Senaste Nytt från
Svenskt Diabetologiskt Nätverk

www.sdn.nu
Fotdiabetesnätverket
Medlemmar i Svensk Förening för Fotterapeuter i Diabetesvård - planera för årets utbildningsdagar i Göteborg! 21-22 oktober. Inbjudna föreläsare är Jan Apelqvist och Ali Foster (fotterapeut från England).

Välkomna hälsar styrelsen genom
Lena Jonsson , Hudiksvall

www.sdn.nu
nätverk för psykologi/pedagogik

Motiverande samtal
(Motivational Interviewing, MI) hjälper patienten att se sina problem och formulera sin ambivalens till förändring men också att se möjliga lösningar (Miller & Rollnick1991). Målet för MI är fokusera på varför en förändring är önskvärd ur patientens eget perspektiv. Studier visar att i många fall kan ett eller ett fåtal samtal med sådan inriktning (Motivational Enhancement Therapy) vara tillräckligt för att åstadkomma en förändring av problembeteenden hos patienter, som t ex vid rökning eller riskbruk av alkohol. MS bygger på fem grundläggande principer
- Uttryck empati, bl a ses ambivalens till förändring hos patienten som något naturligt
- Utveckla diskrepans, som innebär att visa på och förstärka skillnaden mellan patientens aktuella situation och de värderingar och mål för sitt liv som patienten uttrycker
- Undvik argumentation från behandlarens sida då detta skapar en försvarsinställning hos patienten, s k motstånd. Det är patienten som skall argumentera för förändring, inte behandlaren, säger MS-metodiken.
- Avled motstånd. Detta gör behandlaren genom att föreslå alternativa tolkningar och perspektiv på patientens problem för att härigenom hjälpa patienten att hitta nya lösningar.
- Stöd självförtroende. Detta görs genom positiv förstärkning av de ansträngningar som patienten gör. MS bygger vidare på särskilda ”microskills” vad gäller själva samtalssättet. Bland annat undviks direkta frågor och istället används öppna frågor och reflektioner av behandlaren.
Ett centralt inslag är att behandlaren återkommande gör summeringar, där behandlaren särskilt lyfter fram de självmotiverande uttalanden som patienten gör i samtalet. Ett sista men avgörande steg i det motivationella samtalet är att behandlaren tillsammans med patienten gör en förändringsplan. Denna skall vara skriftlig och beskriva de mål för förändringen som patienten valt och de steg som skall tas för att nå målen. I planen kan ingå att lista vilket stöd från andra personer som patienten kan behöva för att kunna genomföra sin förändring. Målen i planen skall vara konkreta och mätbara

Källa: hämtat från:
www.beroendemedicin.nu/pages/content/mod_beteende.asp
sam.nordfeldt@lio.se

Kommentar:
MS är mycket relevant och intressant för livsstilsrelaterade hälsofrågor inte minst vid diabetes. Kan någon av er som använder MS i diabetesvården delge erfarenheter?

