Svensk Förening för Diabetologi 20 år

Jan Östman, ordförande de första åtta åren, blickar tillbaka

”Snart kommer våren. Re´n vindarnas troppar sjungande gå över stad, över land”. Svensk Internmedicinsk Förening (SIM) hade sitt möte i Göteborg 3 mars 1987 men de elva starkt diabetesinriktade, huvudparten internister, tänkte inte så mycket på ”Gluntarna” utan var fokuserade på möjligheten att starta en särskild förening för diabetes under SIM:s paraply.
Motivationen att stärka diabetologiens ställning på nationell nivå hade blivit allt större. Man insåg vikten av ökade kunskapsutbyten inte enbart diabetologer sinsemellan utan även med företrädare för en rad specialiteter såsom allmänmedicin, kardiologi, kirurgi, oftalmologi, nefrologi och neurologi, för att nämna några.

Starka krafter
Harry Boström och Thomas Kjellström, dåvarande ordförande i SIM, var starka krafter bakom starten vid mötet på Sahlgrenska sjukhuset. Carl-David Agardh presenterade då erfarenheter från den nybildade ”Sydsvenska Diabetesföreningen”, Bengt Scherstén redogjorde för ”Svenska Föreningen mot Högt blodtryck” och Thomas för bildandet av ”Svensk Förening för Angiologi”. De samstämmigt positiva erfarenheterna gjorde de övriga vid mötet inte mindre entusiastiska. Den centrala diskussionspunkten ”möjligheter och förutsättningar att bilda en nationell diabetesförening ” betades följaktligen snabbt av. Det arbetsnamn som föreslogs, ”Svensk Förening för Diabetologi” (SFD), blev bestående.
I den interimsstyrelse som nu bildades kom att ingå huvudparten av dem närvarande, förutom jag själv som ordförande, Carl-David vice, Christian Berne sekreterare, Göran Blohmé skattmästare, Lars-Olof Almér, Suad Efendic, Ibe Lager, Gudrun Nyberg, Bengt Scherstén och Torsten Tuvemo ledamöter. Initiala arbetsuppgifter var att ta fram stadgeförslag, utarbeta målbeskrivning, informera kollegor om föreningens tillkomst och skapa ekonomiska förutsättningar. Redan påföljande dag beslöt SIMS: styrelse att ansluta SFD som sektion.

Verka för kvalitet
I slutet av mars, efter ett diabetesmöte på ABF i Stockholm, var det så dags att kavla upp skjortärmarna. Interimsstyrelsen tog då det viktiga beslutet att föreningens medlemmar skulle vara läkare och anslutningen till Svenska Läkaresällskapet vara obligatorisk. Vi betonade i samma stund betydelsen av nära relationer till andra diabetesorganisationer, främst för patienter och sköterskor, i klartext Svenska Diabetesförbundet (SD) och Svensk Förening för Sköterskor i Diabetesvård (SFSD), som hade haft sitt första årsmöte 1983. Med den helt dominerande målsättningen, att verka för diabetesvårdens kvalitet ur alla aspekter och att stimulera forskning, protokollfördes följande förslag till aktiviteter: årligen återkommande möten av diskussions- och konsensustyp eller med rent vetenskaplig inriktning, inflytande på diabetesprogrammet under Riksstämman och regelbunden utgivning av ett nyhetsbrev, inledningsvis två nummer per år.

Vetenskapliga  möten
Vid nästa sammanträde, som ägde rum på Arlanda den 4 juni, presenterade Carl-David ett stadgeförslag, där den andra paragrafen just sammanfattade föreningens ambition ”att tillvarata diabetologiens intressen och främja dess utveckling”. I denna anda berördes frågan om att anordna (Carl-David och Gudrun) ett vetenskapligt möte i Lund med njursjukvård vid diabetes som tema. För att nu på denna punkt gå händelserna i förväg så började SFD att varje år arrangera två möten, vår och höst, men endast ett möte när Skandinaviska Sällskapet för Diabetesforskning förlade sitt årliga i Sverige.

