Från kontrovers till konsensus -
Glukos Enhetliga definitioner

Bakgrund

Glukos bestämning är mer komplicerad än många anar. Den är faktiskt mer komplicerad än HbA1c-analys. Glukos-analysen är samtidigt den vanligaste blodanalysen på våra mottagningar och avdelningar. Att analysen är så vanligt förekommande kan ge en förespegling om att den också är säker och tekniskt och medicinskt enkel. Det finns emellertid många fallgropar för den ovane.

Glukos-stickor för patientbruk är fritt hjälpmedel för diabetespatienter och försåldes i Sverige under 1997 för 287.5 MSEK. En glukossticka kostar ca 6 kr styck. En glukosmätares batteri klarar ca 4.000 mätningar. Därefter får en ny apparat köpas.

Det är ett naturligt att krav ställs från professionen och användarna på enhetlig logistik, kvalitet och rutiner.

"Förvirrande"

Det blir omöjligt för klinikerna, för att inte tala om patienterna, att skilja mellan alltför många olika glukosanalyser med tillhörande referensområden, plasma- och blodglukos. Diskussionen kring behov av någon form av konsensus kring glukos bestämningar började på Föreningens höstmöte i Karlstad i oktober 1997 med ett inlägg av prof Bengt Scherstén och fortsatte på styrelsemötet i Svensk Förening för Diabetologi 25/11 1997 i Stockholm. Därefter har ett 30-tal kollegor diskuterat frågan på Internet.
Tag gärna del av den interaktiva diskussionen på Internet

update/artiklar/74.html

Synpunkterna har förankrats

I diskussionen är det klart att det finns ett stort behov av patientnära mätapparater och för patientbruk. När reflekto-metrarna med direktsvar blev fritt hjälpmedel 1981, förekom kritik, men patienter och diabetesvårdansvariga uppskattade dem. Samtidigt måste man också kunna använda P-Glukos på laboratorierna med klara besked beträffande riskerna för glykolys.

Denna artikel definierar dagsläget kring glukos och har diskuterats med företrädare inom svensk diabetologi.

I. BLOD-GLUKOS

1. B-Glukos FINNS KVAR i Sverige som patientnära glukosmätning. Internationella Diabetes Federationen IDF definierar gränsen för diagnostik av diabetes även för B-Glukos. Huvuddelen av glukosanalyserna görs i Sverige på färskt helblodprov liksom i de flesta andra länder, Tyskland, Danmark och Finland, men i USA används P-Glukos. I litteraturen har vissa tidskrifter B-Glukos som metod medan andra presenterar data i form av P-Glukos, ibland kan i en och samma artikel faktiskt både B- och P-Glukos diskuteras.

Glukos anges enligt SI-systemet i mmol/L, men England och USA används fortfarande mg/dl. 18 mg/dl motsvaras av 1 mmol/L. I WHO-rekommendationer finns glukosvärden angivit i mg/dl och mmol/l.

2. Dagens hemblodglukosapparater i Sverige anger glukosvärdet i B-Glukos efter i de flesta fall automatisk omräkning och kalibrering från P-Glukos. Patienter och läkare i Sverige är vana vid glukos- värden uttryckt som B-Glukos.

3. B-Glukos bör finnas kvar som specialanalys vid centrallaboratorier, även sedan centrallaboratoriet övergått till P-Glukos, men ej som akut- eller rutinanalys.

II. PLASMA-GLUKOS

1. P-Glukos KAN INFÖRAS på centrallaboratorier och forskningslaboratorier, oftast används då också venprovtagning. På flera kliniska centrallaboratorier har man i Sverige redan infört P-Glukos. Amerikanska diabetesförbundet (ADA) och WHO rekommendationer om sänkta gränser för faste-Glukos baseras framförallt på plasmamätningar av glukos. Plasma är lättare att frysa i studier för framtida mätningar. Dessutom är laboratorierna oftast baserade på plasma metoder. Det är också generellt lättare att mäta på plasma. Färre störningar uppkommer jämfört med helblod. Detta är den främsta anledningen att WHO diskuterat P-Glukos i första hand.