S Nordfeldt, red
PPP-nätverket SDN
Bokreferat:
”Diabetes hela livet”
sam.nordfeldt@lio.se
Därför spårar blodsockret ur- eller hur man blir rejält trött på apelsiner
För att lösa ett problem måste man förstå hur det ser ut. En bra lösning har ofta en god portion kreativitet. William Polonskys bok ”Diabetes hela livet” kan bidra till en del nytänkande när till exempel diabetes förvandlar en till varulv och omgivningen till poliser. Den medelålders mannen lyssnar artigt medan doktorn förklarar att det är dags att börja med insulin. Trots ett visst motstånd går han ändå med på att försöka. Doktorn visar hur man gör genom att dra upp insulin i en spruta och injicera i en apelsin. Patienten får också pröva. Doktorn beskriver hur mycket insulin som ska ges och när. Mannen är säker på att det kommer att gå bra.
Vid återbesöket en månad senare ligger hans blodsockervärden på över 22 mmol/l, trots att läkarens instruktioner har följts till punkt och pricka. ”Exakt hur gör du?” frågar doktorn. Mannen svarar: ”Precis som du visade mig. Jag drar upp insulin, injicerar i apelsinen och äter sedan upp den. Och förresten börjar jag bli rejält trött på apelsiner.”
Anekdoten är hämtad ur den amerikanske psykologen William Polonskys bok Diabetes Burnout eller Diabetes hela livet (1) som den svenska utgåvan heter. Episoden kanske inte är så typisk men visar bland annat på vilka avgrunder som kan finnas mellan vårdpersonal och patient. Den visar också vikten av att hitta pedagogiska modeller som fungerar i detta möte.
Docent Karin Wikblad, sjuksköterska som disputerat i egenvård vid diabetes, har bearbetat boken och omsatt den till svenska förhållanden. När det gäller att ta hand om sin sjukdom och psykologin runt detta är reaktionerna likartade hos människor varhelst de bor, anser hon.
- Vi hade ett jämförbart ´fall´ på en kurs. Det var en pojke på drygt 20 år, som låg mycket dåligt i sitt socker. Han hade inte insett hur sjukdomen fungerade. Men så började vi prata om kroppen som en motor - han var bilmekaniker. Plötsligt begrep han vad det handlade om när vi talade i hans egna termer: om cylindrar, avgaser och sånt. Sen gick det betydligt bättre.
Många problem bottnar i kunskapsbrist - att man inte har förstått, enligt Karin Wikblad.
- Det är först när man ställer frågan som man kan ta till sig svaret. Diabetes är ingen svår sjukdom att förklara.

Arbetsblad konkret hjälp
Att bli medveten om sina problem och varför man reagerar som man gör, detta är själva förutsättningen för att kunna ändra på saker och ting. Och just här, menar Karin Wikblad, erbjuder Polonsky konkret hjälp:
- En av styrkorna i boken är arbetsbladen som man kan sitta hemma i lugn och ro och fundera över, till exempel vad det egentligen är som stör en mest eller vilka hinder som står i vägen för en förändring. Han försöker identifiera egenvårdsproblem på ett självinstruerande sätt. Man behöver inte visa för någon om man inte vill. Jag tror på den metoden. Karin Wikblad var först tveksam till att göra en svensk bearbetning av boken, främst på grund av titeln.
- Burnout, eller utbrändhet, är för mig något som har slocknat och som inte går att tända igen. Jag tror inte att Polonsky menar att man är utbränd riktigt på det viset som vi använder ordet i Sverige.
- Jag pratade med honom om det här eftersom ändringen av titeln är att göra våld på hans centrala idé. Men han tyckte inte heller om burnout-begreppet, så det kändes tryggt att ta bort det - det var det amerikanska diabetesförbundet, det vill säga utgivaren, som ville ha titeln.
Det svåra blev att ändå inte tappa bort det Polonsky vill ha fram: frustrationen, hjälplösheten i att hur man än försöker så lyder inte blodsockret. Alla vill ju ha resultat av sina ansträngningar och när det inte går som väntat kan man tappa lusten att över huvud taget göra något.
- Det är naturligt att vara trött på eller utmattad av en livslång sjukdom, förklarar Karin Wikblad. Men det finns ändå en möjlighet att komma igen. Har man väl fått höra att man är utbränd så är det väldigt svårt att ta nya tag.
Ett sätt att resa sig på nytt kan vara småstegsmetoden - att sätta upp ett litet men realistiskt mål till en början. Den som ger storstilade nyårslöften grabbar ofta tag i för mycket genom att försöka ändra allt på en gång. Detta står ingen ut med. Tar man ett litet steg först, som man vet att man lyckas med, så håller man kvar motivationen att fortsätta och ta ett steg till.
- All överviktsforskning visar att för stora och vaga mål ofta misslyckas.

