INSÄNT AV Mona Landin DEN 24 :e NOVEMBER, 1997 vid 14 - tiden
Debatten om plasma kontra blodsocker rasar vidare, som om det inte vore nog med att gränserna ändras. Vi hade i Skåne den gångna veckan ett möte om analysmetoder anordnat av kliniska kemisterna.
Från laboratoriernas sida verkar det att kvitta lika vilken analys man gör, vare sig plasma eller blod har nägra övervägande specifika för- eller nackdelar.
Från klinisk sida tror dock jag att det är viktigt att vi bestämmer oss för ett sätt att mäta på, antingen blod eller plasma. Att ha båda analyserna parallellt vore olyckligt och kommer nog bara att skapa nya problem. Bara ändringen av gränsvärdet är en fullt tillräckligt pedagodisk utmaning. Internationellt förefaller plasma att vara det dominerande. De flesta patientnära apparater mäter också plasma efter att blodkropparna har filtrerats bort i teststickans olika lager. Apparaten korrigerar sedan efter en standardhämatokrit till blodglukosvärde. Det är fr a Hemocue som får problem om man går över till plasma eftersom den mäter på hemolyserat helblod. Då man tidigare har korrigerat plasmaanalyser från Kem lab till blodglukos med hjälp av en faktor som antager att patienten har normal hämatokrit så vore det väl möjligt att göra samma för Hemocue. Efter att ha följt debatten är mitt förslag att man går över till plasmabestämning av glukos pga av följande skäl. 1. Internationellt används detta mest. 2. De aktuella gränserna är baserade på plasma och cut off värdena därför "jämna". Vid omvandling till blodglukos används varierande faktorer för att få någorlunda jämna cut off värden också för blod. Redan här inducerar vi fel. 3. De patientnära apparaterna mäter redan på plasma och det torde inte vara något större ingrepp att kalibrera om dessa. 4. Till varje pris bör vi undvika att ha olika analyser samtidigt. Kanske ska diskussionen om kapillärt kontra venöst också tas upp så vi slipper olika gränser för stimulerat / postprandialt blodsocker. 5. För Hemocue som är en bra apparat borde man kunna lösa det hela med att omräkna värdena om det inte finns någon annat kemisk-teknisk lösning. För kliniska kemister har jag förstått att det är motbjudande att analysera en sak med hög presicion och sedan införa ett okontrollerbart fel genom att omräkna med en standardfaktor. Jag tror dock att det är den kompromiss man får göra.Med hälsning Mona Landin, Med klin, Lund
| SKICKA REPLIK PÅ DETTA INLÄGG |
|---|