Varför lyckas många gå ned i vikt?

En ny stor studie visade samma viktnedgång på olika energireducerade koster oberoende av kostens proportioner av fett, protein och kolhydrater. Viktminskningen var däremot starkt relaterad till hur många rådgivningstillfällen studiedeltagarna besökte. På gruppnivå var långtidsresultatet nedslående, tre kilo på två år. 23 procent av deltagarna hade dock tappat i genomsnitt nio kilo efter två år. Närmare studier av framgångsfaktorer hos denna grupp förefaller angeläget.

Hetaste nyheten inom mat- och hälsaområdet i slutet av februari var en ny stor amerikansk viktreduktionsstudie (1). Den hade utförts enligt konstens alla regler: Stort randomiserat material (811 deltagare fördelade på två olika centra), förhållandevis litet bortfall (20 procent), lång tid (2 år), intensiv och upprepad information (52 tillfällen enskilt eller i grupp med kvalificerad kostrådgivare), noggrann uppföljning med upprepade kostundersökningar, provtagningar och skattningar av hunger, mättnad och andra upplevda parametrar. Bättre kan en klassisk viktminskningsstudie i praktiken knappast göras.

Proportioner utan betydelse
Men ändå blev resultatet på gruppnivå lika blygsamt som i tidigare studier: Den genomsnittliga viktminskningen efter 6 månader var 6 kg, därefter vände vikten uppåt igen så att bara omkring 3 kg kvarstod efter 2 år. Även denna modesta viktminskning bedömdes dock kliniskt meningsfull eftersom riskfaktorer för hjärtkärlsjukdom och diabetes minskade. Den stora nyheten var att resultatet inte påverkades av proportionerna kolhydrater, fett och protein. De fyra kosterna som testades hade följande E% (energiprocent) fett, protein och kolhydrater: 20, 15, 65; 20, 25, 55; 40, 15, 45; och 40, 25, 35. Det spelade alltså ingen roll om kolhydratinnehållet varierade mellan 35 och 65 E%, om fettinnehållet var 20 eller 40 E%, eller om proteininnehållet ökades från 15 till 25 E%. Den gamla sanningen bekräftades: Det viktiga är att skapa en negativ energibalans, inte hur detta åstadkoms.

Dålig följsamhet
De ovan angivna fördelningarna av energigivande näringsämnen visar vad man avsåg att de olika grupperna skulle äta. Men kostregistreringarna avslöjade något annat: Mätningar av urinkväveutsöndringen indikerade att högproteinkosten innehöll endast 1-2 E% mera protein istället för avsedd 10 E% ökning. Skillnaderna efter 2 år i fettinnehåll mellan låg- och högfettkosterna blev maximalt 9 E% mot avsedda 20, och kolhydratinnehållet varierade från 43-53 E% istället för 35-65 E%. Energireduktionen uppmättes i kostregistreringarna till 389-554 kcal/dag mot avsedda 750.
Utifrån viktreduktionen och det faktum att energiinnehållet i 1 kg fettväv är 7000 kcal kunde man emellertid beräkna att energiunderskottet i själva verket inte var mer än drygt 200 kcal/dag ens under de första 6 månaderna då viktminskningen var som störst – cirka 1 kg/månad motsvarande 30 g/dag. Det är alltså mycket svårt att åstadkomma avsedda förändringar även i en studie som denna, med starkt motiverade deltagare och med en massiv informationsinsats som går långt utöver det som är möjligt i normalt hälso- och sjukvårdsarbete.

Rådgivning avgörande
Ett i detta sammanhang viktigt resultat var emellertid viktreduktionens starka koppling till hur många av de totalt 52 erbjudna rådgivningstillfällena som deltagarna utnyttjade. De som inte deltog minskade inte heller i vikt. Varje rådgivningstillfälle motsvarade 0,2 kg viktminskning efter 2 år. Tillgång till dietister eller motsvarande är alltså en förutsättning för att viktminskningsbehandling över huvud taget skall lyckas.

Vem lyckas?
En intressant subgrupp som inte kommenterats närmare vare sig i artikeln eller i mediarapporter är de 185 personer (23 procent) som fortsatte minska i vikt efter det första halvåret. Denna grupp hade efter 2 år gått ned i genomsnitt 9.3 kg, också utan signifikanta skillnader mellan de olika kosterna. En ingående analys av framgångsfaktorer hos personer som faktiskt lyckas med långsiktig viktreduktion borde kunna ge viktiga resultat för att utveckla icke-kirurgiska metoder för framgångsrik fetmabehandling. Kirurgi fungerar men är knappast den breda lösningen. Studien belyser indirekt också att åtgärder som förebygger fetma måste prioriteras

Nils-Georg Asp, prof, Uppsala

Referenser:
1. Sacks FM, Bray GA, Carey VJ et al. Comparison of weight-loss diets with different compositions of fat, protein, and carbohydrates. N Engl J Med 2009;360:859-73. Sekreterare NDR

|Upp|