Ta semester från diabetes
Ett avsnitt i boken handlar om att hantera motgångar. Polonsky beskriver två olika sätt, dels problemfokusering, som man använder när man ser en lösning. Den andra vägen är att hänge sig åt känslor och är en reaktion på att allt tycks omöjligt. De flesta använder båda sätten, men koncentrerar man sig på känslorna och hur ”dum” man är som inte klarar av sitt liv så blir det svårare att komma vidare.
- Boken ger exempel på hur mycket lättare det går när man kan se problemet och försöka bortse från sina negativa känslor, säger Karin Wikblad. Och framför allt hjälper den till att avslöja hur man lyckas med det.
Ett bra sätt att få litet distans är att helt enkelt ta semester från sin diabetes under några dagar. Att ge sig själv ett andrum, då man struntar i allt krångel runt själva sjukdomen och bara tillåter det allra nödvändigaste, som insulin eller tabletter. Sen får man försöka igen. När Karin Wikblad valde att kalla boken ”Diabetes - hela livet” anspelar titeln dels på att man har sjukdomen hela livet, men också om hur den kan ta överhanden och faktiskt bli hela livet.
- Livet med diabetes är inte liktydigt med att diabetes är själva livet, säger hon och understryker betydelsen genom att häftigt slå ut med händerna.
I Karin Wikblads uppgift låg att anpassa boken så att till exempel personerna vars historier berättas skulle kännas ”svenska”.
- Jag har försökt ta bort det mest amerikanska men inte velat göra våld på originalet alltför mycket, säger hon.Trots att det handlar om Berit, Bosse, Ragnar med flera så verkar deras livsstil och miljöer mer höra hemma i USA än i den svenska verkligheten. TV och mat tar en orimligt stor plats i dessa individers liv. De går på gym för att banta och tar bilen till brevlådan.
Karin Wikblad menar att Polonsky använder de extrema fallen, till exempel dem som i sin matlystnad förvandlas till ”varulvar”, för att belysa ett speciellt problem. Men även svenskarna blir fetare och för en allt mer stillasittande tillvaro, något som gäller även ungdomar.
Om man har så tråkigt att man inte kommer på något bättre att göra än att sätta sig framför TV:n och äta upp en påse godis kväll efter kväll i stället för att besöka en konsert, gå på ett föredrag, träffa vänner eller ägna sig åt någon hobby, då är diabetes inte någon bra sjukdom att ha. Risken att tappa kontrollen är överhängande.- Polonsky visar på en möjlighet att komma ur det här, genom att föreslå alternativa aktiviteter och ägna sig åt något man tycker om. Det är och måste vara en del av livet, säger Karin Wikblad och fortsätter:
- Han ger också verktygen att komma till insikt, vilket är första steget till förändring. För det hjälper ju inte att vårdpersonal predikar och informerar, om man inte själv får en chans att tänka efter. Och inte heller hjälper det att omgivningen blir ordningsmän - diabetespoliser - som i alla lägen håller reda på vad man ska äta och dricka.

Hoppingivande
På flera sätt är Diabetes hela livet en hoppingivande bok. Polonsky menar, och Wikblad instämmer, att även om livsstilen har betydelse så är ändå medicinen det avgjort viktigaste i behandlingen av diabetes. Den är också den lättaste delen att följa. Som en illustration får vi ta del av historien om Elizabeth, en av Frederick Bantings första patienter, som fick sin första insulindos 1922.
Hon tillfrisknade snabbt och höll kontakt med sin doktor fram till 1926. Sedan upphörde alla spår.I samband med att en historieprofessor i Toronto 1980 försökte nå de första patienterna som fick insulin började han undra exakt hur länge Elizabeth hade levt och om hon hade fått några komplikationer. Det verkade troligt att hon hade dött strax efter 1926, med tanke på det orena insulinextrakt, blandat med okända ingredienser, som hon hade tagit våldsamt varierande doser av.Så småningom lyckades historikern spåra hennes man, som fortfarande fanns i livet, och skrev till honom för att fråga hur länge hans hustru hade överlevt sin sjukdom.
Snart fick professorn ett brev tillbaka, undertecknat av Elizabeth själv. Hon berättade att hon vid 73 års ålder fortfarande var vid god hälsa efter 58 års diabetes och relativt fri från komplikationer.Diabetes är ingen dödsdom och med god vård finns det all anledning att den som har diabetes ska kunna leva lika länge som andra, eller längre, enligt Polonsky.
Ann-Sofi Lindberg
Tidningen Diabetes 1/03 (1) Studentlitteratur 2002

