VARFÖR JAG BLEV DIABETOLOG

Att få följa sina patienter under lång tid, kanske hela deras liv, är en av de stora fördelarna med att vara diabetolog. Det säger Lars-Olof Almér, docent vid UMAS i Malmö och nybliven pensionär. Utbildning har i alla år legat honom varmt om hjärtat och många tusen har deltagit i hans kurser. Och fler lär det bli - även om föreläsningarna numera har fått konkurrens av sibiriska vildhästar, veteranbilar och flamenco.

av Margaretha Hellenberg
medicinjournalist

Lars-Olof Almér

Det var ingalunda självklart att Lars-Olof Almér skulle ägna sig åt diabetologi. Tvärtom tyckte han att det verkade invecklat och vände hågen åt annat håll. Men så spelade slumpen in… En legendarisk forskare och läkare kom i hans väg - professor Jan Waldenström. Nu väcktes ett intresse för diabetes som skulle hålla i sig i över 35 år.
- Mer och mer gled jag forskningsmässigt in på diabetes. Det var mycket märkligt för det var egentligen inget medvetet val. Det blev en utmaning precis som så mycket annat i livet. Forskningen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet tyckte jag var fascinerande - till exempel varför diabetikerna fick så mycket skador på sina blodkärl? Lars-Olof Almér fick idén att testa om endotelets funktion skadades av de metabola svängningar som uppkommer hos diabetikerna. Det ledde så småningom till en avhandling och disputation 1975 om endotelets förmåga att frisätta faktorer som löser upp tromboser. Han kunde också visa att diabetiker hade dubbelt så mycket av koagulationsfaktorn von Willebrand i blodet jämfört med friska personer. Diabetiker fick därför oftare blodproppar som också var svårare att lösa upp. Därmed var Lars-Olof Almér definitivt "fast" i diabetologin och när forskningen fått upp farten blev också fler och fler intresserade av att "hänga på tåget" som han uttrycker det. I dag har han handlett fem doktorander fram till disputation och den sjätte är på gång. Det som han själv tycker har varit bäst med att vara diabetesdoktor är kontinuiteten i patientkontakten:
- Man får lära känna dem och deras familjer och följer dem ofta genom hela livet. Det blir rejäla möten med varje patient även om det inte sker så ofta. Då vågar de berätta om sådant som kan gå snett. Det är mycket som händer dem. Mina patienter har lärt mig mycket om livet och hur man kan hantera motgångar.
En annan fördel är att det forskningsmässigt händer mycket inom diabetologin som han anser har en stor utvecklingspotential.

Brinner för utbildning
Lars-Olof Almér har varit trogen UMAS sedan 1960-talet frånsett några år i USA vid University of Minnesota och i Saudi-Arabien vid King Faisal University, där han bland annat försökte starta ett diabetescentrum. Han har utnyttjat alla de tre "ben" som en läkare vid universitetssjukhus har: Att ta emot patienter, att forska och att undervisa. Att föra kunskaper vidare och utbilda andra har varit en viktig del under hela arbetslivet - inte minst för att bidra till ett ökat intresse för diabetologi. Många tusen har deltagit i hans kurser - klassikern "Diabetesvård i dag" har gått i 25 år.
- Jag kom in i kursverksamheter som äldre kolleger hade startat och som jag fick utveckla och driva vidare. En del saker kunde vara svårbegripliga när de framfördes i böcker eller av andra föreläsare. Då försökte jag att förenkla och plocka fram det viktigaste. Mest är det invärtesmedicinare och distriktsläkare som deltagit. De tog också ibland med sig sina diabetessköterskor, vilket Lars-Olof Almér tycker har varit värdefullt. Kollegan Bengt Scherstén i Dalby var först i landet med att tidigt på 1970-talet ta initiativ till sådana kurser, eftersom han ansåg att det behövdes sjuksköterskor med specialkunskaper inom diabetologin. Så småningom kom Lars-Olof Almér med och fick sedan ta över när de andra pensionerades. För sina undervisningsinsatser blev han 1979 av universitetet i Lund utnämnd till Bäste Föreläsare med titeln Mäster. Han är också hedersledamot av Svensk förening för diabetologi sedan förra året. Lars-Olof Almér är även kardiolog, vilket har varit honom till nytta i arbetet med diabetiker. Tycker han själv, men…
- Många andra tyckte att det var en uridiotisk kombination som inte passade ihop men jag tycker att det har varit bra.
- När jag arbetade med kardiologi på 60-talet så märkte jag ju att det var lite häftigare och mer dramatiskt än andra specialiteter. Men när man får möjlighet att ha kontakt med diabetespatienter under lång tid så betyder det mycket för ens egen utveckling som läkare. Man blir mycket mera lyhörd och lär sig sådant av patienterna som man aldrig hittar i böckerna. I dag har vi också oändligt många fler möjligheter att hjälpa än när jag började ta hand om diabetespatienter för 36 år sedan - även om vi ännu inte löst gåtan med hur sjukdomen uppkommer. Lars-Olof Almér berättar hur tungt det kändes när man förr inte fick transplantera njursjuka diabetiker eller lägga dem i dialys.

