Minnesord över Bengt Scherstén,
en pionjär för diabetologi i allmänmedicinen

Professor emeritus Bengt Scherstén (f 1929) avled den 31 mars 2009 efter några månaders sjukdom i en ålder av nära 80 år. Han var född och uppvuxen i Lidköping och avlade 1948 studentexamen i Skara. Efter medicinska studier i Lund kom han under de närmsta åren att tjänstgöra vid lasaretten i Karlskrona och Kristianstad inom ämnesområdena röntgen men framför allt invärtesmedicin. Från och med 1963 var han knuten till Universitetssjukhuset i Lund som underläkare respektive biträdande överläkare inom invärtesmedicin och klinisk kemi. Där kom han i sitt forskningsarbete att tidigt intressera sig för preventivmedicinska studier inom de stora sjukdomsgrupperna diabetes, hypertoni och urinvägsinfektioner.

Hans avhandlingsarbete 1970 om asymptomatisk bakterieuri resulterade bl.a. i utvecklingen av en enkel metod för mätning av sockerutsöndring i urinen, den s.k. Uriglox-metoden, i syfte att spåra upp individer med symptomlös urinvägsinfektion. Under 1970-talet vändes Bengts intresse ut mot öppenvården och särskilt den nystartade vårdcentralen i Dalby, som från 1968 och framåt börjat utveckla nya former för primärvård. Där hade en helt ny verksamhet med diabetessjuksköterska i primärvård startats under ledning av P-O Bitzén. Därmed var grunden lagd för att vidareutveckla diabetesvården utanför sjukhusen, något som präglade Bengt Schersténs livsgärning i hög grad. När den unga kliniska specialiteten allmänmedicin började ta form i början av 1980-talet blev Bengt dess förste företrädare, då han 1982 utnämndes till landets förste professor i allmänmedicin och efterträdde professorn i praktisk medicin, Åke Nordén i Dalby, som ledande akademisk företrädare i öppenvården. Med liv och lust engagerades medarbetare för att utveckla olika grenar av allmänmedicinen under Bengt Schersténs ledning. Det handlade inte enbart om diabetes. Även hypertoni och hjärtkärlsjukdomar, liksom reumatologi, skolhälsovård, infektionssjukdomar, migrationsmedicin och mycket annat stod på forskningsprogrammet. Det var inte bara läkare som fick ta del av denna utveckling utan alla berörda personalkategorier involverades, inte minst sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Allt detta bidrog till Dalby institutionens nationellt ledande ställning på 1980-talet, understött av de årligen återkommande dalbydagarna där allmänmedicinsk primärvårdsforskning och utvecklingsprojekt presenterades.

Dessutom samlade Bengt vid flera tillfällen landets allmänmedicinare till vetenskapliga möten med gåsmiddag i november, inte minst för att låta nydisputerade unga forskare få presentera sina verk. Under 1990-talet organiserade Bengt omfattande utbildningsaktiviteter kring diabetes i öppenvård runt om i Sverige, en serie 2-dagars kurser som samlade totalt runt 1000 diabetesintresserade läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Under hans tid kom ett 40-tal avhandlingar att publiceras med anknytning till Bengts institution. Bland teman för diabetesinriktade avhandlingar kan bl.a. omnämnas dessa: diagnostik och behandling av typ-2 diabetes i primärvård (Per-Olof Bitzén), kostfiber och glukoskontroll (Barbro Hagander, Kerstin Gustavsson), metformin som behandlingsval (Leif Sparre-Hermann), metabola syndromet vid hypertoni (Peter Nilsson), samt diabetes bland invandrare (Katarina Hjelm).

Personligen var Bengt Scherstén en kombination av driftig forskare och institutionschef å den ena sidan och en jovialisk sällskapsmänniska å den andra, som inte bara uppskattade god mat och dryck i vänners lag utan även kultur, fr.a. i form av musik. Bengts minne kommer att leva kvar som en pionjär inom svensk allmänmedicin där han framför allt förde ut vården av patienter med diabetes till primärvårdens diabetesteam. Vi hedrar hans minne.

Peter M Nilsson  Per-Olof Bitzé

Minnesord över Sven Nilsson, Jönköping

Den 8 maj dog f.d. överläkaren och docenten i praktisk medicin Sven Nilsson (1927-2009), Jönköping, efter ett långt och rikt liv. Han var klinikchef vid Medicinkliniken mellan åren 1968-1992 och eftersom han fr.a. arbetade kliniskt med diabetes så är det säkert en hel del äldre diabetologer som kommit i kontakt med honom. Sven utbildade sig till läkare i Lund samt var sedan verksam vid medicinkliniker i Kristianstad och Malmö. Han disputerade 1962 i Lund med en avhandling som berörde genetiska och konstitutionella aspekter på diabetes, baserat på ett material av 119 unga män med typ-1 diabetes samt ett motsvarande antal friska värnpliktsundersökta unga män i södra Sverige som genomgick glukosbelastning [1]. En bärande tanke var att en positiv familjehistoria för diabetes ofta återfanns hos unga män med typ-1 diabetes. Av detta skäl ansåg han att det fanns många genetiska och patofysiologiska likheter mellan typ-1 och typ-2 diabetes, inte bara hyperglykemin i sig. Med den moderna diabetesgenetiken som facit kan man idag konstatera att beta-cell svikt även är en dominerande faktor vid utveckling av typ-2 diabetes, oavsett behandlingsregim.

Under sin långa kliniska tjänstgöring kom han att få uppleva olika faser av diabetesbehandlingen, inte bara utvecklingen från svin- till humaninsulin och introduktionen av olika perorala antidiabetika, utan även den högfettskost som var förhärskande i Lund in på 1950-talet efter Karl Petréns rekommendationer från 1920-talet [2].

Sven hade en nyfikenhet både på klinik och vetenskap samt kom att vara aktiv efter sin pensionering vid det Gerontologiska institutet, Hälsohögskolan i Jönköping. Han ägnade sin tid åt åldrandets medicinska och sociala aspekter samt hur diabetessjukdomen utvecklade sig i seniet. Fortfarande några få månader före sin bortgång skrev han på manuskript tillsammans med olika forskarkollegor, bl.a. i USA samt vid Karolinska institutet. Något som gladde Sven speciellt var en publikation i Läkartidningen för några år sedan på diabetestemat, involverande tre generationer från familjen [3]. Han var min far.

Peter M Nilsson
Lund-Malmö

Referenser
1. Nilsson S. Genetic and constitutional aspects of diabetes mellitus. (Avhandling). Lunds universitet. Almqvist & Wiksell, 1962.
2. Nilsson S. Karl Petrén och hans behandlingsmetoder vid magsår och diabetes. Sydsvenska medicinhistoriska sällskapets års skrift 1994, s. 67-78.
3. Nilsson S, Nilsson M, Nilsson E, Nilsson P. Långtidsöverlevnaden vid diabetes har successivt förbättrats. Lång sjukdomsduration kan ge information om protektiva möjligheter. Läkartidningen 2005;102:2066-70

|Upp|