S Nordfeldt
SDN Pedagogik-Psykologi-Psykiatrinätverket
Boktips! 101 Tips for Coping with Diabetes
Richard R. Rubin (Editor), Gary M., Md. Arsham, Catherine Feste, David G., Ph.D. Marrero, Stefan H. Rubin. ISBN 1580401430

Recenscent 1 Richard Rubin, et.al.’s 101 Tips For Coping With Diabetes covers everything from stress management and coping with vacations to handling emotional issues and illness. A question/answer format makes it easy to understand the basic issues of daily diabetes management, while the questions tackle many common obstacles which thwart diabetics.
Recenscent 2: 101 Tips for Coping with Diabetes takes a new and improved approach to dealing with diabetes, steering readers clear of dangerous ”coping” habits such as drinking, smoking, or eating too much. It also offers tips for increasing diabetes knowledge, building self-care, developing emotional coping skills, and more.

Egen kommentar
Här kommer en stödgrupp i bokform, enligt omslaget. Namnkunnigt författarteam med god förankring i patient empowerment. Ser mycket trevlig ut när man bläddrar mellan kloka tankar och goda råd. Kanske kan någon som läst hela ge en kommentar?

Vem översätter den till svenska? Kontakta förlaget!

S Nordfeldt, red pedagogik-psykologi-psykiatri-nätverket SDN

Sluta fred med diabetes
sam.nordfeldt@lio.se

Utlämnad till egenvård
Du följer alla konstens regler för att lyckas sköta nånting som du tvingats bära med dig. Ändå misslyckas du, utan att förstå varför. Detta kan vara diabetes burnout. När den amerikanske psykologen William H Polonsky skulle ge ut sin bok om diabetes och utbrändhet ville han kalla den ”Making peace with diabetes” (”Att sluta fred med sin diabetes”). Men förlaget valde att döpa den till ”Diabetes burnout”, för att anknyta till ett begrepp de flesta känner till. Polonsky vill hellre tala om hur man ska bli sams med sin diabetes. Utbrändhet är dock ett begrepp som kan kopplas till diabetes och han förklarar varför: - Att leva med diabetes varje dag är en börda. Många beslut ska fattas och trots alla ansträngningar går inte blodsockret upp och ned som det ska, säger han. I många fall innebär det här att man måste kompromissa mellan att ha ett liv värt namnet och att sköta sin diabetes.

Förenklad syn
William H Polonsky arbetar som forskare och psykolog vid University of California i San Diego. Ju mer han i sin praktik kommit att intressera sig för diabetes som bakgrund till mentala problem så har hans nyfikenhet ökat på vad som gör just denna sjukdom så tuff att leva med. Han insåg till att börja med att tekniken utvecklats och underlättat vid dosering och provtagning, samt att nya läkemedel förenklat behandlingen. - Det här är de positiva nyheterna, säger han. Men samtidigt får många inte del av allt detta nya, eller har inte så stor nytta av dessa förändringar. Det finns en av sjukvården omhuldad myt att alla nya metoder ska undanröja problemen med diabetes. Men våra patienter upplever det inte så.
Själva grundproblemet kvarstår nämligen: att kroppen måste tillföras insulin, andra läkemedel eller en viss livsstil med en viss regelbundenhet och detta behov upphör aldrig. Inte en minut undgår man kraven och kan få litet respit från sjukdomen. Och bakom hörnet lurar konsekvenserna av varje tillkortakommande i form av hemska följdsjukdomar. Hälsobudskapen och goda råd är ofta förvirrande och motsägelsefulla. Ena dagen är ett näringsämne nyttigt, nästa dag hälsovådligt. Ibland är allting farligt och det värsta är att det är lika farligt att inte äta alls. - Den här hjälplösheten, att det inte spelar någon roll hur jag än anstränger mig, skapar en frustration, förklarar William Polonsky. En människa som kämpar för att överleva och besegra en sjukdom enligt givna instruktioner och som ändå inte lyckas känner ingen uppmuntran att försöka igen. Detta kallas utbrändhet.

