SFSD´s symposium 2006Årets symposium ägde
som vanligt rum på Norra Latin i Stockholm. För första gången
översteg antalet anmälda antalet platser och trots viss överbokning
tvingades man ändå säga nej till de sist anmälda. Drygt 400
diabetessjuksköterskor fick ändå plats, cirka en tredjedel av
medlemsantalet. Ordförande Margareta Nilsson inledde genom att välkomna
alla och ge oss en kort resumé över styrelsens arbete och framtidsplaner
för föreningen. Temat för årets symposium var Behandling
i tiden och vad var lämpligare än att inleda med Historik? Tord Ajanki
berättade den fantastiska, men sanna sagan om insulinets upptäckt. Diabetessjukdomens
historia kan utan tvekan delas in i tiden före och efter insulinets upptäckt.
Han gav oss en spännande redogörelse för hur forskningen fortlöpte
och hur man till slut i januari 1922 kunde ge den första patienten, en pojke
vid namn Leonard Tomson insulininjektioner. Upptäckten renderade 1923 ett
Nobelpris, som gick till Banting och Mc Leod och de delade detta med de två
övriga som varit delaktiga i upptäckten, Best och Collip. Denna fantastiska
upptäckt fick naturligtvis för tiden mycket stor uppmärksamhet.
Läkarna i Toronto Canada där upptäckten skedde överhopades
med brev där människor bad om att få del av behandlingen. Men
det fanns av naturliga skäl inte tillräckligt med insulin i början
för att räcka till alla. Ganska fort började dock tillverkning
i större skala genom Eli Lilly och Novo nordisk. För att få rättigheterna
fick de lova att sälja insulinet till självkostnadspris. Innan insulinets
upptäckt var det endast olika kostregimer som stod till buds som behandling.
Mycket kortfattat kan sägas att patienten hade att välja mellan svältkur
eller fettkur, ingen av dem särskilt framgångsrik, att en del överlevde
längre tros bero på att de hade typ 2 diabetes. Man skiljde ej på
typ 1 och typ 2 diabetes då. Flera patientfall beskrevs från tiden
runt insulinets uptäckt bl.a. berättade Tord Ajanki om Elisabeth Evan
Hughes som var ca 13 år och uppehöll livet genom svältkur ungefär
vid insulinets upptäckt. Hon blev 80 år. Bilder på utmärglade
barn och tonåringar förde åhörarnas tankar till svältkatastrofer
i utvecklingsländer och mina tankar svepte vidare till pojken i byn i Sierra
Leone. Sjuksköterskan från Läkare utan gränser förstod
att han hade diabetes, men då, i krigets Sierra Leone, var det inte att
tänka på att inleda någon behandling. Så att insulinets
upptäckt är den milstolpe som sedan dess inte överträffats
råder väl ingen tvekan om. I Tord Ajankis bok om Historien om Diabetes
kan den intresserade läsa mer. Nästa föreläsning handlade
om behandling vid typ 1 diabetes och fokus var naturligtvis på insulinbehandling.
Föreläsare var Per-Olof Olsson, Karlstad. Med utgångspunkt från
att insulinbehandling sannolikt är den mest komplicerade kroniska läkemedelsbehandling
som finns vars plasmakoncentration måste variera kraftigt under dygnet för
att komma nära normala glukosnivåer diskuterade föreläsaren
vad som krävs för att nå detta. Olika insulinpreparats egenskaper
och användning i olika insulinregimer diskuterades liksom för- och nackdelar
med olika insulinregimer och preparat. Efter lunch och besök hos utställare
och posterutställning var det dags för dagens parallella symposier.
Mona Andersson Västerås och Lotta von Unge Köping redogjorde för
sitt arbete med att göra en sammanställning över insulinpumpar
på svenska marknaden och deras egenskaper. För den intresserade finns
sammanställningen på www.diabetesnurse.se Tor Ulnes, diabetessjuksköterska
Göteborgs kommun, föreläste om kommunal diabetesvård och
belyste på ett målande sätt situationen man ställs inför
när man vårdar personer med diabetes i kommunal hemsjukvård.
Om vikten av att man i samband med t.ex. en sjukhusvistelse sätter sig in
i vilken verklighet patienten kommer hem till, så att man inte ordinerar
utifrån sjukhusets rutiner och mathållning när den verklighet
patienten kommer hem till är ett kylskåp med färdigbredda smörgåsar
med prickig korv. I samband med detta visades också några bilder på
hur det kan se ut i ett kylskåp. Inledningsvis belystes att vården
av mycket gamla diabetespatienter kräver andra prioriteringar än vid
vård av yngre. Vid biologisk ålder >80-85 år börjar
kroppens organ svikta och förväntad överlevnad är 5-8 år.