Plasma-Glukos är dessutom motiverat av:
• att analysen är billigare för laboratorierna jämfört med B-Glukos bestämning. Vid införande av P-Glukos bör prisreduktion kunna diskuteras med kliniska central laboratorier
• enklare tekniskt att analysera • B-Glukos i stordrift är kvalitetsmässigt sämre än P-Glukos
• möjligt att helautomatisera analysmetoden
• snabbare
• det är framförallt glukoshalten i blodets vattenfas, plasmafas, som står under kroppens metabola kontroll.

Mot förändringen talar att:
• man först måste centrifugera eller på annat sätt avskilja plasma från ven- eller kapillärprov,
• glykolys kan vara ett stort problem om analysen inte utföres omedelbart; se nedan under punkt IV
• jämförelse med patientnära glukos-mätningsresultat som bygger på helblodsmätning blir svårare. Detta gäller speciellt glukosbestämningar på neonatalavdelningar

2. P-Glukos såsom analyssvar på patienter anges såsom "P-Glukos".

Definitionsgränsen för diagnostik av diabetes för vuxna anges i klartext på svarsutskrift eller elektroniskt, åtminstone under ett övergångsskede för att underlätta för klinikern, i form av

• "Upprepat fP-Glukos 7,0 mmol/L eller högre definieras som diabetes" och gärna
• "P-Glukos ger12% högre värden än B-Glukos "

Laboratorierna bör enligt klinikerna inte på svarsutskriften ange referensintervallet för P-Glukos som kan variera från laboratorium till laboratorium. Ett referensintervallet 3,6-5,4 mmol /L kan då misstolkas som om 5,5 mmol/L innebär att diagnosen diabetes skall ställas, dvs en felaktig diagnostik. Istället bör åtgärdsgränser anges.

• Samma sak ska gälla för resultatutskrifter från elektroniskt överförda svar. Viktigt att kommentaren också kan tas omhand i den elektroniska journalen

• Det är viktigt att man särskiljer Faste-Glukos värden från icke fastevärden.

3. Det är absolut nödvändigt att centrallaboratorierna i förväg god tid diskuterar och avstämmer lokalt med kliniker och sedan informerar skriftligt alla läkare med informationsblad, ifall laboratoriet avser gå från B-Glukos till P-Glukos liksom när detta avser ske. Hänsyn skall då också tas till punkt 2 och att ett lägre pris skall debiteras för analysen. Möjlighet skall också finns på laboratoriet att få bestämt B-Glukos i speciella fall, i pågående forskningsprojekt eller liknande, dock ej krav på analys av akut B-Glukos efter att P-Glukos metoden är införd.

4. Omvandlingsfaktorn P-Glukos/B-Glukos är beroende av hematokriten, dvs förhållandet mellan glukoskoncentra-tionen i blod och plasma är beroende av aktuell hematokrit. P-Glukos är 10-15% högre än B-Glukos. Laboratoriets omvandlingsfaktor anges ofta till medelvärdet 12%.

5. Glukosanalyserna skall kvalitetssäkras genom deltagande i kontrollprogram från EQUALIS eller kliniskt kemiskt centrallaboratorium.

Ansvarig diabetolog bör efterhöra om vederbörande laboratorium på sjukhuset är anslutet till EQUALIS eller deltar i annat kvalitetssäkringssystem. Detta för att kunna ha möjlighet att löpande följa riktighet och precision av glukosanalyserna.

Just nu uppvisar ca 500 deltagare vid EQUALIS en CV% runt 5 på nivån 10-15 mmol/L stigande upp mot 10% på 5 mmol/L-nivån. Kliniskt kemiska laboratorierna ligger något lägre vid mätning av P-Glukos; 3-4 CV% på den högre nivån och 5-6 CV% på den lägre.