• 1988 vårmöte, Lund, ”Diabetesnefropati” höstmöte, HS, ” Patogenes och behandling av typ 1 diabetes”
• 1989 höstmöte, KS, ” Icke-insulinberoende (typ 2 diabetes)”
• 1990 vårmöte, Sahlgrenska, ”Typ 1 diabetes inför 90-talet” höstmöte, Akademiska, ” Det metaboliska riskfaktorsyndromet, patogenes och terapi ”
• 1991 vårmöte, Lund, ”Diabetesretinopati” höstmöte, Umeå, ”The diabetic foot”
• 1992 vårmöte, HS, ”Diabetes – patogenetiska och terapeutiska aspekter” höstmöte, Örebro, ” Förbisedda diabeteskomplikationer”
• 1993 höstmöte, Sahlgrenska, ”Hjärtat vid diabetes”
• 1994 vårmöte, Akademiska, ” Diabetes, hypertoni och nefropati”

Det framgår att styrelsemedlemmarna vinnlade sig om att arrangera möten, som regel var av endagskaraktär, på egna universitetssjukhuset. Många aktuella aspekter täcktes snabbt in och utländska föreläsare inviterades i ökad utsträckning. Icke oväsentlig spin off var medlemsökningen, från omkring 50 det första året till över 400 år 1994. Göran Blohmé, som första året endast bokförde ett lån (räntefritt) på 5,000: - från SIM, kunde senare glädjas åt föreningens tilltagande solvens.
Åter till Arlanda-sammanträdet, där bl a ansökan diskuterades om medlemskap i International Diabetes Federation (IDF) och då med innehav av två av Sveriges sex poster. Så många hade Svenska Diabetesförbundet nämligen i kraft av sin höga patientanslutning jämfört med andra länder. Två poster var besatta av SEF. Slutligen väcktes vid mötet ett förslag om en svensk lärobok i diabetologi.
I oktober samma år arrangerades i samarbete med Svenska Diabetesförbundet den första konferensen, ”Hur skall diabetesvården förbättras?” Behov av handlingsprogram och specialistutbildning för diabetessköterskor var alla eniga om. Vidare betonades vikten av de förebyggande åtgärderna: screening av retinopati med ögonbottenfotografering och av nefropati med bestämning av mikroalbuminuri.
Vid det konstituerande sammanträdet, som ägde rum i anslutning till Riksstämman 1987, fick styrelsen en sammansättning som i stort sett var identisk med den interremistiska. Nyhetsbrevet från SFD utkom med sitt första nummer 1988, helt tack vare Christian. Inriktningen var att publicera sammanfattningar från SFD:s olika möten och av avhandlingar. Som bekant har Stig Attvall, redaktör sedan 1994, med sitt outtröttliga engagemang åstadkommit ett medlemsblad, numera DiabetologNytt, som på alla sätt är djupt imponerande – dessutom elektroniskt tillgänglig. Den modernt stiliserade logotypen, som pryder bl a medlemsbladet, utformades av Bengt Raattamaa redan 1987.

Lärobok
Angående läroboken i diabetologi infordrade vi offert från Almqvist & Wiksells förlag. Under redaktion av Carl-David, Christian och jag själv utkom läroboken Diabetes fyra år senare. Att en tredje upplaga utgavs (LIBER) år 2005 pekar på stor efterfrågan. En starkt bidragande orsak är att författarna till de mer än 40 kapitlen besitter hög kompetens, även bedömd med internationell måttstock. En annan orsak är de många framsteg som skedde under dessa år, kanske främst vad avser behandling. De i detta sammanhang mest betydelsefulla studierna publicerades 1993, Stockholm Diabetes Intervention Study och Diabetes Control and Complications Trial (DCCT). Hur överraskande som dess rapporter kom kan belysas av det följande. Vid konsensuskonferensen ”Synhotande näthinneförändringar vid diabetes”, anordnad av MFR och Spri november 1991, och baserad på ett SBU-projekt enades man om formuleringen: ”den sammanvägda bedömningen av hittills publicerade randomiserade studier av skärpt blodsockerkontroll ger inte stöd för att man påverkar utvecklingen av synhotande synförändringar”. Vid ADA- mötet (American Diabetes Association) följande sommar offentliggjordes för första gången DCCT-resultaten. Medan tryckpressarna således vilade gavs möjligheten till en synnerligen betydelsefull omformulering i den slutgiltiga SBU-rapporten.

