Medlemstidning för Svensk Förening för Diabetologi

Undervisning vid diabetes

Detta är ett viktigt ämne, som beskrivs på ett personligt sätt av doc Melcher Falkenberg, distriktsöverläkare, Kisa.
Idag skall diabetesundervisning vara en självklar del i diabetesbehandlingen. Samtidigt som kunskapen om sjukdomen och dess behandling ökar, så ökar också välbefinnandet och vårdkostnaderna minskar. Både vårdtagaren och vårdgivaren har således mycket att vinna att tillskapa ett möte där lärandet står i centrum. Vi ska i detta sammanhang ta fasta på att personer som arbetar i sjukvården har mycket att lära av patienternas enorma erfarenheter och samlade kunskap. Genom att ordna gruppträffar kan personer med diabetes och deras anhöriga utbyta erfarenheter med varandra och berika varandra med ytterligare kunskap. En kunnig och medveten person som ställer krav på sjukvården bidrar dessutom i hög grad till att förbättra kvaliteten av diabetesvården. Enligt hälso- och sjukvårdslagen har man rätt till information om sjukdomar och dess behandling anpassad till varje enskild persons förutsättningar.

Problembaserad patientsyrd modell
Om vi utgår från upplevda problem som har samband med sjukdomen och dess behandling får vi en problembaserad, patientstyrd modell. Det är visat att detta tillvägagångsätt engagerar den berörde i större utsträckning jämfört med att passivt avlyssna en föredragning av sjukvårdspersonal. En fråga som patienter ofta ställer sig är: Hur kan dom veta vad jag har för funderingar och problem när man själv inte bereds möjlighet att framföra dessa. Sjukvården brister idag genom att icke avsätta tillräckligt med tid för patientundervisning samtidigt som det föreligger brist på pedagogisk kompetens och brist på pedagogiska hjälpmedel. Förhoppningsvis kommer ett fördjupat samarbete med beteendevetenskapare och personalen inom sjukvården att på sikt bära frukt. Ur pedagogisk synvinkel är det inte tillräckligt att ge kunskap till patientens intellekt. Det är inte heller tillräckligt att bara låta patienten tala om och bearbeta sina känslomässiga upplevelser om sjukdomen och dess behandling. Motivationsfaktorn, d v s patientens vilja, måste också engageras tillsammans med hans/hennes intellekt och känslor. Detta ger i sin tur förutsättningar att förändra beteendet som kan resultera I att man når behandlingsmålet: Förbättrad blodsockerkontroll med blodsocker så nära det normala som möjligt under förutsättning att pat inte upplever låga blodsockervärden. Denna risk finns vid såväl insulinbehandling som tablettbehandling.
Således, för att viljan ska kunna leda till önskad beteendeförändring krävs kunskap om vilken förändringen som måste till. Vidare krävs en känslomässigupplevelse att det är bra.

Melcher Falkenberg


[Innehåll] [Redaktören] [Ordföranden] [Sett & Hört]     [Aktuell Info] [Redaktionen] [Arkivet] [Länkar] [Diskussionsforum]
Till Förstasidan