6. Extern kvalitetskontroll får aldrig användas för att kalibrera en metod. Kalib-ratorer används för kalibrering. Metoden ska kalibreras helt oberoende, och kontrollproverna skall endast användas för att kontrollera att kalibreringen är acceptabelt riktig. Det är ju inte säkert att EQUALIS´ medelvärde är det rätta.

Eftersom EQUALIS sänder ut ett kontrollmaterial som är stabiliserat, dvs annorlunda än ett färskt helbod, bör medelvärdet per typ av metod anges och det görs redan idag. Alla metoder är utvecklade för att ge korrekta svar i färskt helblod, plasma, serum osv. Samtliga kontrollmaterial har tillsatser av stabiliserande substanser, salter eller andra konserveringsämnen, då reaktionen kan störas på olika sätt.

Resultaten från laboratorier visar för närvarande en oacceptabelt hög spridning, exempelvis från 8,5 till 11,5 mmol/L vid 10,0 mmol/L. Det är viktigt att glukosmetoderna är korrekt kalibrerade. Det finns oklarheter i rutinmetoder för glukosbestämning, hemolysering respektive deprotein-isering, som kan förklara dessa skillnader och det behövs fortsatta metodjämförelser och förbättringar.

7. Analysnoggrannheten från centrallaboratoriet skall ha en CV av högst 3,5%.

III. VENÖST - KAPILLÄRT

1. Venösa prover kan användas om andra blodprover tas samtidigt på en patient eller vid forskning. I samband med medvetslöshet, insulinkoma eller diabeteskoma, bör helst venösa prover tas. I de senare tillstånden kan det vara svårt att få fram kapillärt blod.

2. Även om den analytiska precisionen för kapillärprov och venöst tagna prover är identisk, blir variationen för kapillärt tagna prover större pga större provtagningsvariation.

Venblod tas i rör innehållande heparin- eller natriumfluorid.

3. Efter fasta, då patienten är i steady state, är skillnaden mellan kapillärt och venöst blodprov vad beträffar glukoskoncentrationen liten och försumbar. I fasta har man inte någon glukosextraktion. Detta ger då en obetydlig arterio-venös skillnad.

4. Kapillära prover kan med fördel användas som tidigare på mottagningar och på avdelningar vid andra omständigheter än ovan. Vid mottagings-besök är därför kapillärprov en fördel. Kapillärprov är dessutom enkelt för mottagningen och avdelningen. Tekniken är standardiserad med omedelbar analys av kapillärt helblod. Samma kalibrering över hela landet har ökat riktigheten. Undersökningen kan göras av undersköterska med kompetens att ta kapillärt blodprov.

5. Efter måltid eller OGTT kan venöst B-Glukos vara upp till 1 mmol/L lägre än kapillärt. Värdet svänger ofta pga kommunikation mellan ytliga och djupa vensystem i armbågsveckets vener. Skillnaden mellan glukos koncentrationen postprandialt i venöst och kapillärt Blod kan vara upp till 1,1 mmol/l - detta är ett medelvärde. Patienter med klart förhöjda värden, över 12 mmol/l, har normalt en liten kapilläro-venös skillnad i glukos koncentration. Vid uttalad övervikt, högt BMI eller långt framskriden graviditet, förefaller skillnaden kapillärt-venöst därför vara liten, sannolikt pga en ökad insulinresistens hos dessa individer eller på en avvikande fördelning av muskelvävnad/fettväv/bindväv.

Provets andel av blod från muskulatur kan dessutom variera över tiden om patienten skulle knyta handen under provtagningen. I muskelvenblod kan glukos koncentrationen då vara 2-3 mmol/l lägre än i kapillärt blod. Dessa skillnader gäller såväl för plasma som för blod.

I samband med OGTT har då "rör till rör"-variationen vid venös provtagning uppskattats ge en imprecision om ca 5% CV. Detta värde adderas till imprecisionen av själva glukosbestämningen och till detta slumpfel kommer eventuellt det systematiska felet till följd av otillräcklig glykolyshämning. På grund av att skillnaden mellan kapillär- och venkoncentration inte är konstant över tiden och att im-precisionen kan vara stor i venprover, rekommenderar
därför många sjukhus att diabetesdiagnostik inte sker med venprov i samband med OGTT utan istället med kapillärprover.

