Rapport från riksstämman i Stockholm - Diabetessektionen

Hanna Malmodin

Enkel modell för identifiering av individer med hög risk för typ 2 diabetes

Margareta Norberg presenterade en undersökning som delvis byggts på data från 277 369 hälsoundersökningar och 6088 kliniska diabetesdiagnoser inom Umeå sjukvård (alla 40, 50 och 60-åringar kallas för kontroll). 237 av dem som var friska vid kontrollen, men som sedan utvecklat diabetes, användes i undersökningen. BMI, faste och 2-timmarsglykos vid hälsokontrollerna samt HbA1c på frysta sparade prover användes i analysen.

Två modeller med IFG och IGT (fasteblodsocker <6.1, och två timmarsglukos >7.8 och <11.1 mmol/l) jämfördes. Båda modellerna kombinerades med BMI på 27 eller mer och HbA1c på 4,7 procent eller mer. När man beräknade andelen fall som kunde förklaras med de olika modellerna, kombinerade med någon av de andra variablerna, såg man att kombination av de tre variablerna förklarade 47 procent av fallen med IFG-modellen och 43 procent med IGT-modellen. De tre variablerna som ensam variabel förklarade 35 respektive 39 procent av fallen.

Slutsatsen var att individer som har två eller tre av variablerna i båda modellerna löper hög risk att drabbas av diabetes typ 2. IFG-modellen kan genom kombination av minst två av kriterierna användas för att hitta typ 2 diabetes, och tillsammans med dessa kombinationer är IFG minst lika effektiv som IGT och är enklare att utföra i klinisk vardagspraxis. Margareta Norberg tyckte därför att man bör rikta in sig på att hitta högriskpersoner med flera av riskfaktorerna, och inte jaga de som till exempel bara är överviktiga.

NDR

Nationella Diabets Registret 2002. Soffia Gudbjörnsdottir, Diabetescentrum, SU/Sahlgrenska Göteborg. Registret fortsätter att växa, över 70 000 har registrerats till NDR under 2002, och totalt var 419 enheter online under 2002. Det senaste årets största utmaning har varit direktexport av data till registret, och med DiaBase och Profdoc via Rave är det nu möjligt med direktöverföring.

Siffrorna från registret visar att av de som registrerats har 78 procent för högt BMI, och 56 procent har ett kolestereolvärde på över 5, 43 procent har ett HbA1c på över 6,5 och 49 procent LDL på 3 eller mer.

Det fortfarande finns ett gap mellan riktlinjerna och verkligheten, men att det har skett en förbättring sedan 1996. Bland annat är det 44 procent fler som når blodtrycksmålet. Däremot är det en negativ trend vad det gäller BMI och rökning, 25 procent av dem som är under 60 år i registret röker. Nytt för 2002 är att blodlipidvärden registrerats, och man kan konstatera att det är stor skillnad mellan landstingen hur man väljer att göra med lipidbehandling. På vissa håll får under 20 procent av patienterna behandling medan man på andra ställen erbjuder över 60 procent av patienterna behandling.

Hyperglykemi inhiberar den hypoxiinducerade uppregleringen av HIF-1 alfa

Sergio-Bogdan Catrina, Karolinska. Diabetiska bensår är en starkt bidragande orsak till sjukdom och ökad dödlighet, och är den viktigaste orsaken till amputation hos diabetespatienter. I sin studie odlade Catrina och hans medarbetare primära dermala fibroplaster såväl som endoteceller både i normala och höga glykoskoncentrationer vid normal och låg syrehalt. Sammanfattningsvis visade undersökningarna att hyperglykemi kan inhibera cellens svar på hypoxi och ger ett nytt sätt att förklara kroniska diabetskomplikationer, särskilt bensår.

Mikrodialysmätningar av interstitiella koncentrationer av IL-6 och TNF-alpha i human subcutan fettvävnad

Med. studerande Henrik Johannisson. Fettvävnaden producerar både IL-6 och TNF-alpha. De kan via parakrina och endokrina effekter leda till insulinresistens i både fettvävnad och i perifera organ. För att undersöka sannolikheten att dessa cytokiner utövar en parakrin effekt har forskningsteamet med mikrodialysteknik bestämt den interstitiella koncentrationen av IL-6 och TNF-alpha i fettväv, berättade Henrik Johannisson, som för övrigt fick ett pris för sin insats som dagens bästa föredragshållare.

16 friska förstagradssläktingar till patienter med typ 2 diabetes ingick i försöket, och man fann att subcutana interstitiella koncentrationer av IL-6 och TNF-alpha kan mätas med hjälp av mikrodialys på människa. De interstitella nivåerna av IL-6 var 100 gånger högre än för TNF. De höga interstitiella koncentrationerna av IL-6 talar för att särskilt detta cytokin kan utöva en parakrin reglering av fettvävnaden.