DiabetesForum
Förslag om en helt ny konferens, en ”diabetologisk riksstämma” med deltagande av läkare, dietister, diabetessköterskor, riks- och sjukvårdspolitiker samt patienter initierade Hans Arnqvist vid ett sammanträde 1989. ” DiabetesForum”, det i praktiken satta förslaget, som första gången anordnades i Linköping februari 1993, blev en formidabel succé med omkring 1200 deltagare. ”Sammanfattningarna” från konferensen kan alltjämt läsas med stor behållning.
Eftersom SFD övertog huvudmannaskapet för SIM vad avser diabetesfrågor besvarades redan det första året en rad remissärenden: formaliserad utbildning av diabetessköterskor inom vårdhögskolan, kompetensutveckling efter läkarexamen (SOU 1987:-53), körkortsbestämmelser och riktlinjer för behandling av blodlipidrubbningar. Speciellt viktigt var att utbildningen för sjuksköterskor med specialisering i diabetesvård blev tydligt formaliserad med start 1991 och ledande till växande antal högskolepoäng alltefter utbildningsnivå. Styrelsen förordade bildandet av autonomt fungerande arbetsgrupper med uppgift att bearbeta viktiga problem inom diabetesområdet. Arbetsgrupperna för insulinpumpfrågor och diabetesnefropati inrättades med omedelbar verkan. Ansvar för den ”vuxna” DiP-kursen (Diabetes i Praktiken) började nu delas med SD.

EASD
Redan vid sammanträdet i januari 1989 uppkom frågan huruvida föreningen skulle ansöka om att arrangera EASD-kongressen 1995. Tiden ansågs mogen! Det skulle dröja endast ett år innan det positiva beskedet kom, vilket för den lilla organisationskommittén med Claes Hellerström, självskriven chairman, Carl-David, Christian, Suad och jag själv, innebar flerårigt, intensivt arbete, vartill kom inte helt lättbemästrade sponsringsproblem. Dessa troligen sammanhängande med att få läkemedel utvecklades på diabetesområdet. Lansering av insulinanaloger, glitazoner och en rad antihypertensiva hade säkerligen underlättat. Inte minst organisationskommitténs försiktigt balanserade budget resulterade i ett hyggligt överskott, även efter överföring av drygt två miljoner till EASD-sekreteratet i Düsseldorf. Under ett antal år, helt via ”Stiftelsen för vetenskapligt arbete inom diabetologi” kunde vi därför utdela postdoktorala stipendier för forskning 6-12 månader vid utländsk institution. Redan dessförinnan (1993) hade SFD för övrigt börjat utlysa årliga stipendier för värdefulla avhandlingar och resor till yngre forskare.

Möte som sent skulle glömmas
Propån att arrangera ett sattelitmöte, ” Diabetic macroangiopathy”, i samverkan med angiologföreningen och i anslutning till SIMS:s värdskongress i Stockholm 1990, ställde SFD snabbt och tveklöst upp på. Mötet i Mora mitt i juni skulle de cirka 200 deltagarna sent glömma. Det vetenskapliga programmet var väl utformat och landskapets skönhet strax före midsommartid helt makalös. En del av överskottet från världskongressen utnyttjade organisationskommittén för att ge diabetesföreläsningar för kollegor i S:t Petersburg. Detta var en i högsta grad angelägen uppgift eftersom diabetesvården i stort sett befann sig på 1940- eller 1950-talsnivå enligt svensk norm. Skrämmande och närmast overklig var uppgiften om att insulin saknades på det sjukhus en 12-årig flicka inkom med nydebuterad diabetes; man tvingades låna från ett annat sjukhus. WHO:s och IDF:s europasektioner höll 10-12 oktober 1989 den viktiga och ”historiska” konferens i S:t Vincent, Italien som skulle medföra en mäktig stimulans för diabetesvården, såväl ur kvalitetssynpunkt som organisatoriskt. Praktiskt taget alla möten med anknytning till diabetesvård inleddes med en sammanfattning av S:t Vincentdeklarationens ”allmänna mål” respektive ”specifika mål”.
Den s.k. S:t Vincentgruppen, vari ingick även Ulf Adamson (SEF), Regina Wredling (SFSD) och Yngve Larsson (Socialstyrelsen) företog en inventering av diabetesvården i åtta län, detta inom ramen för Socialstyrelsens ”Aktiv uppföljning”. I några län gjorde Regina noggrann journalgenomgång på ett antal slumpvis utvalda vårdenheter av dem som hade besvarat en enkät om vårdenhetens handlingsprogram. Kanske inte helt överraskande påvisades diskrepans mellan planerade och verkligt företagna undersökningar, speciellt av blodlipider, fotstatus och mikroalbuminuri samt i någon mån även av ögonbottnar. Vid den avslutande regionala konferensen, ”Hur går vi vidare?” var det komprimerade svaret: med nationellt handlingsprogram, register (nationellt, regionala och lokala), riktlinjer vårdprogram, vårdkedjor, kvalitetsindikatorer, verksamhetsberättelse och utbildning.