Typ 1 diabetiker har vid debut ett begränsat insulinmedierat glukosupptag, varför ven- och kapillärprover kan överensstämma även efter måltid.

6. Följande nomenklatur används:
• B (kapillär)-Glukos
• B (ven)-Glukos
• B (fasta)-Glukos
• P (kapillär)-Glukos
• P (ven)-Glukos
• P (fasta)-Glukos

För den vanlige brukaren är det överdrivet att kunna hantera så många begrepp för glukos koncentration. Det är dock ett minimikrav att kunna skilja faste värde från resultat av postprandiella glukos mätningar, i synnerhet är det viktigt vid elektronisk eller pappersvis införing av glukosvärden in i journalen. Detta förutsätter givetvis att laboratorierna informeras, när proverna analyseras, om det är fråga om ett fasteprov eller ej.

IV. DIAGNOSTIK AV DIABETES

1. För diagnostik av diabetes är det nödvändigt att glukosanalyserna har hög precision och riktighet.

2. Provet bör analyseras snarast möjligt med tanke på att glykolys även sker i rör med tillsats av fluorid eller jodacetat. Våtkemisk analys med tillsats av fluorid med analys på centrallaboratorium görs enligt lokala rutiner vid kort transporttid.

Observera: att trots tillsats av glykokolys-hämmare sjunker glukoshalten i blodet med 0,5-2,4 mmol/L under de närmaste timmarna efter provtagningen, i synnerhet om patienten dessutom har en infektion med ökad mängd vita blodkroppar och bakterier, som via egen metabolism konsumerar glukos.

Det tar ca två timmar innan inhibitorer stabiliserar glukosvärdet. Även en kortare transporttid innebär därför en ofrivillig glykolys. Ju högre hematokrit - ju snabbare glykolys. Efter fulleffekt av glykolyshämmare är glukoshalten stabil i flera dygn.

3. HemoCue® är godkänd för diagnostik av diabetes. Diagnosen ställs vid ett upprepat fastevärde på 6,1 mmol/L eller högre. HemoCue-tekniken har en kontrollerad riktighet och en precision motsvarande CV på högst 3,5%. Instrumenten finns redan på många mottagningar och avdelningar. HemoCue® tar automatiskt hänsyn till avvikande hematokritnivå. HemoCue® mäter hela glukosmängden i helblod och har darför inget hematokrit beroende. Våtkemiska laboratoriemetoder för glukosbestämning bör också ha samma precisionskrav på analysen med CV högst 3,5%.

4. HemoCue® anger värdet i B-Glukos, men kan omräknas till ca 12% högre värde för P-Glukos för de som önskar ett P-Glukos värde.

5. HemoCue® skall hanteras av speciellt upplärd person, sjuksköterska eller undersköterska eller biomedicinsk analytiker. Man bör föra en speciell logglista för apparaten enligt direktiv från lokala centrallaboratoriet, som bör vara övergripande ansvarigt för analysen med utbildning, produktkontroll, etc. Se punkt V:5

6. Alla resultat skall föras in i en speciell logglista som finns intill apparaten inklusive kontroller och kalibreringar enligt apparatfabrikantens krav.

7. OGTT har numera en lägre prioritet och diagnostisk innebörd än tidigare. I vissa gränsfall då det gäller B-/P-Glukos kan dock testet vara av värde. I dessa fall kan fördel ske kapillärt och analyseras med exempelvis HemoCue® eller våtkemisk metod.

V. TERAPIKONTROLL AV DIABETES

1. Terapikontroll av diabetes kräver något mindre krav på precision, men för patienten och vårdpersonal är det viktigt att kunna lita på om värdet i speciellt nedre referensintervallet är normalt eller är ett hypoglykemiskt värde. I akutsjukvården, i primärvården och vid rutinkontroll av diabetes kan med fördel semikvantitativ användning av testremsor, digital reflekto-meter och biosensorteknologi användas.

