Debatt: Ingen har efterfrågat expertkunskap om fetma
Av Stephan Rössner, Huddinge. Utdrag från Dagens Medicin 22/3 2000
Med bara en bråkdel av Xenicalmiljonerna hade vi kunnat göra mycket för de feta patienterna i Sverige. Nu utlöses satsningen bakvägen via ett preparat, skriver STEPHAN RÖSSNER, professor och överläkare på överviktsenheten vid Huddinge sjukhus utanför Stockholm.
Historiken
Mikael Hoffman har naturligtvis rätt, när han i sitt debattinlägg drar slutsatsen att ansvaret för felaktig prioritering eller felaktig användning av Xenical är sjukvårdens och samhällets. Xenicalsuccén kan inte bara lastas på Roche, som tillverkar preparatet. Debatten ger ytterligare ett intressant exempel på den dåliga framförhållning på vilken vi ser upprepade exempel i svensk sjukvård. Om jag för tio år sedan hade bett om 500 miljoner kronor för att bygga upp långsiktiga strategiska planer för att förebygga, behandla och stötta individer med övervikt och fetma hade jag blivit än mera förlöjligad än genom det allmänt nedlåtande ointresse som mött mitt arbete under åren.
I dag har ett massivt stöd till fetmavården smugit sig in via ett läkemedel. Man må tvista om huruvida preparatet uppfyller förväntningarna eller inte - det är trots allt i dag det enda vetenskapligt väldokumenterade preparat som vi har tillgång till och som har registrerats enligt gällande regelverk. Under en följd av år har jag inom Stockholms läns landsting, som ändå utgör 20 procent av den svenska befolkningen, gjort fåfänga försök att argumentera för att vi står inför en fetmaepidemi med betydande ekonomiska, sjukvårdsmässiga och psykosociala konsekvenser.
Och vad har hänt? Praktiskt taget ingenting.
När Stockholms läns landsting bestämde sig för att inrätta en överviktsenhet blev detta den näst minsta enheten inom den samhällsmedicinska satsningen, och ett år efter sin tillkomst den enhet som utsattes för den största procentuella besparingen. Vi tror oss möjligen inför år 2000 ha ungefär 1,5 miljoner kronor från landstinget att spela med för de mera samhällsmedicinskt inriktade insatserna. Men trots flera framstötar till landstinget vet jag ännu inte om detta ens är sant.
Handläggningskvarnar
Trots upprepade kontakter med vänliga politiker och tjänstemän inom Stockholms läns landsting sedan ett drygt år tillbaka har det inte hänt någonting. Det faktum att staten ger landstingen 50 miljoner kronor över två år i proportion till befolkningsunderlaget som kompensation för att Riksförsäkringsverket lade ned fetmabehandlingen i Nynäshamns sjukhus är ju ingalunda ett tillskott som tillkommit genom landstingens egen prioritering, utan snarare en statlig form av plåster på såren för en undandragen statlig vårdresurs. Beslutet har varit känt i månader - men fortfarande mal de administrativa kvarnarna på kvartsfart.
Konsumentverket, som borde ha till uppgift att värna om de feta som ständigt exponeras för braskande blufferbjudanden, har en så långsam handläggningstid att det oavbrutet kan dyka upp nya skräppreparat som hinner uppnå mångmiljonförsäljning, innan slutligen ett vitesföreläggande kommer och produkten försvinner ett tag för att sedan som fågel Fenix återuppstå; Slimomax blir Maxislim. Med bara en bråkdel av Xenicalmiljonerna hade vi kunnat göra mycket för de feta patienterna i Sverige. Nu utlöses satsningen bakvägen via ett preparat, och i rättvisans namn måste vi tillstå att det omfattande utbildningsmaterial som i dag har tagits fram och gjorts tillgängligt framför allt för primärvården över hela landet faktiskt har tillkommit genom Roches insatser.
Mina egna ambitioner att få sjukvårdsansvariga att satsa har uppenbarligen misslyckats. Trots ett flertal brev till Socialstyrelsen har denna myndighet inte gjort något för att ta ett övergripande grepp i frågan.
Jävig?
I denna sak kan man självfallet beskylla mig för jäv. Jag har deltagit i flera kliniska prövningar med Xenical, föreläst på ställen jorden över med bland annat Roche-stöd och varit en av huvudlärarna för det utbildningsprogram som Roche nu tillhandahåller för primärvården. Men detsamma gäller mina uppdrag för andra läkemedelsföretag med motsvarande intressen för nya läkemedel - vartill även kommer nya pedagogiska utbildningsvägar. Min bedömning har varit att detta är den enda realistiska vägen att få något att hända. För några procent av Xenicalmiljonerna hade vi i dag säkert kunna ha en sammanhållen, fungerande, nationellt accepterad strategi för att bemöta fetmaepidemin, såsom vi har till exempel för diabetes. Svensk förening för obesitasforskning har funnits i ett tiotal år och jag har som dess tidigare ordförande upprepade gånger förklarat att svenska experter är villiga att ställa sin kunskap till förfogande. Ingen har efterfrågat den.
Stephan Rössner
[Innehåll] [Redaktören] [Ordföranden] [Sett & Hört] [Aktuell Info] [Redaktionen]
[Arkivet] [Länkar] [Diskussionsforum] [Diabetes Update]
