Diabetesforskning inför sekelskiftet -
en allvarlig betraktelse

Av Claes Hellerström, hedersledamot i Svensk Förening för Diabetologi

Vid förra sekelskiftet var insulinberoende diabetes (IDDM) en dödligt förlöpande sjukdom med en genomsnittlig överlevnad efter diagnosen på mindre än tre år. Kunskapen om sjukdomsorsakerna var obetydlig, även om Minkowskis och von Mehrings hundförsök 1889 talade för ett tydligt samband med pankreas. Mot slutet av århundradet började emellertid de första beskrivningarna dyka upp om förändringar i de Langerhanska öarna hos diabetiker och alltflera försök gjordes att extrahera en blodsockersänkande faktor ur pankreas. Genombrottet kom i Toronto 1921 där klinisk insulinbehandling kunde påbörjas redan följande år.

75-årsjubileum

I år firar vi alltså 75-årsjubileum av ett lysande medicinskt framsteg baserat på en kombination av djurexperimentell forskning, biokemisk expertis och klinisk framåtanda och skicklighet. Upptäckten av insulinet blev en mäktig stimulans för den fortsatta diabetesforskningen och alltsedan dess kan man tala om en formlig kunskapsexplosion vad gäller diabetes. Typ 2 diabetes har kunnat avgränsas som en egen sjukdomsgrupp och dess samband med fetma, insulinresistens och bristande insulinbildning har övertygande påvisats. På motsvarande sätt har visats att typ 1 diabetes avspeglar en autoimmun attack mot Beta-cellerna i öorganet medan orsakerna till det felaktiga immunsvaret fortfarande är dunkla. Forskningen kring uppkomsten av komplikationer vid diabetes har påvisat starka samband med hyperglykemin och lovande försök till prevention har genomförts med intensifierad insulinbehandling. Blodsockersänkande farmaka i form av sulfonylurea beskrevs första gången för över 50 år sedan och denna läkemedelsgrupp är stadd i snabb expansion.

Obotlig sjukdom

Faktum kvarstår emellertid: Diabetes måste i praktiken, trots förbättrad behandling, fortfarande räknas till de obotliga sjukdomarna. Ett sekels forskning har inte nått fram till målet att kunna bota och förebygga diabetes. Dessutom ökar typ 1 och 2 på ett sätt som ger anledning till betydande oro vad gäller både folkhälsa och sjukvårdsekonomi. Färsk statistik visar att diabetesförekomsten i Europa kommer att öka från 14.4 miljoner fall år 1994 till nära 21 miljoner fall år 2010. Härav utgör IDDM c:a 14%. Motsvarande globala uppskattningar anger en ökning från 110 miljoner sjuka år 1994 till över 239 miljoner år 2010. Observera att det rör sig om en dryg fördubbling av antalet fall under en period av bara 16 år! Även om siffrorna är approximativa är det uppenbart att vi kan tala om en närmast epidemisk utveckling av diabetesförekomsten.

Stimulera forskning

Frågan är hur detta gigantiska problem ska kunna bemästras? En första förutsättning för att komma närmare en lösning på denna problematik måste vara att diabetologisk forskning och utveckling ges högre prioritet än idag. Målet bör vara att göra området så attraktivt att det lockar till sig våra mest välutbildade, och kreativa forskare. Förbättrat samarbete mellan universitets- och industriforskning är en annan förutsättning liksom ett ökat informationsutbyte mellan diabetesinriktade forskargrupper över hela världen. I detta ligger också en kraftigt ökad kontaktyta mellan klinisk och preklinisk diabetesforskning med ett fritt och naturligt flöde av information mellan dessa verksamheter.

Den nya biologin i form av cell-, molekylär- och strukturbiologi, liksom IT, ger hittills oanade möjligheter till problemlösningar i forskarmiljöer med hög expertis och gott samarbetsklimat. Viktigast av allt är dock den enskilda forskarens kunskap, entusiasm och kreativitet.

Spjutspetsforskning

Allt detta är lätt att säga, har upprepats många gånger och kan gälla som förutsättning för snart sagt allt högklassigt kunskapssökande. Diabetesproblematiken med all sin komplexitet kräver dock i särskilt hög grad nyskapande spjutspetsforskning. Tittar vi framåt kan några områden urskiljas där sådan högkvalitativ forskning skulle kunna medföra stora genombrott inom en 5- till 10-årsperiod. Ett sådant är förståelsen av den autoimmuna processen vid typ 1 diabetes och möjligheten att förebygga uppkomsten av Beta-cellsdestruktion. Ett närbesläktat område gäller utveckling av kliniskt säkra och användbara metoder för transplantation av Beta-celler och för tillhandahållande av tillräckliga mängder celler för detta ingrepp. Framkallande av selektiv immunologisk tolerans för transplanterade Beta-celler är i detta sammanhang en viktig målsättning.

Ett ytterligare område gäller behandling av typ 2 diabetes genom farmakologisk manipulation av insulinreceptorer och aptitreglering liksom förändringar i livsstil för att motverka sjukdomsutbrottet. Expansion av individens egen Beta-cellmassa för att tillgodose ett ökat krav på insulinproduktion hos patienter med sänkt insulinkänslighet är en annan målsättning.

Profylax

På sikt är naturligtvis prevention mot sjukdomsutbrottet det mest eftersträvansvärda. Den epidemiologiska och genetiska forskningen har här en enorm potential för att definiera riskgrupper och identifiera möjliga patogenetiska faktorer.

Ovanstående reflektioner syftar alltså till att fästa uppmärksamheten på vikten av att all diabetesforskning bedrivs under hårda kvalitetskrav och med klara målsättningar. Den måste bedrivas av kunniga och innovativa forskare som har förmågan till kritisk granskning av såväl andras som egna insatser och som strävar efter ständig förnyelse. Medioker forskning ger mediokra resultat och kostar stora pengar. Även om den kritiska granskningen av forskningsresultat inom det internationella forskarsamfundet bidrar till att upprätthålla en viss kvalitetsnivå, är denna prövning långt ifrån tillräcklig.

Kvalitet i forskningen

Också dåliga arbeten hittar vanligen sin plats i någon tidskrift och kommer sedan att ingå som ett nummer i författarens meritlist. Svensk diabetesforskning har en jämförelsevis hög standard, som sannolikt kan tillskrivas en allmänt god forskarutbildning liksom sakkunnig och kritisk bedömning av ansökningar om medel. Men en forskning med ambitionen att utveckla metoder för att förebygga och bota diabetes måste befinna sig i det absoluta toppskiktet för att nå fram till målet.

Kunde vi inför det kommande sekelskiftet kraftfullt och medvetet låta kvalitetskravet bli vägledande ökar möjligheten att genom svensk forskning medverka till att bryta den alarmerande globala ökningen av diabetes och minska lidandet hos en mycket stor grupp patienter.

Claes Hellerström,professor Biomedicin, Uppsala
E-post Claes.Hellerstrom@medcellbiol.uu.se

Professor Claes Hellerström utnämndes till hedersledamot i samband med höstmötet i Karlstad 8-9 oktober 1997 för sina insatser inom Diabetologins område.

[Innehåll] [Redaktören] [Ordföranden] [Sett & Hört] [Aktuell Info] [Redaktionen] [Arkivet] [Länkar] [Diskussionsforum] [Diabetes Update]