Positiv utveckling
Han har dock kunnat följa den positiva utvecklingen under åren för diabetikerna. Redan i början av 1980-talet började han och hans medarbetare med mikrodialys genom att stoppa in små njurdialyskapillärer i huden på patienter för att kontinuerligt kunna mäta blodsocker utan att sticka dem i fingrarna. Man försökte också koppla ihop systemet med insulinpumpar. Det var ett samarbete med universitetet och den metoden används mycket i dag. Ett annat framsynt projekt i mitten av 1970-talet var att låta gravida diabetiker mäta sitt blodsocker via en nätansluten apparat. De kunde gå till jobbet som vanligt och slapp att läggas in.
- Det gick hur bra som helst, men det var inte helt okontroversiellt. Av endokrinologer fick jag kritik för att jag inte förstod att det var farligt! De hade lagt in patienterna i decennier - det fick inte rubbas… När patienterna kunde mäta sitt blodsocker själva blev det en revolution, menar Lars-Olof Almér, liksom insulinpennorna som kom i mitten av 1980-talet. Om inhalerat insulin har han själv forskat en del och ser stora fördelar för alla spruträdda diabetiker som han mött under åren. Numera handlar det mycket om egenvård för diabetikerna, men ibland kan de behöva hjälp med annat än recept. Genom att diabetessköterskor utbildades fick patienterna kontakt med någon med mera tid än doktorn att gå igenom rutiner och procedurer som hur man rengör blodsockermätaren, hur man stoppar i ampullen i insulinpennan och så vidare.
- Vi doktorer har ibland inte riktigt den tid vi skulle vilja ha. Patienterna blir störda när det ringer från olika håll och de inte får den detaljgenomgång som de har rätt att fordra. Där har diabetessköterskorna betytt väldigt mycket - inte minst när det gäller kontinuiteten eftersom de oftast är där varje dag.
- Alla distriktsläkare måste ju kunna en hel del om diabetes. Många kan det också och är mycket duktiga, men de har en svår sits eftersom de numera ska kunna nästan allting från att tidigare mera ha haft en sorteringsfunktion. Det har han kunnat se på nära håll eftersom hustrun Anneli är distriktsläkare.

Vilda hästar
Pensioneringen har inte hindrat Lars-Olof Almér från att fortsätta med kurserna. Till hösten siktar han på en serie föreläsningar helst förlagda till konferenslokalen på 54:e våningen i skyskrapan Turning Torso, Malmös blickfång i Västra hamnen. Dessförinnan hoppas han på många fina dagar i skogarna vid Fjällfotasjön, där han kan spränga fram som en annan Djingis Khan på en av sina tre basjkir-hästar - fångade vilda i Sibirien.
- Min bästa egenskap är nog att jag är bra på "time management" - att använda varje minut antingen så att jag njuter av den eller känner mig effektiv - aldrig bara fördriva tiden. Är jag i skogen hos hästarna så är jag maximalt där. Det borde han egentligen inte kunna vara, eftersom han är hästallergiker och aldrig ens har kunnat gå in i ett stall eller nära en häst. Av någon anledning så är det helt ok med basjkir-hästarna.
- Jag har inga besvär alls! Det är helt sanslöst - jag har pratat med allergologer men de kan inte förklara hur det kommer sig… När det är för mörkt eller olägligt väder för att galoppera runt i skogarna väntar en del mekande med motorn till en annan raritet - en Corvette från 1989. Något som Lars-Olof Almér tidigare inte ens drömt om att hinna med är att lära sig att dansa flamenco, men i höstas blev det av.
- Jag har alltid tyckt att det ser fint ut och jag gillar rytmen. Det är stiligt och lite fräsigt - men jag är ensam karl på kursen så vi får se om jag fortsätter…

Margaretha Hellenberg
Rapportör för DiabetologNytt

|Upp|