Sammanfattning av fria föredrag och posterutställning på Riksstämman 2010

Bland annat under de fria föredragen presenterade Henri Afghahi från Njurmedicinska kliniken, Sahlgrenska, Göteborg, en studie som inkluderade 62 661 patienter med typ 2 diabetes i åldern 30–80 år med fullständig information om albuminutsöndring, njurfunktion (serum kreatinin) och kliniska karakteristiska rapporterat till NDR 2008. Albuminuri definierades som urinalbuminutsöndring > 20 µg/min och nedsatt njurfunktion som beräknad glomerulär filtrations hastighet (GFR) < 60 ml/min/1.73m2 enligt MDRD. Justerade odds ration (adj OR) för kliniska och biokemiska variabel med förekomst av nedsatt njurfunktion med eller utan albuminuri som beroende variabel beräknades. Kontinuerliga variabler ökades per en standard deviation (SD). 95 % konfidensintervall (KI) anges.

15 % av patienterna hade nedsatt njurfunktion (n = 9308). Av de patienter som hade nedsatt njurfunktion hade 56 % ingen samtidig albuminuri. Vid logistisk regressionsanalys hade patienter med icke-albuminurisk njurfunktionsnedsättning signifikant och oberoende kortare diabetesduration (justerad odds kvot 0.73; 95 % konfidensintervall 0.70-0.76), högre total kolesterol (1.05; 1.01-1.10), lägre triglycerider (0.83; 0.80-0.87), lägre systoliskt blodtryck (0.81; 0.78-0.84), bättre metabol kontroll (HbA1C %) (0.86; 0.82-0.91), lägre BMI (0.88; 0.84-0.93), de var oftare kvinnor och icke rökare jämfört med patienter med nedsatt njurfunktion och samtidig albuminuri.

De flesta patienter med typ 2 diabetes och nedsatt njurfunktion har således inte samtidig albuminuri. Olika riskfaktormönster är kopplade till förekomst resp. frånvaro av albuminuri där patienter utan samtidig albuminuri har en mer fördelaktig kardiovaskulär riskprofil. Förekomst av icke-albuminurisk njurfunktionsnedsättning kan delvis förklaras av RAAS-blockad men också stödja tanken om olika underliggande sjukdomsmekanismer. Dr Afghahi konkluderade att utveckling av markörer och metoder behövs för att bättre kunna beräkna njurfunktionen hos patienter med T2D, vilket är viktigt för uppföljning och behandling av dessa patienter.

Magnus Löndahl, Endokrinologiska Kliniken, Lund, Skånes Universitetssjukhus, fick pris för bästa fria föredrag för sin studie som utvärderade behandlingseffekten av hyperbar syrgasbehandling (HBOT) på långtidsmortalitet hos patienter med diabetes och kroniska fotsår. HBOT leder till ökad syresättning av vävnad och ökad kärlnybildning.

”Hyperbaric Oxygen therapy in patients with Diabetes and chronic Foot Ulcers (HODFU) study” är en prospektiv dubbel-blind placebo-kontrollerad studie som jämför effekten av 40 HBOT behandlingar med 40 behandlingar med hyperbar luft (placebo). Patienter som erhöll mer än 35 behandlingar i denna studie (per-protokoll populationen) är inkluderade i denna uppföljning, som utvärderar behandlingseffekt på 3-års mortalitet.

75 patienter (38 HBOT och 37 placebo) med medianålder 67 respektive 71 år (HBOT vs placebo) och diabetesduration 22 respektive 21 inkluderades i denna studie. Ingen skillnad förelåg mellan grupperna vid behandlingsstart.

Tre-års mortaliteten var 10,5 respektive 29,7 % (p<0,05) (HBOT vs placebo). Medianåldern för avlidna patienter var 79 respektive 75 år (n.s.).

Dr Löndahl konkluderade att enligt denna studie synes hyperbar syrgasbehandling kunna förbättra överlevnaden hos patienter med diabetes och kroniska fotsår.

Sista föredraget var något udda, eftersom det presenterades av en handkirurg, Göran Lundborg, Handkirurgiska kliniken Malmö, Skånes Universitetssjukhus. Hans grupp har tidigare visat i kliniska studier att förmågan att uppfatta beröring i såväl händer som fötter kan förbättras av en ny behandlingsmetodik som baseras på att aktivt utnyttja hjärnans snabba plasticitetsmekanismer genom tillfällig hudanestesi av underarmen/underbenet med bedövningssalva (EMLA). Hypotetiskt inducerar hudanestesin ett ”tyst” område i somatosensoriska kortex i hjärnan. Detta medför att angränsande område i kortex kan expandera och därmed få ökade neurala resurser att använda för att uppfatta beröring.

Gruppen har tidigare visat att EMLA på underarmens hud, hos normalpersoner, snabbt leder till en expansion av handens projektion inom sensoriska kortex, och handens känselfunktioner förbättras. I rehabiliteringen efter nervreparationer i övre extremiteten och vibrationsinducerad neuropati ger behandlingen en förbättring av handens känsel. Upprepade behandlingar har i övre extremiteten resulterat i långvarig effekt. Metoden har även visat sig verksam i nedre extremiteten på friska individer.

Syftet med deras studie var att applicera metoden på en grupp diabetiker för att undersöka om förmågan att uppfatta beröring i fotsulan förbättras.

