Hur mäter vi glukoskoncentrationen?

Anders Kallner, fd överläkare,
Karolinska Universitetslaboratoriet,
Karolinska sjukhuset, Stockholm

Diabetessjukdom karaktäriseras bl a av nedsatt förmåga att kontrollera omsättningen av kolhydrater och därmed ökar blodets koncentration av en sockerart – glukos. Sedan snart hundra år har man använt glukoskoncentrationen som ett praktiskt mått på kontroll av sjukdomen. Därför har mätmetoder utvecklats för ’egenvård’. Det har också varit – och är – angeläget att patienten lär känna hur blodglukoskoncentrationen ändras efter olika typer av måltider och aktiviteter. Eftersom resultatet av mätningar är beroende på hur de utförs kan det vara motiverat att fundera lite över själva mätningarna.

Provtagning
I hemmet och ofta på vårdcentraler tar vi prov från fingertoppen där det finns ytliga blodkärl, kapillärer. En enda bloddroppe räcker bra. Det är viktigt att det blöder ordentligt så att man kan torka bort den första droppen och få tillräckligt med prov utan att ’mjölka’ fingret. På vårdcentraler och sjukhus tar man ibland venprover och sänder till laboratoriet för mätning.

Mätning
Själva mätningen är till synes okomplicerad men reagensstickorna innehåller material till en avancerad kemisk reaktion som ger en färgutveckling med glukos. Färgen översätts till koncentration av glukos i instrumentet. Det är kritiskt att reagensstickorna inte har passerat utgångsdatum, har förvarats på rätt sätt och läses av inom rätt tid. Instrument och reagens från alla större leverantörer ger goda och jämförbara resultat om provtagning och mätning utförs noggrant och enligt instruktionerna.

Fysiologi
Fysiologi är hur kroppen reagerar och gäller alla människor, friska som sjuka. Exempelvis är kroppens normala reaktion på stress att mobilisera energireserverna – det är som att trycka på gaspedalen. Mat är att fylla på reserverna och all mat kan omvandlas till glukos. En del mat, framför allt de snabba kolhydraterna i potatis, pasta etc. – och godis förstås – tas upp snabbt från tarmen och resulterar i en ökning av glukoskoncentrationen.
Brist på, eller okänslighet för, insulin ger stora svängningar i glukoskoncentrationen och en höjd koncentration. Dricker man en sockerlösning eller äter kolhydrat rik mat stiger koncentrationen hos alla men hos diabetiker stiger den mer och förhöjningen varar längre. Därför är det viktigt att standardisera provtagningen; vanligen till efter några timmars (minst fyra) fasta s.k. ’fasteprover’. Ett glukosvärde är som en ögonblicksbild, det gäller just i det ögonblick som provet tagits och det kan vara lärorikt att ta prover i samband med måltider av olika slag för att lära känna hur kroppen svarar.
Är det samma sak att mäta glukoskoncentratinen i kapillärblod och venblod? I kapillärerna finns en blandning av arteriellt blod och venöst blod. Det arteriella blodet kommer med syrgas (oxygen) från lungorna och näring från lever och tarmar, det venösa transporterar nedbrytningsprodukter till lever och njurar innan det når hjärta och lungor i ett evigt kretslopp. Syrgasen och det mesta av näringen förbrukas i vävnaden och därför kommer det venösa blodet att visa lite lägre glukoskoncentration än kapillärblodet. Det kan handla om en skillnad på någon eller några tiondels mmol/L.
Blodet består av blodkroppar och plasma (en komplicerad sammansättning av salter, fetter och äggviteämnen). Blodkropparna ’dör’ inte omedelbart när blodet kommer ner i provtagningskärlet utan fortsätter att förbruka näring, främst glukos. Därför måste provet tas om hand omedelbart. Man kan centrifugera bort blodkropparna och mäta glukoskoncentrationen i plasma. Det tar i regel tid innan centrifugeringen kan ske. Därför använder man särskilda rör, som innehåller ämnen som hindrar nedbrytningen av glukos. I många år har man använt fluorid – samma substans som skyddar våra tänder från karies. Dessvärre stoppar fluorid inte nedbrytningen omedelbart utan den fortsätter ett par timmar och kan på den tiden vara 10 % eller mer. Många sjukhus har infört nya rör som innehåller ett surgörande medel som gör att glukosnedbrytningen stannar omedelbart. De tidigare mätningarna har därför givit för låga värden; hur mycket beror på hur lång tid det tagit mellan provtagning och mätning.

Mätosäkerhet
På laboratoriet får vi ofta frågan om ett visst värde verkligen är ett sant värde. Ett ärligt svar på den frågan är att det vet vi inte – säkert! Men vi vet osäkerheten i svaret och den varierar lite med olika metoder; osäkerheten är i regel större vid mätning på kapillärprover. I allmänhet är det rimligt att anta att det sanna värdet, med 95 % sannolikhet, ligger inom ett intervall av resultatet ±10 %. Får man ett värde av 6 mmol/L kan man därför med 95 % sannolikhet säga att det verkliga värdet ligger mellan 5,4 mmol/L och 6,6 mmol/L men vi kan inte säkert säga var i intervallet. Denna osäkerhet måste man därför ta med i bedömningen av ett resultat, dels när man jämför det med ett tidigare värde, dels när man jämför det med ett referensvärde, ibland kallat ”normalvärde”.

Långtidsmätning
En ögonblicksbild av glukoskoncentrationen är inte representiv för hur glukoskoncentrationen varierar. Det prov som kan ge en mer rättvis bild är HbA1c. Bakgrunden är att blodets röda färgämne, hemoglobin (Hb), kan reagera med glukos till en stabil förening, som kallas HbA1c. Ju mer glukos hemoglobinet utsätts för dessto högre HbA1c. Blodkropparna har en begränsad livslängd och bildat HbA1c stannar i blodkroppen under hela dess återstående levnad. HbA1c koncentrationen ger därför en bild av hur hög glukoskoncentrationen varit under en längre tid.
I befolkningsgrupper kan man finna att det finns en viss relation mellan HbA1c och glukos men för den enskilde individen gäller den inte alltid, framför allt beroende på hemoglobinets omsättningshastighet. Man har kommit överens om vissa koncentrationer som patienter bör försöka uppnå eller underskrida men individuella avvägningar bör ske. Metoden att mäta HbA1c är noga utarbetad och kan göras på större vårdcentraler och på alla sjukhuslaboratorier. Osäkerheten i mätningen skall enligt överenskommelse vara mindre än 6 %, dvs samma storleksordning som mätning av glukos.
Under hösten 2010 kommer metoderna att mäta HbA1c att ändras och därmed förändras värdena. Förändringen kommer att träda i kraft den 1 september men ända fram till den 1 januari 2011 kommer resultaten att uttryckas på det gamla och nya sättet så att patienter och vårdpersonal kan vänja sig vid de nya värdena.

|Upp|