Ingas krig
Han berättar om en ganska typisk patient. Inga är 54 år och har typ 2-diabetes sedan fem år. I början klarar hon av att äta rätt mat och motionera, gå till doktorn regelbundet och hon mår ganska bra. Men efter ett tag orkar inte Inga upprätthålla sin hälsosamma livsstil. Varje dag håller hon sig till ordningen - fram till mörkrets inbrott. Då förvandlas Inga till en varulv, som äter obehärskat fram till läggdags. Tester slutar hon med, för de visar alltid ”high” och påminner henne dessutom om diabetes. Samma sak med läkarbesöken.
Det sociala livet upphör nästan, för risken finns ju att någon nämner sjukdomen. - Inga har en massa känslor; hon är arg, ensam, frustrerad, orolig och i totalt krig med sin diabetes, fortsätter Polonsky. I detta krig är Inga den ständiga förloraren. I vårdens ögon har hon dålig självdisciplin, svag viljestyrka, är inte tillräckligt rädd för följderna eller helt enkelt dum. Det visar en studie som Polonsky refererar, där amerikanska läkare tillfrågats om vad okontrollerad diabetes beror på. Dålig motivation kan vara ett annat förslag. - Ingen diabetiker jag har träffat är omotiverad till att leva ett långt och hälsosamt liv. Men: Inga är också perfekt motiverad att sätta sig framför TV:n och se Jeopardy efter middagen, i stället för att ta en snabb promenad runt kvarteret. Problemet med motivation är att belöningarna man eftersträvar ofta är kortsiktiga. De långsiktiga är man inte lika motiverad att kämpa för.

Orättvist anklagade
Polonsky föreslår att man tar reda på vilka hinder det finns för att försöka förbättra varje enskild människas liv. I USA är många patienter underbehandlade och orättvist anklagade för att inte ”sköta sig”. 23 procent har depressiva symptom, som inte nödvändigtvis är kopplade till diabetes utan behöver separat behandling. En del kommer sig inte för med att förändra sina liv eftersom de tror att allt måste göras på en gång. - En liten åtgärd kan vara ett första mål, säger Polonsky. Bara att gå till brevlådan varje dag i stället för att köra bil var en stor grej för en av mina patienter. Hon var kraftigt överviktig och satt mest hemma hela dagarna, men lyckades genomföra den korta promenaden och fick då självförtroende att gå vidare.
Diabetes är en sjukdom där bristen på förutsägbarhet är en starkt försvårande faktor i behandlingen. Ett förväntat resultat uteblir och allt känns meningslöst. Med förståelse av och insikt i utbrändhetens mekanismer går det dock att komma vidare, menar William Polonsky: - Nästan alla kan faktiskt sluta fred med sin diabetes.

Ann-Sofi Lindberg (Läs hela texten i Diabetes nr 1/02) Från http://www.diabetes.se/tidning/02_1/egenvard.htm

S Nordfeldt red pedagogik-psykologi-psykiatrinätverket SDN

Unga möten ger möjligheter
sam.nordfeldt@lio.se

Om en ny form av gruppverksamhet som prövats vid Huddinge Sjukhus
Att vara ung och ha diabetes är ingen lek. Det sker stora förändringar i den åldern, oberoende diabetes. Många skäms för sin sjukdom. Det är jobbigt att förklara varför man måste sticka sig i fingrarna och ta sprutor flera gånger om dagen. Kanske så jobbigt att man hellre struntar i att både berätta och att ta sitt insulin. Ibland räcker inte kunskaperna till eller så har man helt enkelt inte accepterat sin diabetes. Ett framgångsrikt koncept för att hjälpa ungdomar på traven till acceptans har kuratorerna AnnCharlott Nordström, Catarina Skanser och Ingrid Holmquist på Huddinge Universitetssjukhus.

