Autoamputation
Av Acke Jernberger, Norrköping.
I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för behandling av diabetiska
fotkomplikationer rekommenderas under rubriken kirurgisk behandling ”revision/
resektion av devitaliserad vävnad och ben som hindrar läkning. Försiktighet
iakttages vid nedsatt cirkulation. Vid tecken på nedsatt perifer cirkulation
och förekomst av tånekroser/gangrän utan inflammatorisk reaktion kan mumifiering
vara att föredra”.
Frågor inställer sig. Finns det tånekroser/gangrän
utan inflammatorisk reaktion? Hindrar devitaliserad vävnad och ben läkning?
Autoamputationer
Under fyra år behandlades 68 fötter, varav 51 på
46 diabeti-ker med distala fotgangrän grad 4 enligt Wagners klassifikation.
Fyrtiotvå fötter bedömdes möjliga att behandla med autoamputation och
33 patienter läkte. I medeltal hade det gått 6 veckor innan patienten
kom till ortopedi-kliniken. Autoamputationer skedde sedan efter i medeltal
2,9 månader och det tog ytterligare 9 månader för läkning till full
hudteckning. Vid en uppföljning efter 6,5 år levde nio av de 33 läkta
patienterna medan 24 hade avlidit i medeltal 4,2 (1-8.7) år efter autoamputation
vid i medel-tal 78 (64-92) års ålder. Endast en hade senare blivit benamputerad
på samma sida som den tidigare autoamputerade foten.
Initialt avlägsnades ödem med högläge av foten innan
behandling med zinklimstrumpa eller gånggips. Vid invasiv infektion
gavs antibiotika och vid abscessbildning gjordes incision och dränering.
Kärlkirurgisk åtgärd utfördes i 14 fall. Tjugotvå av 29 autoamputerade
diabetiker utan operativ åtgärd sköttes ambulant vid mottagningen. Tolv
patienter vårdades inneliggande på infektionsklinik under någon period
av läkningstiden.
Autoamputation kan indelas i följande stadier:
(a) upphörande av det nutritiva flödet
(b) demarkation mellan död och viabel vävnad
(c) mumifiering
(d) sammanväxning av viabla vävnader i demarkationszonen
(e) separation av förkolnad vävnad
(f) granulationsbildning över sårytan
(g) epitelialisering av granulations-ytan
(h) mognad av hud och fibrös vävnad.
Fallbeskrivning
Läkningsförloppet för en 81- årig kvinna med diabetes
vid autoamputation återges i följande bildserie.
Det kan tyckas att behandlingstiden blir väl lång, något som patienten
bör informeras om. Å andra sidan bereder ofta de partiella kirurgiska
fotamputationerna mer bekymmer genom de problem som förorsakas genom
muskulär obalans och förlorad belastningsyta. Frågar man autoamputerade,
om de skulle ha föredragit en kirurgisk amputation, har flera med förundran
givit motfrågan: ”Menar doktorn att jag hellre skulle ha velat bli av
med en större del av foten?”
Man skulle kunna vänta sig att en autoamputerad fot snart skulle visa
upp nya nekroser, men det har endast skett i ett fall, som blev benamputerad.
|
Fig 1
Vid första besöket på mottagningen markerade jag gränsen mellan
normal och färgförändrad hud för att kunna bedöma om nekrosen skulle
öka. |
Däremot har gangrän uppstått på andra sidans fot och i flera fall tvingat
till amputation ovan fotleden. Därvid har det klart framgått betydelsen
av att ha sparat så mycket som möjligt av foten på den först drabbade
sidan.
Min uppfattning är att ingenting talar för att död
vävnad hindrar läkning. Död vävnad anses sända ut cytokiner som utlöser
inflammation och startar en läkningsprocess. Däremot kan toxiner från
invasiv infektion döda celler och i vissa fall, där antibiotika inte
kan hejda infektionens progress, måste amputation tillgripas.
Sårtoalett
Att rensa upp i läkande sår och tro att det skulle vara gynnsamt är
en myt. Enligt min mening tar man då bort den döda vävnad som är grogrund
för granulationerna. Slutligen måste betonas vikten av att först få
bort ödemet, som är ett stort hinder för läkning och betydande riskfaktor
för sår och gangräns uppkomst.
Acke Jernberger, Norrköping
Tidigare klinikchef, ortopedkliniken,
Norrköpings lasarett.
E-post acke.jernberger@telia.com
Kommentar: Diabetesfoten
Autoamputation