Huvudmål blir: - God livskvalité.
- Fullgod
nutrition.
- Förhindra uppkomst av fotsår.
- Säkerhet.
Läs artikel om hela föreläsningen i tidningen Diabetesvård
samt på www.diabetesnurse.se
Den tredje parallella föreläsningen handlade om lärande i patientutbildning,
föreläsare Birgitta Klang. Från denna föreläsning refererar
Gun Olsson, moderator vid föreläsningen i separat artikel i tidningen
Diabetesvård och på www.diabetesnurse.se
Förslag till nya riktlinjer för diabetesbehandlingen - om detta handlade
det fjärde parallella symposiet dag 1. Ulf Adamsson, ordförande i SFD
berättade om förslaget och bakgrunden till det. Han sammanfattade några
av de viktigaste slutsatserna efter den diskussion som förts kring förslaget
under 2005: - Det är uppenbart att målen för
diabetesbehandlingen (glykemisk kontroll, blodtryck, lipider) bör anpassas
till internationellt etablerade nivåer.
- Betydelsen av individualisering
av mål och behandling är avgörande både vid typ 1 och typ
2 diabetes.
- Hos många patienter är det orealistiskt att ens
närma sig de generella behandlingsmålen (t.ex. äldre, psykisk
sjuka, vissa barn och ungdomar).
- Kostbehandlade patienter i primärvård
och vid medicinkliniker bör ha HbA1c-nivåer som är lägre
än eller i nivå med övre normalvärdet. Nås inte målet
med kostbehandling bör alltså behandlingen optimeras.
- I väntan
på Socialstyrelsens nya officiella riktlinjer för vård och behandling
av diabetes välkomnar SFD en fortsatt diskussion kring mål och medel
för diabetesbehandlingen.
Sista föreläsningen
dag 1 hölls av Alexandre Wajngot och handlade om Behandling vid typ 2 diabetes.
Han poängterade att behandlingen måste riktas in på alla riskfaktorer
och att det gäller att ha många bollar i luften samtidigt, att kunna
ge patienten motivation att ta alla mediciner och följa livsstilsrekommendationer.
Efter dagens digra program väntade middag med stipendieutdelning, pris till
bästa poster och tillkännagivande av vem som blivit årets diabetessjuksköterska.
Det blev även detta år en Eva, denna gång Eva Skoglund från
Lycksele, som fick motta utmärkelsen Årets diabetessjuksköterska.
Medel ur SFSD´s Stipendiefond tilldelades Lena Insulander, Stockholm, för
projektet "Utbildning för att tolka och åtgärda blodsockervärden"
och till Lisbeth Jakobsson, Mölndal för projektet "Diabetesomvårdnad
på dialysen - ett samarbetsprojekt mellan diabetesteamet SU/Mölndal
och dialysavdelningarna 254 och 255 SU/Sahlgrenska" Pris för Bästa
poster delades mellan Linnéa Persson, Malmö "Betydelsen av rentvättad
hand före blodprovstagning vid mätning av blodsockret", Lena Kindmalm,
Skövde "Diabetespatienters följsamhet till läkemedelsordinationer"
och Karin Johansson, Växjö, "Upplevelsen av att drabbas av insulinbehandlad
diabetes mellitus". Dag 2 inleddes med posterpresentation. Det är
stimulerande att ta del av kollegors utvecklingsarbeten, läs mer om postrarna
i särskild artikel! Därefter fick vi höra om Ö-cellstransplantation,
en framtidsbehandling? Annika Tibell, transplantationskirurgiska kliniken Karolinska
Universitetssjukhuset berättade om hittills gjorda erfarenheter av denna
behandling. Uppföljning av gjorda transplantationer i Kanada år 2000
visar att även om de flesta efter några år behövde återgå
till insulininjektioner så innebar även en partiell funktion stabilisering
av HbA1c. Liknande erfarenheter finns från de transplantationer som gjordes
i Sverige på 1990-talet. Hösten 2000 bildades det Nordiska nätverket
för klinisk ö-cellstransplantation och hittills har 36 patienter på
6 centra i 3 länder transplanterats inom nätverket. Cirka hälften
av patienterna har blivit insulinfria. Hittills har endast patienter som
redan har immunosuppression, d.v.s. är njurtransplanterade, ö-cellstransplanterats.