Så kom det sig
Efter en undersökning om hur kroniskt sjuka barn, ungdomar och deras familjer önskar stöd utöver den medicinska vården, bestämde sig kuratorerna i diabetesteamet för att bjuda in dem till gruppträffar. På så sätt kan både ungdomarnas självkänsla, kunskaper och relation till diabetesmottagningen på Huddinge sjukhus stärkas. Det är svårt för en 15-åring att hitta moroten till ett engagemang i sin diabetes. Kompisar och mycket annat viktigt sätts i det främsta rummet. Självklart. Men genom att prata och göra kul saker tillsammans med andra som också har diabetes kan livet kännas lättare, både för den som är ung och för föräldrarna. - Man behöver träffa andra i samma situation och det finns ett stort behov, säger AnnCharlotte Nordström. Genom att lära känna dem och deras inställning till sin diabetes blir det lätt att förstå deras tankar och handlingar, tillägger Catarina. Till exempel har höga HbA1c-värden många gånger en logisk förklaring. Vi vill hjälpa dem att må bättre i största allmänhet.

Mötesplatsen
Syftet med ungdomsgrupperna är inte att möta deras medicinska vårdbehov utan att möta behovet av att träffa andra i samma situation. Det som är viktigt är att skapa en mötesplats där man på ett lustfyllt sätt kan lära känna varandra utan att känna att det står ett stort D i pannan. Hittills har tre ungdomsgrupper träffats, nu pågår den fjärde. - Skulle vi ha för mycket lektioner och prat om diabetes så är det inte lika intressant för dem att komma. Pekpinnar får de ändå. Dessutom är det här något för dem, inte för oss. Tidigare har våra insatser varit mer inriktade på att ge föräldrarna stöd och visst finns det stora behov även där. Men just det här projektet handlar om att möta behoven hos tonåringar med diabetes, säger AnnCharlott. När de startade förra hösten bestod den första gruppen av tjejer. Och en tjejgrupp vill göra något kul. Det var så de tänkte när de skulle börja planera och utforma ramar för träffarna och för den inbjudan som skulle skickas till ungdomarna som har kontakt med diabetesteamet i Huddinge. Inbjudan skickades direkt till tjejerna. - Ja, inte till föräldrarna. Vi ville inte att ungdomarna skulle komma därför att deras föräldrar tyckte det. Ville man inte komma kunde man kasta inbjudan utan att föräldern visste att det hade kommit någon. Vi bjöd in åtta stycken och sex kom vilket var precis lagom, säger Catarina.
AnnCharlotte och Catarina har lagt ned mycket jobb på idéer, genomförandet, förslag på aktiviteter och strategier för uppföljningar. Det märks att de brinner för det de gör och de tycker att det är roligt och spännande att jobba med ungdomarna. De nästan snubblar över orden när de berättar - det finns ju så mycket att berätta. - Vi gjorde upp ramar för när och hur ofta vi skulle träffas och förslag på vad vi skulle kunna göra. Första gången åt vi tacos tillsammans och mest lärde känna varandra.
Hörnpelarna för gruppens gemenskap, förtroende och kommunikation är några exempel på stora frågor kuratorerna har ställt sig inför planeringen av arbetet. En bra atmosfär i en mysig lokal är också mycket viktigt och det har de verkligen har lyckats med. Den är varm och inbjudande med soffor, TV, kök och med ett färgsprakande akvarium i mitten. Nästan som en liten enrumslägenhet. Denna lilla ”etta ” heter ”Mötesplatsen” och finns på Huddinge sjukhus. Ett naturligt sätt att träffas En gång i veckan, efter skolan, träffas ungdomarna och kuratorerna på ”Mötesplatsen”. Här blir ungdomarna tagna på allvar eftersom AnnCharlotte och Catarina faktiskt genomför det ungdomarna själva vill göra.
- Varje gång börjar vi med att äta tillsammans, vi pratar om vad som har hänt i veckan och om vad kvällen ska innehålla för tema. Idén med tonårsgruppen är att de ska vara med och planera själva, säger Catarina. Vi har fått mycket positiv respons och det är en varm stämning med stor gemenskap. Det är en konst att ta ansvar för att sköta sin diabetes i tonåren. Dels är det full aktivitet i hormonproduktionen, dels är det en tid när man ska bryta sig loss från sina föräldrar och det kanske man inte vågar eller orkar därför att man har en kronisk sjukdom. Det är också en tid när man inte vill vara annorlunda, särskilt inte pga en sjukdom.