2. Hemblodglukosapparater kan accepteras vid terapikontroll med de krav man har på dessa enligt nedan. Dessa apparater mäter i de flesta fall P-Glukos och konverterar automatiskt till 12% lägre värde för att sedan direkt presentera värdet i B-Glukos.

3. Hemblodglukos-apparaternas precision bör successivt förbättras, enligt bland annat krav från American Diabetes Association ADA, så att de får en riktighet inom 10% av det "sanna" värdet och ökad precision i området under 4,0 mmol/l - se även punkt V:6.

Under 1998 bör blodsglukosapparaternas display-utförande förbättras, när det gäller presentation av extremt låga respektive höga blodsocker. Detta för att undvika akuta missförstånd med felbehandling. Begrepp som "HI" (high) respektive "LO" (low) har misstolkats av vårdpersonal. Insulin har felaktigt givits vid insulinkoma och HSAN har beskrivit ett par sådana ärenden. Vid extrem-värden anges lämpligen det lägsta respektive högsta numeriska värdet som apparaten kan visa såsom siffror på displayen, eventuellt blinkande siffror, eller i i fulltext på svenska "lågt blodsocker" respektive "högt blodsocker". "LO" kan även misstolkas som att batterispänningen för blodsockerapparaten är låg - detta har förekommit.

För att undvika problem vid felaktig apparat eller vid oklarheter i bedömning av digitala mätresultat, bör som en extra säkerhet vid extrema mätvärden vanliga blodglukosteststickor för direkt färg
avläsning finns tillgängliga (BM test glycemi 1-44 eller liknande) och användas som en extra säkerhet och backup. Kunskap kring denna möjlighet måste finnas hos ansvarig vårdpersonal.

4. HemoCue® har med 95% konfidensintervall en deviation mindre än ±0.5 mmol/L från referensmetoder. Hemblodglukosapparater kan därför med fördel på ett enkelt sätt kvalitetssäkras gentemot HemoCue®.

5. B-Glukos mäts och bestäms omedelbart för att få ett aktuellt värde hos en individ med känd diabetes på mottagning och avdelning. Det är naturligt och självklart att taget blodglukos skall analyseras direkt för att kunna påverka behandlingen. Sjuksköterskor och undersköterskor kommer därmed alltmer att utföra analysen istället för biomedi-cinska analytiker. Analyskostnaden blir samtidigt lägre jämfört med att skicka provet till laboratoriet.

Följande kvalitetspolicy bör under 1998 införas på mottagningar och vårdavdelningar;

• det skall finnas en avstämning kring ansvar och roller för B-Glukos mätning mellan ansvarig kliniker och lokal laboratoriechef

• standardiserad träning och utbildning skall finnas för icke-labatorieutbildad personal, som har hand om blodglukosmätningar

• kompetensbevis utlämnas till den som innehar den
kunskap och färdighet, som krävs för kapillärprovtagning och för att hantera blodsockerapparaten.

Kunskap skall finnas att avläsa och hantera svar visande ovanliga värden, extremt lågt (insulinkoma) eller högt B-Glukos (diabeteskoma), för att i en akutsituation undvika felläsning och därmed en felaktig behandling. Utbildningen bör upprepas regelbundet, lämpligen vart 3:e år, eller oftare vid behov. Ansvarig arbetsledare, MAS eller verksamhetschef, tillser att personal som utför B-Glukos har den utbildning som föreskrivs.

• en loggbok skall finnas intill apparaten. Här införs analysresultatet, datum och klockslag samt patientnamn med födelsenummer. Värdena blir då spårbara. Uppgift skall också finnas om kontrollresultat av apparaten inklusive apparatstatus. Namn skall också framgå på den person som är ansvarig för apparatvård och tillsyn. Följande uppgifter skall också följas;

• intern kvalitetskontroll för blodglukosmätningen

• extern kvalitetstillsyn för apparat och mätning

Närmaste kliniskt kemiskt laboratorium står till tjänst med tester för kvalitetskontroll av mätare alternativt kan hemblodglukos-mätarfabrikant assistera.

