Projekt ger bättre samarbete i vården

Kvalitet inom vården handlar mycket om samarbete och utbildning. I Mark och Svenljunga i västra Götaland har man arbetat med en diabetesvårdkedja mellan kommun, primärvård och sjukhus. Ett av kedjans projekt har varit att ta fram en utbildningspärm, som blev så pass bra att den belönades med SFD: s öppenvårdsstipendium år 2004.

Anne Bengtsson och Britt-Marie Carlsson, Skene

Diabetespatienterna får vård inom de flesta specialiteter inom landstingssjukvården, men deras vård och omsorg är även ett ansvar för kommunerna. I Mark och Svenljunga har man sedan ett par år tillbaka arbetat med en diabetesvårdkedja mellan kommun, primärvård och sjukhus.
Grundtanken är att information och kunskap ska vandra vidare i kedjan och nå all personal som kommer i kontakt med diabetespatienter, och det var med bakgrund av detta som några sjuksköterskor i tog fram en pärm att använda i utbildningen av den vårdpersonal som möter patienterna. Arbetet med vårdkedjan startades 1998 på initiativ av en samverkansgrupp som bestod av chefer från lasarett, primärvård och kommun, och med pengar från inrikesdepartementet kunde man dra igång vårdkedjeprojektet.
I den kedjegrupp som bildades har en gruppledare, en distriktsläkare, två diabetessjuksköterskor från primärvården, en från lasarettet, en från kommunerna och en överläkare från medicinkliniken ingått, plus verksamhetschefer från kommunerna och en dietist. Från vårdkedjegruppen har sedan satellitnätverk vuxit fram på de enskilda vårdenheterna.
- Om jag ska förklara vårdkedjan med enkla ord så brukar jag säga att det handlar om att arbeta med att förbättra kvaliteten och skapa ett flöde för patienterna så att de upplever vården som en helhet. Men det handlar också om ett nätverksbyggande mellan de olika delarna i kedjan. Till kedjans uppgifter hör även utbildning, som även det är kvalitetshöjande, säger diabetessjuksköterskan Britt-Marie Carlsson som har fungerat som vårdkedjeledare. Vårdkedjan har under åren bland annat arbetat med att ta fram ett vårdprogram, en individuell handlingsplan för patienter med diabetes i kommunal hemsjukvård, en modell för patientutbildning i primärvården, olika typer av PM, rapporter och flödesschema.
- Det fanns ett behov av utbildning av både sjuksköterskor, läkare och omvårdnadspersonal, vilket vi jobbade ganska intensivt med i början, berättar hon. Man har också arbetat med att sprida kunskap om vart personalen ska vända sig med sina frågor och arbetat in rutiner kring hur man bland annat remitterar vårdtagare med komplikationer vidare. Många av diabetespatienterna finns inom hemvården och äldreomsorgen, och därför är kommunernas del i kedjan stor och viktig, säger hon. I Mark finns det till exempel 1 000 personer inskrivna i hemsjukvården. Cirka 15 procent av dem har diabetes.
- Vad det gäller primärvården så finns det numera diabetessköterskor på varje vårdcentral som har gått en tiopoängsutbildning. Även den avsatta tiden för diabetespatienterna har utökats, även om vi inte når upp till de rekommenderade talen. Men det har ändå gått åt rätt håll, säger Britt-Marie Carlsson, men tillägger att det dessvärre bara är en vårdcentral som uppnår målet om en heltidssköterska per 400-500 patienter.

Bättre samarbete med "nätverkande"
Efter några år med kedje- och samarbete är tankesättet inom landstinget och kommunen någorlunda lika, säger hon. Annat var det i början. Då blev det kontroverser redan när själva begreppet diabetespatienter kom på tal.
- Cheferna inom kommunen ville inte kalla dem för patienter utan för vårdtagare, och de hade ett helt annat sätt att tänka kring det hela. Det fanns till exempel begränsningar i journalföringen. För att få veta hur många diabetespatienter som fanns var man tvungen att fråga de enskilda sjuksköterskorna. Så visst blev det lite av en kulturkrock, säger Britt-Marie Carlsson. Många av de gamla bristerna grundade sig i att kommunerna inte varit inställda på att så mycket sjukvård skulle hamna inom deras ansvarsområde, förklarar Anne Bengtsson, som är kommunsjuksköterska.