- Det ställs väldigt stora krav på ungdomar i skolan idag, säger AnnCharlott. Att leva upp till dem är svårt om man inte mår bra. Tjejer har en benägenhet att ställa stora krav på sig själva och det handlar mycket om att bedöma, både andra och sig själv. På ”Mötesplatsen” lär de av varandra, de tar del av sin diabetes och får olika infallsvinklar. Alltid finns det någon som har en inställning som är lik den man själv har eller som känns riktig att anamma. Hur ska man göra när man träffar en kille eller tjej? Ska man berätta på en gång att man har diabetes? - Många ämnen känns viktiga och vi pratar om det mesta som ofta går hand i hand med diabetes, för det är ju just diabetes alla har gemensamt, säger AnnCharlotte.
Ungdomarna själva är ett redskap för att komma fram till ett svar. De lyssnar hur de andra gör. Det är inte vi som står för kunskap, utan de diskuterar utifrån sina situationer och erfarenheter som vi sedan använder för att hjälpa dem att komma vidare, berättar Catarina. Diabetes blir ett naturligt samtalsämne när de till exempel är på McDonalds och någon tar sitt insulin. Sprutteknik, spruträdsla och huruvida man ska ta insulinet öppet eller ej blir självklara diskussionsämnen. Det låter lite som ett rollspel från kuratorernas sida när Catarina berättar om hur det kan gå till ibland. - Om någon kommer till ”Mötesplatsen” mumsandes på en chokladkaka, frågar jag AnnCharlotte om hon har hört att man får äta choklad när man har diabetes. Man får svar och en förklaring direkt av ungdomarna som spinner vidare på ämnet godis. Det här är ett suveränt sätt att följa upp aktuella ämnen för dem.
Aktiviteterna är viktiga faktorer Diabetes och träning, make-up kväll och smycketillverkning är några exempel på teman ungdomarna har planerat och genomfört med hjälp av AnnCharlotte och Catarina. Aktiviteterna för dem samman och skapar värme och tillgivenhet. De tar intryck av varandra, de har stärkt sitt självförtroende och de känner sig inte ensamma om sin diabetes. Samvaron ger en ökad insikt om betydelsen av att ta ansvar för sin diabetes och en av dem har till exempel tagit steget att söka hjälp för sin spruträdsla.
Ett bra exempel som belyser intresset att hjälpa andra med diabetes var den gången en grupp spelade in filmen ”Till dig som nyss har fått diabetes”. Under produktionens gång har de varit tvungna att reflektera över hur sjukvården och behandlingar ser ut och fungerar. De berättar om hur en känning kan upplevas och skillnaden mellan att få diabetes idag jämfört med för tio år sedan. Positiva förändringar lyfts fram av ungdomarna i filmen. - Vi har fördelen att ta del av hur tonåringar tänker, säger Catarina. Filmen beskriver hur det är att ha diabetes och hur det är att ligga på sjukhuset. I deras arbete med att ta reda på information för att kunna göra filmen, har de fått en mer positiv bild av sjukhuset och det känns också lättare för dem att komma.
Slutet på tonåren är ett tillfälle till att såväl våga som att möjliggöra en livsstilsförändring, kanske att göra diabetes till en naturlig del av sitt liv. Att träffas så här i grupp och kunna sätta ord på upplevelser och känslor på ett språk som alla förstår, har inspirerat till ett större engagemang för sin egen hälsa. Ett fint exempel på det är när en av ungdomsgrupperna bjöd in alla ungdomar som träffar diabetesteamet i Huddinge samt en äldre patient och läkare till kvällsträff. Tillsammans skulle de prata om alkoholens och rökningens effekter. På det här sättet är de delaktiga i vården och de har möjlighet att vara med och påverka. Det är inte bara vårdsökande som ibland behöver göra livsstilsförändringar utan även vården.
Positivt för alla berörda Det här är ett nytt, roligt och spännande sätt att arbeta på, tycker AnnCharlotte och Catarina. - Det är ingen traditionell ”diabetesskola” utan ett nytt försök där vi provar oss fram och ser vad som händer. Vi stärker och bygger på det som fungerar. Det är ett annorlunda sätt att jobba med ungdomar för att bedriva egenvård. Vi har anpassat oss till tonåringarna och har en idé om varför de tänker och agerar på ett visst sätt.
Föräldrarna till ungdomarna bjöds in till en föräldraträff så att de skulle få möjlighet till att träffa varandra och utbyta erfarenheter. Kuratorerna själva var naturligtvis nyfikna på vad deras arbete hade betytt för föräldrarna och om det fanns ett fortsatt intresse för föräldraträffar. Det visade sig att familjen påverkades positivt i och med att deras barn hade fått en mycket mer hoppfull och positiv syn på sin diabetes - och på sin tonårstid överhuvudtaget. Föräldrarna mådde bättre eftersom deras barn hade fått ett ökat självförtroende och blivit gladare. Tanken på att våga släppa taget om sin dotter eller son lite mer var inte längre lika främmande. Det är viktigt att träffa andra som är i samma situation, det är något som med all säkerhet ger näring och inspiration.

