Rapport från ISPAD-mötet i Durban

Peter Sand, diabetespsykolog, barndiabetesmottagningen, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Sahlgrenska Universitetessjukhuset, Göteborg

ISPAD (International Society for Pediatric and Adolescent Diabetes) höll sitt årliga möte i Durban, Sydafrika, 16-18 augusti 2008.
Att finna balans mellan föräldraengagemang och barnets mognadsnivå är många gånger en avgörande psykologisk frågeställning inom diabetesbehandlingen av barn och ungdomar. Föräldrar som i allt för hög utsträckning identifierar sig med barnets diagnos riskerar att begränsa barnets utveckling. Identifikationen riskerar att grundlägga anledningar till framtida konfliktsituationer mellan föräldrar och barn. Samtidigt vet vi att föräldraengagemanget i regel är som störst vid sjukdomsdebuten för att därefter successivt avta ett eller två år efter diagnos, något som Barbara Anderson, professor i psykologi vid Baylor College of Medicine, Houston, Texas, poängterade på ISPAD i Berlin 2006.
Familjestudier har visat att föräldrarnas inblandning i diabetesbehandlingen ofta reduceras i tidiga tonår (11-13 års ålder). Forskning har även visat att ungdomar med föräldrastöd i högre utsträckning säkerställer god metabol kontroll.
Årets ISPAD-möte i Durban fördjupade ytterligare temat kring samspelet mellan föräldrar och barn och förhållandet till god egenvård.
Tim Wysocki, PhD, psykolog vid Nemours Childrens Clinic, Jacksonville, Florida, diskuterade på sin Workshop Parental skills hur föräldrar i allmänhet och föräldrar till barn med diabetes i synnerhet kan förbättra sin föräldraförmåga. Till de allmänna föräldraråden hörde framför allt att uppmuntra barnet/ungdomen genom att rikta uppmärksamheten mot de handlingar och försök till problemlösning som barnet/ungdomen själv tar initiativ till. Föräldrar uppmanades i möjligaste mån att undvika kritiska och negativa kommentarer.
I likhet med Anderson underströk Wysocki familjens betydelse för god diabetesbehandling. Wysocki menade att han i sitt kliniska arbete stundtals funnit en uppgivenhet hos föräldrar, ofta orsakad av en reell oro för barnets hälsa, eller på grund av påfrestande konflikter kring diabetesbehandlingen. Wysocki hävdade då att depressiva föräldrar, istället för arbeta intensivare med lösningar kring diabetesbehandlingen, hade en tendens att dra sig undan och ge upp. Följaktligen ställde Wysocki frågan: hur bör föräldrar till företrädesvis ungdomar med diabetes gå till väga när de överlämnar ansvaret för behandlingen?
Överföringen av ansvar bör ske systematiskt och gradvis. Föräldrarna bör också inta en aktiv roll för att under kritiska perioder kunna återta en större del av behandlingsansvaret. En annan viktig aspekt som berördes var att föräldrarna bör lösa diabetesspecifika frågor tillsammans med ungdomen inte för ungdomen. Hur kan då behandlaren i praktiken stödja dessa principer? Wysocki förordade en utvärdering av ansvarsfrågan varje år. Barnets/ungdomens ålder ger inte tillräckligt med riktlinjer i fråga om ansvar kan överlämnas. Barnets/ungdomens diabetesspecifika färdigheter måste undersökas och problemlösningsstrategier behöver diskuteras.
Föräldrarna behöver också förberedas på att förändringar beträffande ansvarsfrågan görs på prov; tillfälligtvis kan föräldraauktoriteten behöva stärkas, från att ha varit mer återhållen. Kanske kan man dra slutsatsen att vi i det kliniska arbetet med familjer behöver arbeta intensivare med dessa betydande frågor som Wysocki förtjänstfullt lyfte fram.

|Upp|