Under 2006 startar dock en ny nordisk studie där man undersöker hur
man kan stoppa förstörelsen av de transplanterade cellerna, en process
som benämns IBMIR (Instant Blod Mediated Inflammatory Reaction), genom användande
av speciella läkemedel. I denna studie kommer även patienter som inte
är njurtransplanterade, men har en svårbehandlad diabetes att kunna
inkluderas efter strikt bedömning. Efter välbehövlig lunch
och besök hos utställarna var det åter dags för parallella
symposier, denna gång - Copingstrategier - hinder och möjligheter,
ett angeläget ämne som belystes av Janeth Leksell.
- Fysisk aktivitet
och diabetes. Lillemor Nyberg, Karlskoga berättade entusiastiskt om strategier
för arbete med fysisk aktivitet och effekter hos enskilda patienter. Åter
betonades vikten att tidigt fånga upp individer med ökad risk för
typ 2 diabetes.Injektionsteknik Anders Fridh, Malmö, kanske den som kan mest
om detta belyste vad man vet om detta idag
- fettjocklek på
olika ställen av kroppen: Kvinnor - många har <8 mm lateralt på
låret. Enstaka <5mm perifert på buken. Alla har >12 mm glutealt.
Män: flertalet < 5 mm lateralt på låret. Många har <
5 mm perifert på buken. Alla har > 12mm glutealt.
- Därför
lyft alltid upp ett hudveck vid injektion i lår eller buk oberoende av vilken
nål du använder. Naturligtvis - om det är uppenbart att det finns
mycket fett kan du sticka utan lyft hudveck. Vid injektion glutealt behövs
inte lyft hudveck.
- Skillnad i uppsugning av insulin från fettväv
och muskel. Konsensus finns om att insulin i normalfallet skall injiceras i fettväv.
Dels beroende på att insulinet tas upp olika från muskel jämfört
med fettväv, men också beroende på att muskelvävnad skadas
lättare än fettvävnad. Äldre snabbverkande insuliner (t.ex.
Actrapid) och medellångverkande NPH-insuliner (t.ex. Insulatard) tas upp
mycket snabbare från muskel än fettväv. Nya direktverkande insulinanaloger
(t.ex. Humalog, Novorapid) visar ingen större skillnad i upptag mellan fett
och muskel. Nya basinsulinerna (Lantus, Levemir)sugs sannolikt upp betydligt snabbare
från muskel jämfört med fettväv.
- Skillnader i uppsugning
av insulin från olika ställen på kroppen: Direktverkande insulinanaloger
(t.ex. Humalog, Novorapid) upptagning ungefär lika från buk och lår
sannolikt också från skinkan. Nya basinsulinerna skiljer sig åt.
Lantus har ungefär samma uppsugning från lår och buk. Levemir
betydligt snabbare från buken jämfört med låren. Därför
bör alltså Levemir ges i lår för att ha tillräckligt
långvarig effekt. Blandinsuliner (t.ex Novomix 30 och Humalog mix 25) bör
ges i buken på morgonen och i låret eller baken på kvällen.
Detta för att den långverkande delen inte skall ha för snabb effekt
på kvällen med risk för känning på natten.
- Guided
imagery - en metod att lindra barns rädsla och stress i samband med procedurer.
Berit Finnström berättade om denna effektiva metod. Läs mer i separat
artikel.
Patientens perspektiv belystes av Göte
Maxe, pensionerad skådespelare som levt med diabetes typ 1 i 40 år.
Han ville bl.a. visa på betydelsen av det goda samtalet med patienten och
om hur viktigt det är att vi förmedlar det positiva i utvecklingen av
diabetesvården, att vi ger hopp. Som avslutning fick vi ta del av Åsa
Jönssons redogörelse för arbetsgruppens förslag till Kompetensbeskrivning
och förslag till utbildning för leg sjuksköterska med specialisering
i diabetesvård - ett samarbete med SSF. Förslaget kommer att publiceras
i sin helhet på hemsidan www.diabetesnurse.se och kommer att tryckas upp
och skickas ut till alla medlemmar. Ordförande Margareta Nilsson avslutade
därefter symposiet och hälsade alla välkomna till nästa års
symposium. Rapportör Britt-Marie Carlsson diab sköt
Skene och styrelseledamot SFSD NyhetsINFO 2006 04 30 www red
DiabetologNytt |Upp|
|