6. Kontinuerlig träning och upplärning av patienter med diabetes i handhavande av hemblodglukosapparater är viktig liksom förmågan att anpassa sin livsföring utifrån B-Glukos värden. Detta är viktigare att prioritera än att man före läkar- och sjuksköterskebesök rutinmässigt tar ett glukos på patienten. Patientens egen blodsglukosbok eller digitala minnesblodsglukostillsammans med HbA1c bör än mer utnyttjas vid diskussion med patienten.

Patientens blodglukosmätningsteknik, förmåga att analysera blodsocker liksom själva hemglukosapparaten skall kontrolleras på mottagningen eller avdelningen, åtminstone i samband med en årskontroll, liksom vid svängande B-Glukos eller vid oväntat högt eller lågt HbA1c för att upptäcka systemfel. En och samma bloddroppe från patienten undersöks med patientens egen apparat av patienten själv under kontroll av analysteknik. Denna jämförelse görs samtidigt av diabetessjuksköterska eller undersköterska med analys gentemot HemoCue®.

Acceptabel skillnad hos enskild patients hemblodglukosapparater får vara högst 20% vid värden över 6,5 mmol/L, dvs vid t ex 10 mmol/L ±2,0 mmol och vid 15,0 mmol/L högst ±3,0 mmol men vid värden under 6.5 mmol/L anges maximal absolut deviation till 1 mmol/L.

Erhålls värden utanför acceptabel gräns kan detta vara uttryck för att apparaten är skadad, behöver rengöras eller utgången och då bör specifik åtgärd ske eller inköp av ny apparat föreslås under förutsättning att B-Glukos stickorna är färska. Undersökningsresultatet bör ges till patienten på ett separat papper och även
journalföras med uppgift om att hemglukosteknik och blodglukosapparat kontrollerats inklusive resultatet.

Registreringskrav

Registreringskrav för blodglukosmätare för hemmabruk finns beskrivet i Sverige i TNO Quality Guideline for portable blood glucose moni-tors 1991. Dessa krav bör upp-graderas till högre precision närmaste åren. Riksförsäkringsverket, Apoteketbolaget och det rådgivande organ Handi-kappsrådet deltar i beslut kring nya mätare och glukosstickor.

Framtidsperspektiv

Det finns noggrannare metoder för glukos baserade på istopspädningsmasspektro-fotometri, men de kan inte användas i klinisk praktik pga att de är långsamma och mycket dyra. Det är dessutom enligt vissas bedömningar nu endast en tidsfråga innan ny analysteknik som mikrovågsteknik, som nu lanseras, också kan användas för bestämning av glukos.

EQUALIS avser att ha ett diabetesblock på nästa användarmöte med primär-vårdsgruppen inom EQUALIS i oktober.

Välkommen med Dina synpunkter och erfarenheter.

Stig Attvall, Doc, överläkare
Diabetescentrum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, 413 45 Göteborg
Fax 031 27 00 87
E-post stig.attvall@medicine.gu.se

Peter Nilsson, Doc, högskolelektor, distriktsläkare
Dalby Vårdcentral, 240 10 Dalby
Fax 040 33 70 81
E-post p.nilsson@dalby.lu.se

Nils Tryding, Professor emeritus
Box 57, 296 21 Åhus
E-post nils@tryding.se

Bengt Scherstén, Professor i allmänmedicin
Dalby Vårdcentral
E-post bengt.schersten@dalby.lu.se