NDR
Vid det europeiska S:t Vincentmötet år 1994 tog jag del av resultaten från en enkät som avsåg hur implementeringen fungerat i olika länder. Nationellt handlingsprogram hade enligt enkätsvaren framtagits i 28 länder och ”task force” i 36 , dock inte i Sverige. Mot denna bakgrund, att det var minst sagt hög tid att S:t Vincent-arbetet i Sverige fick en mer kreativ karaktär inlämnade jag en projektansökan avseende etablering av en samrådsnämnd som bas för nationellt handlingsprogram och nationellt diabetesregister. Några ”Dagmar-medel” beviljades dock inte. Thomas och Carl-David (vice ordförande i SIM), banerförare med fokus på register för produktkontroll och på kvalitetssäkringsfrågor lyckades bättre i sina ansträngningar. Med Socialstyrelsens och Svenska Diabetesförbundets stöd skapades en svensk styrgrupp som framtog nationella riktlinjer, och efter utvidgat arbete även det Nationella Diabetes Registret (NDR). Man kan inte nog betona den kraftfulla insats som Anders Nilsson, den förste rikshandläggaren, gjorde för NDR, som efter en viss motvind initialt fått en internationell tätposition.
Anslutningen till IDF hade gått relativt problemfritt. I samband med S:t Vincentmötet i Budapest 1992 kunde jag därför närvara vid det IDF-sammanträde inom ramen för WHO, då samarbetsprojekt mellan patientföreningar i europeiska länder med, respektive utan, organiserad diabetesvård initierades. Sveriges ”twinning country” blev Lettland. Med Svenska Diabetesförbundet såsom huvudansvarigt genomförde Lettlandsgruppen, med företrädare från SEF, SFD och SFSD, en rad aktiviteter, såsom seminarier om barn, fotvård, graviditet, patientundervisning och retinopati, samt bilaterala studiebesök, som syftade till att kvalitetsförbättra och strukturera diabetesvården.
SFD betraktades av endokrinologer (SEF) möjligen som utbrytargrupp, och just därför sågs samverkan mellan föreningarna som både nödvändig och värdefull. Med SEF (Olle Isaksson och Lennart Fredstorp) som iniativtagare hölls under 1990 en rad sammanträden kring frågor som specialistutbildning i endokrinologi och diabetologi, specialistbehov med hänsyn till sjukhusnivå och samarbetsformer under Riksstämman. Carl-David och Christian tog fram målbeskrivningar för Endokrinologi respektive Diabetologi. Som en sen men betydelsefull konsekvens var tillkomst av specialist-benämningarna Endokrinologi och Diabetologi. Riksstämmeprogrammet, med föredrag, posterutställningar, och symposier, kunde utformas i ökat samförstånd. Den nära kontakten mellan de två föreningarna har med stor sannolikhet stärkt bådas ställning inom Svenska Läkaresällskapet. Värt att erinra om är att Rolf Luft, den svenska endokrinologins fader och dessutom internationell centralgestalt inom diabetologi, utsågs till SFD:s förste hedersledamot redan år 1988.

Sammanfattningsvis
Så här i backspegeln, självfallet med hjälp av styrelseprotokoll, är min förvåning stor att SFD:s
styrelse på en initialt bräcklig monetär grund hade inte endast ambitionen utan även modet att starta upp en verksamhet som var både bred och djup.
Diabetologien gick under åren 1987-94 in i en ny tid och frammarschen har fortsatt. En indikation på detta är att under 1992 blev SFD associerad förening till Svenska Läkaresällskapet och 2005 fullvärdig egen sektion. Vidare har under det drygt femtontal kliniska professorer som utnämnts inom endokrinologi, invärtesmedicin eller pediatrik huvudsakligen meriterat sig inom diabetesområdet. Annorlunda uttryckt, vad som under relativt kort tid utvecklades med sann uppbyggnadsglädje skapade en stabil plattform för framtida svensk diabetologi.

Jan Östman

|Upp|