I en dubbel-blind randomiserad studie behandlades 37 personer med diabetes typ 1 eller 2 med applicering av antingen EMLA eller placebo-salva på höger underben under 1,5 tim. Känseln (förmågan att uppfatta beröring och vibrationssinnet) i fem punkter på fotsulan undersöktes före, efter 1,5 tim och efter 24 tim med standardiserade mätmetoder.

Man såg en signifikant förbättring av både förmågan att uppfatta beröring och vibrationssinnet i EMLA-gruppen jämfört med placebogruppen. En majoritet av patienterna i EMLA-gruppen som före behandlingen saknade skyddskänsel (Semmes-Weinstein monofilament 5.07 eller högre) i fotsulan förbättrades efter behandlingen till att ha skyddskänsel, vilket ingen av undersökningspersonerna i placebogruppen som saknade skyddskänsel gjorde.

Han konkluderade att dessa inledande försök visar på en möjlighet att med en enkel och icke-invasiv metod behandla känselstörningar i fotsulan hos diabetiker. En förbättrad känsel i fotsulan hos diabetiker skulle hypotetiskt kunna minska frekvensen sår på fötterna hos diabetiker.

Bland postrarna presenterades två multinationella studier med Novo Nordisk nya insulinanalog degludec, som beskrevs som en ny generation ultralångverkande insulin. Den ena var en fas 2 studie som undersökte effekt och säkerhet hos olika former av insulin degludec, administrerade 1 gång/dag eller 3 gånger/vecka till insulin-naiva personer med typ 2 diabetes som vid inklusion hade otillfredsställande blodglukoskontroll vid behandling med antidiabetiska tabletter. Studien visade att användning av insulin degludec 1 gång/dag eller 3 gånger/vecka är säkert och tolereras väl, samt att insulin degludec uppvisar en glykemisk kontroll jämförbar med insulin glargin. Den andra fas 2 studie var på personer med typ 1-diabetes som fick antingen insulin degludec eller insulin glargin, en gång om dagen, kvällstid, i kombination med insulin aspart till måltid. Basalt insulin titrerades för att uppnå FPG 4,0-6,0 mmol/l. Sammanfattningsvis visade denna senare studie att insulin degludec är säkert och vältolererat även hos personer med typ 1 diabetes. Insulin degludec gav en glykemisk kontroll som var jämförbar med insulin glargin vid lika doser, men med en lägre frekvens av bekräftade hypoglykemi.

I en studie från Karolinska Institutet och Endokrinologiska kliniken, Malmö, Skåne Universitetssjukhuset, visades att den förbättrade insulinkänsligheten hos personer med typ 2 diabetes av 26 veckors behandling med pioglitazon kan delvis bero på effekter på IGF-1 systemet hos både män och kvinnor. Vidare sågs könsskillnader i fastekortisol under behandlingen, men betydelsen av denna skillnad i kortisolnivåer är oklar och behöver belysas i nya studier.

Slutligen belyste en studie som var ett samarbete mellan AstraZeneca Nordic, Storstockholms Diabetesförening och Österåker Primärvårdcenter, Åkersberga, hur typ 2 diabetes-patienter i Stockholm uppfattar diabetesvården. En enkät kring vårdkvalitet, egenvård och ansvar distribuerades till 2000 diabetespatienter >18 år i Stockholm. Hälften av dessa var medlemmar i Stor-Stockholms Diabetesförening, övriga rekryterades från fem vårdcentraler.

Svarsfrekvensen var 65 % (1319/2000 frågeformulär). Data erhölls från 1299 patienter, av vilka 961 hade typ 2 diabetes. Två tredjedelar av patienterna var nöjda med kvalitén på sin diabetesvård. Sex procent ansåg sig inte ha eget ansvar för sin diabetesvård och 44 % angav ett begränsat eget ansvar utöver följsamhet till behandlingsråd. Kunskap för egna initiativ för förbättring av blodsocker (kost, motion och/eller läkemedel) saknades enligt egen bedömning hos 36 %, 19 % saknade stöd från vården för att möjliggöra egenvård och 24 % upplevde begränsningar inom vården för diskussion av diabetesrelaterade personliga frågor. Dessutom upplevde 21 % att de inte hade tillräckligt med kunskap för att hantera sin diabetes.

Det stora flertalet patienter (91-96 %) ansåg att det var ganska/mycket viktigt att ha kontroll på både konventionella riskfaktorer (blodsocker, blodtryck, blodfetter, kroppsvikt) och livsstilsfaktorer (kost och motion). Patienterna uppgav att någon inom sjukvården hade diskuterat målvärden för HbA1c (77 % av patienterna), blodtryck (79 %) och kolesterol (59 %) med dem.

Sammanfattningsvis pekar dock resultatet på att det utifrån patienternas perspektiv fortfarande finns ett brett utrymme för förbättringar av diabetesvården trots att majoriteten är nöjda. Utifrån att nästan hälften av patienterna med typ 2 diabetes i Stockholm inte upplever sig själva som främst ansvariga för sin behandling känns det angeläget att genom en ökad dialog mellan patient och sjukvård, baserad på individuella behov, öka förutsättningarna för att ge patienterna kunskap, delaktighet och känsla för ansvar för sin diabetesvård konkluderade författarna.

Michael Alvarsson
Vetenskaplig sekreterare
SFD

|Upp|