Marguerite De Clerck, Kongo Life for a Child

Intervju i samband med EASD-kongressen i Stockholm.

”Det är en mänsklig skyldighet att ta hand om varandra”

Belgiska nunnan Marguerite De Clerck har vigt sitt liv åt att hjälpa andra. På femtiotalet åkte hon till Kongo-Kinshasa för att jobba som sjuksköterska i en by på landsbygden. Idag är hon huvudrollsinnehavare i dokumentärfilmen Lifeblood – en skildring av hennes kamp för barn med diabetes.

Marguerite De Clerck

En vithårig kvinna med lätt krökt rygg sträcker fram en späd hand mot mig. Handslaget är mjukt men de mörkbruna ögonen är kraftfulla – som om en livlig eld sprakade innanför näthinnorna. Det är Marguerite De Clerck, nyss fyllda 83 år. Engelskan är flytande med viskningar om franska som modersmål. På femtiotalet kom hon som belgisk nunna till Kongo-Kinshasa. Hon ler åt minnet.

– Jag var ung och vacker. Jag blev skickad till en klinik i en liten by på landet. Där fanns mycket få välutbildade sjuksköterskor och få resurser. Alla utom jag var födda i området.

Hade du då kunnat ana att du skulle sitta här i Stockholm idag och ha en film gjord om dig?

– Absolut inte, absolut inte, säger Marguerite och lyfter upp handen som för att vifta bort den omöjliga tanken.

– Systrarna är också ganska chockade över att jag har blivit filmad. Men de stöttar mig underbart fint. Jag känner ett ansvar över att vara rösten för så många människor som lider.

Jag träffar Marguerite på ett hotell i centrala Stockholm. De stora panoramafönstren vetter mot metalliska kontorshus, järnvägsspår och elstolpar. Den korta kvinnan med sitt sockervaddsliknande bakåtkammade hår och enkla mönstrade klänning känns helt malplacé i denna sterila hotelldesign. Marguerite har kommit hit för den stora diabetesmässan EASD. I samma veva blir det officiell världspremiär för dokumentärfilmen Lifeblood som handlar om situationen för barn med diabetes i Kongo-Kinshasa, med Marguerite som nyckelperson. Resan dit har varit lång.

– Jag ville göra nytta. I Belgien fanns det redan fullt av sjuksköterskor, i Kongo nästan inga alls. Så jag fann att jag skulle göra mer nytta där, säger Marguerite med ett finurligt leende.

Vad försiggick i ditt huvud när du som 27-åring kom ner till Afrika?

– Det var fantastiskt! Allt var nytt, hela livsstilen var annorlunda. Livet där var mycket enkelt, ingen elektricitet, inget rinnande vatten, väldigt få bilar. Vi hade en liten trädgård med grönsaker och några höns. Mat fanns, men det var bara sådant vi producerade själva.

Hur var det att leva på det viset?

– Livet var mycket svårt. Där jag arbetade fanns bara sjuksystrar, ingen doktor. Kom det en kvinna med svår förlossning var vi tvungna att köra bil i tre-fyra timmar för att komma till ett sjukhus med läkare. Så rent medicinskt var det jobbigt.

Marguerites ögon lyser upp när jag frågar om hon minns sin första patient. Minnet är starkt trots att det är över 40 år gammalt. En incident som inträffade bara några dagar efter att hennes ankomst till den Afrikanska kontinenten.

– Det var söndag mitt på dagen. Vi satt och åt lunch vid matbordet när vi fick höra att en lastbil full av människor kört omkull och landat upp och ner i floden. Jag kunde ännu inte ett ord av det lokala språket men åkte dit tillsammans med en äldre sjuksköterska. Människorna i vattnet hade antingen drunknat eller skadats. Min uppgift var att sortera ut de döda från de levande, och de svårast skadade som behövde skickas till sjukhus från de mindre skadade. Det var en väldigt chockerande upplevelse. Människor som skrek och en massa döda kroppar.

Vad tänkte du då?

– Det gick ju okej. En sådan sak är inte tillräcklig för att du ska ge upp, säger Marguerite och skakar sakta på huvudet fram och tillbaka.

Ni hade ingen läkare på er mottagning. Var du tvungen att göra saker som du egentligen inte kunde för att det inte fanns tid att åka till ett sjukhus?

– O ja. Vid flera fall av sömnsjuka. Den uppstår genom att människor blir bitna av flugor som överför parasiter till blodet. Parasiterna sprids sedan till nervsystemet och personen blir allt sömnigare. Sjukdomen kräver en så kallad ”spinal tap”, man tar ut vätska från ryggraden. Jag hade aldrig gjort det förut men var tvungen. Det var riktigt skakigt där jag stod med patienten framför mig och en bok vid sidan om. Men någon var tvungen att göra det och jag var den bästa personen där för jobbet.

Det var då Marguerite bestämde sig. Hon skulle bli läkare för att kunna hjälpa till maximalt. Efter 16 år ute i Kongolesiska bushen åkte hon till universitetsstaden Leuven i Belgien för att studera. Där stannade hon i sju år, men för målmedvetna och då drygt 40-åriga Marguerite var det år i bekvämlighet som gick snabbt. 1973 var hon fast besluten att återvända till sin gamla klinik.

