Recension av boken ”Diabetikern”

Boken ”Diabetikern” av Aleksander Motturi recenserades i förra numret av en en författare verksam utanför diabetesområdet.
Rcecensionen finns på http://www.diabetolognytt.se/detta_nummer_2011_6_7/artikel7.html Redaktionen har nu låtit några inom diabetesvården läsa boken. Se nedtill deras spontana reflektioner

Diabetolog
Det är i flera stycken en spännande berättelse för oss som träffar patienter med diabetes när vi tas med på en annorlunda resa, där huvudpersonen i otrolig detalj beskriver sitt insjuknande och första åren med diabetes.
Vi presenteras viktnedgången, törsten och får följa med till vårdcentralen och träffa undersköterska, sjuksköterska och så småningom doktor E och doktor B. Fingerstick och urinprov. Diabetesmisstanken som yppas och senare bekräftas, första insulininjektionen och den för omgivningen överraskande reaktionen hos huvudpersonen – stor lyckokänsla. Han vårdar ömt sin diagnos som ger hans, vid sidan av sin konstnärliga sambos, lite enahanda liv en ny mening och han vägrar allt medlidande.
Diabetiker som term tycker han är utmärkt och ”det bästa är att det är en kronisk sjukdom – ”jag kommer inte att bli av med min diabetes mellitus”. När man fastställt att det rör sig om typ 1 diabetes remitteras han till det stora sjukhuset och avskedet från vårdcentralen beskrivs med kärleksfull sorg. Det stora lyckoruset mattas av efterhand och viss besvikelse infinner sig när huvudpersonen märker att omgivningen inte längre uppmärksammar hans diabetes. Men på det hela taget är det en läsvärd bok för oss alla som på ett eller annat sätt är berörda av diabetes.

Diabetessköterska
Ganska skruvad och oförutsägbar. Här kommer lite snabba tankar utan djup analys. Personen får sjukdomsvinst av sin diagnos. Stärkt identitet? Han får ha diabetes som sitt huvudprojekt och kan ”förminska” andra ”projekt”. Kasam (Känsla av sammanhang) -behandling ger en känsla av sammanhang. Det mesta blir då mer greppbart och påverkbart.
Känga mot vården som gärna ser patienten som offer? Vården vill känna sig duktig. Känga mot vården som inte vill eller kan se - eller att patienten ej upplever sig bli sedd som individ utan som en diagnos. Är det en flirt med döden? Eller en förstärkt upplevelse om mening med livet?

Diabetespsykolog
Det känns nästan som att sitta i ett terapirum med en patient och lyssna på hans livsberättelse - stundtals känns denna förvirrande, kaotisk och svår att förstå och jag frågar mig ofta vad som finns bortom orden. För att förstå huvudpersonen, den namnlöse mannens reaktioner på sin diabetesdiagnos, skulle jag vilja veta mer om honom och hans historia. Själv säger han att han inte alls är bedrövad av sin diagnos - och att ett vakuum inuti honom nästan har fyllts igen. Han känner sig nu som en hel människa, mer fullkomlig på något sätt.
På ett nästan maniskt sätt beskriver han sitt nya tillstånd - men varför så överdrivet, tänker jag? Visst är det så att en lättnad ofta infinner sig då man får en diagnos. Man har nu en förklaring till sina symtom. Ovissheten minskar och frågorna får därmed sina svar. Vi vet av erfarenhet att en del som får en kronisk sjukdom/olika funktionshinder känner sig utvalda, unika - och att denna känsla faktiskt kan vara till nytta. Finns det månne en annan sida hos honom, som också gör sig påmind?
I hans berättelse, där vi plötsligt hamnar i källarvalven utan att vi vet ordet av, pågår en febril aktivitet för att lösa diabetessjukdomens dilemma. Diabetikern, ledsagad av en collie nr 92, ser vad som pågår där nere. Ingen ser mannen, han är osynlig, men han ser personerna och det som sker där. Det är ingen vacker syn! Är detta måhända en dröm eller kanske en insulinkänning? Drömmen påminner om existensen av en källarvåning, enligt Freud det omedvetna, vars impulser kan bryta fram när man som minst anar det. Så känns det även då jag läser boken och tvingas fråga mig själv - var befinner jag mig som läsare i berättelsen, ovanför källaren eller i källaren?
En känsla av förvirring infinner sig hos mig och jag tvingas bläddra i boken för att få min fråga besvarad. Vår diabetiker är sedan åter tillbaka i verkligheten igen - och då gäller det för honom att hantera verkligheten och överleva, inte bara fysiskt utan också psykiskt - genom att omfamna sin sjukdom, älska den och välkomna den. ”Diabetes mellitus, kom till mig”.

Diabetespatient
Huvudpersonen reagerar på beskedet att han fått en obotlig, livslång sjukdom genom att på ett märkligt sätt bli lycklig av sin diagnos – diabetes mellitus. Diagnosen gör honom till någon. Han blir speciell och får en ny identitet – som ”diabetiker”. För mig känns det som ett något märkligt sätt att reagera. Jag tror däremot om man som patient har levt en tid med sin diabetes, då kan man bestämma sig för att vända det hela till något positivt – ”göra något med sin diabetes”. Då kan det bli något bra. Något vi har nytta av.
”Diabetikern”, som författaren kallar huvudpersonen, reflekterar över saker jag själv sällan har tänkt tankar kring. Han gör det genom att gå på djupet kring människors reaktioner - vårdens bemötande och alla detaljer kring det praktiska som hör sjukdomen till. Som för mig, känns detta helt nytt - och något annorlunda.
Jag tycker om författarens sätt att beskriva den okunskap som vi ”diabetiker” ofta möts av - dels av människor i vår närhet men också av nya människor som vi möter. Okunskap som ibland blir ”pekpinnar” och ibland leder till oro. Som att vi skulle kunna friskförklaras om vi bara åt rätt och motionerade regelbundet. Som att sjukdomen helt eller delvis är självförvållad. Som att ett botemedel är mycket nära. För mig, som har diabetes, blir det stundtals en roande läsning – trots att ämnet är av allvarlig karaktär. Men så tycker jag det måste få vara. Vi måste få varva sjukdomens allvar med humor. Vi måste få sköta vårt blodsocker - men samtidigt leva och ha roligt.

Nyhetsinfo 120123
www red DiabetologNytt

|Upp|