bröd av pumpernickel-typ, vilket ger en betydligt långsammare blodsockerstegring än bröd bakat på bara mjöl. Detta rådet kommer, glädjande nog, i slutet av avsnittet "praktisk tillämpning", där det förövrigt ges få men bra, konkreta råd om vilka livsmedel som grovt kan tillräknas hög-GI resp. låg-GI-livsmedel (GI = glycemic index). Listorna skulle dock kunna göras betydligt längre, då senaste åren genererat flera avhandlingar på temat. Författarnas problem att på ett korrekt och fullständigt sätt förmedla hur kostråd om kolhydrater ska utformas är emellertid förståelig, och grundar sig i att det händer väldigt mycket på det området just nu.

Mer utrymme kring kostrådgivning behövs
Riktlinjerna som här ges för bedömning och kostrådgivning vid diabetes är användbara som referensmaterial och kapitlet fyller såtillvida en viktig roll såsom sakkälla. Däremot känner man inte att författarna engagerat sig riktigt i den speciella målgruppen, nämligen barn, med deras särskilda behov. Författarna har troligen fått alltför lite utrymme för att få plats med detta i sitt kapitel. Det verkar därför lämpligt att man i tillägg till detta kapitel även skaffar annan litteratur innan man diskuterar mat med barn med diabetes och deras föräldrar.

Mette Axelson
Klinisk Näringsfysiolog,
Lundberglaboratoriet för diabetesforskning,
Sahlgrenska Universitetssjukhuset Sahlgrenska,
413 45 Göteborg.
mette.axelsen@medicine.gu.se