– Men när jag kom dit sade biskopen att jag inte behövdes. När ett större sjukhus inne i staden fick reda på att jag var utan jobb sade de att de ville ha mig. Jag började jobba med internmedicin och fick statlig lön. Allt skedde av en slump och det var inte alls vad jag hade tänkt mig.

Under det senaste seklet har Kongo-Kinshasa drabbats av både inbördeskrig och politiska konflikter som resulterat i miljoner döda. Marguerite har nästan hela tiden levt och arbetat i landet. Hon slår ner blicken och studerar mönstret i sin bomullsklänning när jag för det på tal.

– Lyckligtvis har jag aldrig riktigt varit i fara. Det kan du bli om du är på fel plats, till exempel på vägen i din bil – det är farligt. Bara nu i förra veckan var den en bil som körde in i mig bakifrån. Men det blev inte värre än så. Plundringar av både affärer och hem förekom både -91 och -93. Jag drabbades inte själv men såg det från mitt fönster. Kinshasa är annars en relativt säker plats, säkrare än både New York och Johannesburg. De tar din mobil, men slår inte ner dig. I östra Kongo är det däremot fortfarande farligt, där lider landsbygdens människor.

Marguerite är samlad när hon talar om hennes personliga skoning mot alla hemskheter som pågått alldeles intill henne själv och drabbat flera av hennes vänner. Jag påpekar att hon verkar ha ett starkt psyke. Marguerite ser allvarlig ut men ler snett och slår ut med handen lite dramatiskt när hon svarar.

– Jag är envis, ingen lättsinnig person. Lokalbefolkningen tycker att jag är hård och sträng. Sjuksystrarna brukade vara rädda för mig. Vissa är det fortfarande. Men förr var jag mycket argare, man blir mjukare till sinnet när man blir äldre.

Afrika och inte minst Kongo har ju en mörk historia av kolonialism bakom sig. Vad möter du för reaktioner från lokalbefolkningen som vit och kristen?

– Jag möter ibland fientliga reaktioner. Men det är snarare en känsla jag får än att någon säger det rakt ut. De flesta är vänligt inställda.

Hur kom det sig att du började arbeta med just sjukdomen diabetes?

– Av ytterligare en slump. Det var under ett sjukhusmöte där vi diskuterade läget för diabetespatienter. De åkte fram och tillbaka till sjukhuset för att få behandling. Vi behövde lära dem hur de skulle behandla sig själva. Då sade alla att det är ett jobb för Syster, som de kallade mig.

Det började i liten skala men så småningom åkte Marguerite till vårdcentraler ute i landet och tränade sjuksköterskor och läkare i diabetes för att de i sin tur ska kunna lära sina patienter att hantera sjukdomen. Idag är Marguerite koordinator för diabetesvården i ett nationellt hälsoprogram som inkluderar 46 vårdcentraler och tre sjukhus i Kongo. Vid sidan av det resor hon till allt från Kanada, Brasilien till Tanzania och Sydafrika för att besöka kongresser och för att söka mer pengar till projektet.

Vad är det som behöver göras för diabetessjuka i Kongo idag?

– Det behövs utbildning både för patienterna och på vårdcentralerna. Insulin finns att få och är gratis för alla unga upp till 20-25 år. De andra måste betala, vilket de oftast inte har råd med. Det är ännu ett olöst problem och ett nytt problem. Förr i tiden fanns det inga vuxna diabetiker – alla var döda.

Vad tror du om framtiden?

– Jag vet inte, jag kan inte ge dig något svar. Men vi måste hoppas – hoppas för någonting bättre.

Marguerite De Clerck vid en sjuksäng

Du verkar vara i bra form. Kommer du aldrig gå i pension?

– Jo, när jag blir gammal, sjuk och beroende så kommer jag att åka tillbaka till Belgien. Jag har inget val. Men än har jag saker kvar att göra. De lokala läkarna och sköterskorna kallar mig Grandmother. När de inte vill ha mig längre ger jag mig av.

Vad kan jag och vi i västvärlden göra för att hjälpa?

– För det första måste vi bli medvetna om hur bra vi har det och uppskatta det. För det andra måste vi bli bättre på att acceptera ett enkelt liv. Att tjäna snabba pengar ska inte vara nummer ett och vårt enda syfte. Vi måste bli bättre på att dela – de som inte har pengar kan dela med sig av sin tid. Börja med att titta runt omkring dig. Även i Sverige finns det människor som behöver hjälp.

Vi har suttit och pratat i över en timme. Marguerite visar inga tecken på trötthet, men hennes kontaktperson i Stockholm oroar sig och säger att det är dags för Marguerite att gå till sitt hotellrum och vila. Sin säng delar hon inte och har heller aldrig delat med en man.

– Jag har vigt mitt liv åt att hjälpa andra. Det är viktigt att komma ihåg att människan har rättigheter, men också skyldigheter – skyldigheter att ta hand om varandra.

Det sista viskar hon i mitt öra – ett visdomsord från en gammal kvinna till en ung.

Text: Louise Fauvelle

Frilansjournalist.

För DiabetologNytt

|Upp|