Nätverkstänkande ger arbetslust Nu är situationen annorlunda.
- Distriktsläkarna kommer på regelbundna besök hos kommunens vårdtagare, och numera har vi ett väl inarbetat samarbetssystem. För några år sedan var det mer av ett "korridorssystem"; man fick försöka fånga in någon på vårdcentralerna när man behövde reda ut eller fråga något. Men eftersom vårdtagarna flyttas snabbare och snabbare mellan hemmet och sjukvårdsinrättningarna har det blivit väldigt viktigt att hemsjukvården fungerar och att det finns ett bra samarbete mellan kommun och landsting, säger hon. Hur har vårdkedjan påverkat arbetet i praktiken?
- Patienterna kanske inte märker någon skillnad. Men det är ju i och för sig något positivt, det betyder att allt flyter på bra och att personalen vet vart den ska vända sig. För oss som jobbar känns det bra att veta hur allt fungerar, och då blir vården också säkrare för patienterna, säger Anne Bengtsson. Samtidigt innebär nätverksorganisationen att personalen blir mer delaktig i utvecklingsarbetet. Det är väldigt stimulerande, menar hon. Det gör att engagemanget och arbetsglädjen ökar, vilket även det leder till en bättre vård i förlängningen.
- Istället för att tänka "vi och dem", så blir det att man arbetar mot något gemensamt. Nu är det lättare att ta kontakt och det är lättare att lyfta luren och ringa när man behöver fråga något. Nu vet man också vem som har ansvar för vad, och då blir det lättare att arbeta. Jobbar man på en liten vårdcentral kan man känna att man är lite ensam, precis som kan göra när man jobbar som sjuksköterska inom kommunen. Alla är egentligen lite ensamma på olika håll, men på det här sättet känns det mindre ensamt, säger hon. Inom Mark och Svenljunga har det funnits tre olika vårdkedjor förutom den som arbetar med diabetes. De andra är en palliativ-, en stroke- och en demensvårdkedja.

Nya förutsättningar
Men från och med årsskiftet 2003-2004 upphörde alla vårdkedjor att fungera i sin tidigare form i och med att arbetet med att slå ihop vårdkedjorna i Mark och Svenljunga med motsvarande kedjor i Boråsområdet inleddes, enligt ett uppdrag från den gemensamma styrgruppen. I januari 2005 gick den nya organisationen in i drift, men utan att några speciella resurser avsatts.
- Vi har haft ett väldigt välfungerande vårdkedjearbete som blivit mer och mer uppskattat, så vi tycker ju att det är synd. Men man får vara tacksam för de år som varit, säger Britt-Marie Carlsson. Sammanslagningen grundar sig i att Borås och Skene har ett gemensamt vårdprogram och därför menar man att även vårdkedjorna i de olika områdena bör vara en och samma.
- Vad det gäller själva vårdkedjearbetet så kommer det inte att fungera som tidigare i och med att vårdkedjegruppen löses upp. Istället lutar det mot att chefsgruppen bestämmer att man har två representanter från de olika kommunerna, två från sjukhusen, två från primärvården och en sammankallande person, säger Britt-Marie Carlsson. - Det är alltid svårt att bygga något på enskilda entusiasters övertidsarbete, men vi som målsättning att hålla nätverken i området vid liv även i fortsättningen, säger hon.

Prisad utbildningspärm
Ett av de vårdkedjeprojekt som lever vidare efter omorganisationen är den utbildningspärm som fick Diabetologiskt öppenvårdsstipendium av SFD 2004. Arbetet med pärmen startade som ett vårdkedjeprojekt år 2002 och har tagits fram av ett tiotal av de kommunanställda sjuksköterskor som ingått i nätverket. I arbetet med utbildningspärmen har sjuksköterskorna först och främst utgått från den baskunskap och erfarenhet de själva har.
- All kunskap som vi presenterar är redan känd, det nya är själva sammanställningen som ska fungera som en bra utbildningspärm för personalen. I vårt arbete ingår det att utbilda den övriga personalen, alla måste ha grundkunskaper om patienterna och deras sjukdomar. Men innan pärmen fanns gjorde var och en på sitt sätt när de skulle lära upp nya medarbetare. Med hjälp av pärmen så blir utbildningsarbetet mer likartat. Pärmen är ganska kortfattad och schematiskt, men vi vet ändå att vi har fått med det man behöver veta, säger Anne Bengtsson som varit med att ta fram pärmen. Den riktar sig först och främst till personalen, men den kan även fungera som information åt anhöriga, berättar hon. Den första delen är en grundläggande genomgång av diabetes och riktar sig till alla som möter diabetespatienter i sitt arbete. Den andra är en mer djupgående beskrivning av sjukdomen och hur den ska behandlas. Den delen är främst till för utbildning av personal som har i uppgift att ge insulin och mäta P-glukos. I pärmen går man också igenom hur man gör blodsockermätningar och hur rutinerna kring patienter med diabetes ska fungera. Sidorna är utformade som lösa overheadblad som kan uppdateras allteftersom ny kunskap och nya arbetsrutiner tillkommer, säger Anne Bengtsson, som berättar att utbildningsarbetet flyter på mycket bättre sedan pärmen började användas i början av hösten. Nu finns det ett exemplar på varje arbetsplats i Mark och Svenljunga kommuner.

Red (HM)