Hämtat från http://
www.diabetesstockholm.nu/lmd1-02/unga_moten_ger_mojligheter.htm

Kommentar
Förmodligen finns det fler erfarenheter från olika former av gruppverksamhet rumtom i landet? Nämn det gärna här så kan intresserade kontakta er och höra mer.

S Nordfeldt red Pedagogik-psykologi-psykiatrinätverket SDN

www.sdn.nu
diabetessköterskenätverket

Hälsoarbetets Pedagogik En distansutbildning med inriktning mot övervikt
Utbildningen sker i samarbete mellan Lillsved, Idrottsfolkhögskolan och LUCD (Landstingets Undervisnings Centrum för Diabetes) i Stockholms läns landsting.
Mål: Deltagarna skall efter genomgången utbildning kunna arbeta praktiskt med rehabilitering och livsstilsförändringar för överviktiga på individ- och gruppnivå.
Målgrupp: Hälsopedagoger, friskvårdare och sjukvårdspersonal som arbetar preventivt eller promotivt.
Innehåll: Friskvård sjukvård. Medicinsk information. Sjukvårdens organisation. Anpassade motionsformer. Kostvanor och matlagning. Psykologi. Samtalsmetodik kring livsstilsförändring empowerment. Tillvalskurser. Projekt.
Krav: Allmän/grundläggande behörighet. Erfarenhet av hälso- och friskvårdsarbete.
Studieomfattning: 25% under tre terminer.
Upplägg: Utbildningen kommer att ske på folkbildningsnätet (www.folkbildning.net) samt under ett antal veckor och veckoslut på Lillsved.

Diabeteskurs 11-20 p i Vänersborg, ht 2004
pia.hanas@vgregion.se

På högskolan i Vänersborg startar hösten 2004 en kurs i diabetesvård, 11-20 p. Kursen ges som uppdragsutbildning och studierna sker på kvartsfart. Målgruppen är sjuksköterskor som arbetar inom vård av patienter med diabetes på vårdcentral, inom hemsjukvård eller länssjukvård och har gått kursen Diabetes 1-10 p
Kursen syftar till att ge fördjupade kunskaper i diabetessjukdomens behandling och diabetesrelaterade sjukdomar samt till att ge ökad kunskap och färdighet i vårdpedagogik, samtalsmetodik och motivationsarbete. För information kontakta Margit Bäckström, prefektsekreterare vid Institutionen för Omvårdnad, Högskolan i Vänersborg.