Avstämning och diskussion har skett med företrädare från:
• Svensk Förening för Allmänmedicin SFAM, ordf Björn Olsson
• Barndiabetesgruppen inom Barnläkarföreningen, Sture Sjöblad
• Svensk Förening för Diabetologi, ordf Göran Blohmé
• Svensk Förening för Sjuksköterskor med Diabetesvård, ordf Kerstin Lindwall
• Svensk Förening för Endokrinologi, ordf Bengt-Åke Bengtsson
• Svensk Förening för Klinisk Kemi, ordf Gunnar Skude
• Svenska Diabetesförbundet, ordf Anders Ericsson

Underlaget har skickats till
EQUALIS - Kristoffer.Hellsing@equalis.se och till blodglukosföretagen Bayer, Boehringer Mannheim, MediSense och Novo Nordisk samt till Ragnar Strömberg, ordf i Svensk diagnostikaförening Värdefulla synpunkter har erhållits.

Referenser
1. What is glucose - can it be measured? J.M. Burrin, K.G.M.M. Alberti, Diabetic Med 1990;7:199-206

2. How accurate are home blood glucose meters with special respect to the low glycemic range, E Moberg, S Lundblad, P-E Lins, U Adamson, Diabet Res Clin Pract 1993;19:239-43

3. Quality control in in patient self monitoring of blood glucose, J Greyson, Diabetes Care 1993; 16:1306-08

4. Blood glucose: influence of different methods for analysis and procedures for sampling, M Landin-Olsson, A-C Öhlin, C-D Agardh, Practical Diabetes Int 1997;14(2):47-50

5. Clinical and analytical requirements and needs of glucose measurements on whole blood. Wandrup. Blood Gas News 1996;5:3-8

6. Committee Report of the Expert Committee on the Diagnosis and Classification of Diabetes Mellitus. Diabetes Care 1997;20;1198-12-07 http://www.diabetes.org/DiabetesCare/supplement198/S5.htm

7. Svårt mäta glukos på standardiserat sätt, Bo Lennholm Läkartidningen 1996;36;3032-3033

8. Vidareutbildning för kliniska kemister i Skåne 20 november 1997; Gunnar Nordin update/artiklar/147.html

9. Praktiskt flödesschema för diabetesdiagnostik, omarbetad version, aterkommande/falkenberg.html
eller via DiabetoFax ring tfn 08 34 79 55 ange dokument nr 93031 så kommer det till Din fax på arbetet eller hemma.

P-Glukos införs?

1997 lärde vi oss i Sverige som läkare, sjuksköterska och patient att de nya gränserna för definition av diabetes sätts utifrån fastevärdet av HELBLOD, B-Glukos 6,1 mmol/L. Samtidigt diskuterar vi dock fortfarande både B- och P-Glukos.

Det är kanske dags att 1 januari år 2000 vid ett millienumskifte införa generellt och enbart P-Glukos i Sverige. Vi närmar oss då internationellt USA med American Diabetes Association ADA. I sina senaste ADA rekommendationer från januari 1998 anger man, att vid förhöjt faste B-Glukos skall detta verifieras med av P-Glukos vid två följande dagar.

De flesta patientnära instrumenten mäter idag på plasma och konverterar resultatet till förväntat helblodsvärde.

Det är därför ingen svårighet att rapportera plasmaresultatet i stället. Hemocue® skulle i så fall kunna konvertera åt andra hållet, dvs från helblodglukosvärde till plasmavärde.

Vad sägs om tidpunkten 00-01-01?

Blodglukosfabrikanter hinner då genomföra nödvändiga förändringar. Patienter och vi inom professionen har tid på oss för en mental omställning till nya referensvärden. Frågan avses diskuteras vidare på styrelsemötet i Svensk Förening för Diabetologi 27/3-98 i Uppsala.

Ge gärna Dina synpunkter interaktivt på Internet

update/index.html

Referens:
Clinical Practice, Recommendations 1998, Diabetes Care 1998;21;supll 1:S20-22

Red

[Innehåll] [Redaktören] [Ordföranden] [Sett & Hört] [Aktuell Info] [Redaktionen] [Arkivet] [Länkar] [Diskussionsforum] [Diabetes Update]