Funktionell mikro- och makrocirkulation hos friska manliga individer med och utan ärftlighet för diabetes typ 2.

G Allerstrand. De som har anlag för diabetes har en nedsatt mikrovaskulär reaktivitet i huden, vilket kan vara ett tecken på kardiovaskulär sjukdom. För att se om dessa förändringar även för med sig en störd kapillärcirkulation och/eller makrocirkulation undersöktes 35 friska män, varav 18 av dem hade ärftlighet för diabetes typ 2. Hudens mikrocirkulation undersöktes med laser doppler fluxmetri (LDF) före och efter jontoforetisk applikation av endotelberoende, respektive icke-endotelberoende substanser. Tio i varje grupp fick också sina nagelbandskapillärer undersökta med videofotometrisk kapillärmikroskopi.

Man fann att det verkar som friska personer med ärftlighet för diabetes typ 2 har funktionella störningar i hudens mikrocirkulation av både endotelberoende och icke-endotelberoende karaktär, och dessa förändringar verkar vara lokaliserade till prekapillär mikrocirkulation.

GLP-1 ökar den flödesmedierade vasodilationen hos typ 2 diabetiker

Thomas Nyström, Södersjukhuset. Glukagonlik peptid-1 (GLP-1) stimulerar insulinfrisättning, påverkar aptiten och hämmar tarmmotiliteten via kväveoxid. Det har också påverkan på hjärtfrekvens och blodtryck. Eftersom den flödesmedierade vasodilationen är kväveoxidmedierad och nedsatt hos diabetspatienter, ville man undersöka om GLP- 1 påverkar vasodilationen under samtidig hyperinsulinemisk clamp, då endotelfunktion och insulinkänslighet starkt korrelerar till varandra. Det gjorde man genom att plocka ut 12 typ 2-diabetiker som haft hjärtinfarkt. Med ultraljud undersökte man sedan den endotelberoende vasodilationen, insulinkänsligheten undersöktes med hyperinsulinemisk clamp (40mU/m2/min). Slutsats? Jo, GLP-1 ökade den endotelberoende vasodilationen, utan några effekter på glykosupptaget. Det perifera glykosupptaget kunde däremot inte påverkas med GLP-1.

Hämning av DPP-4 förbättrar metabol kontroll hos patienter med typ 2 diabetes

Professor Bo Ahrén. GLP-1 är en peptid med 30 aminosyror som bland annat bevarar betacellsfunktionen, stimulerar insulinsekretion och hämmar glukagonsekretionen. Problemet är att det bryts ner oerhört snabbt, på bara någon minut har peptiden halverats. Enzymet DPP-4 hämmar nedbrytningen av GLP-1, och har därför föreslagit som ny behandlingsform.

37 patienter med kostbehandlad diabetes typ 2 undersöktes före och efter fyra veckors behandling med placebo respektive en specifik DPP-4 hämmare, LAF237. Jämfört med placebo sänkte LAF237 fasteglukosen 1,7 mmol/l, medelvärdet över fastenivån av glukos under fyra timmar efter frukost med 1,45 mmol/l, och medelvärdet av 24-timmarsglukos med 0,93 mmol/l. HBA1c-värdena sänktes med 0,38 procent. Däremot förändrades inte insulinnivåerna särskilt mycket över dygnet med LAF237, och lipidnivåerna ändrades inte. Slutsatsen är att DPP-4 förbättrar metabol kontroll genom att sänka glukosnivåer, och ger ett lägre HBA1c-värde hos kostbehandlade diabetes typ 2-patienter. Förbättringen beror snarare på sänkt glukagonnivå än ökad insulinsekretion.

Under onsdagseftermiddagen hölls ett seminarium på temat; Diabetes för äldre – en utmaning för sjukvården

Stefan Jansson talade om mortalitet och morbiditet hos diabetiker. Han berättade att 11 procent av 65-74-åringarna har diabetes, medan 17 procent av de som är 75 år och äldre har det, enligt SCB. Det betyder att 200 000 svenskar har diabetes typ 2 idag. Men fler blir äldre, och fler får diabetes, och år 2025 kommer den siffran att ha ökat till 315 000.

Många dör dessutom av sin diabetes. Omkring 9 procent dör av orsaker som kan kopplas till diabetes. Studier från olika länder visar att diabetes ger 1-2 gånger högre dödlighet hos äldre, (men mortaliteten minskar ju äldre man blir, ironiskt nog). Olika studier visar också att diabetiker lever i snitt fem år kortare än icke-diabetiker. Diabetikerna har dessutom ofta andra kroniska sjukdomar, en diabetiker löper till exempel en fördubblad risk att drabbas av makrovaskulära komplikationer. De löper även en fördubblad risk för mikrovaskulära komplikationer, en risk som ökar ju äldre man är och ju längre man haft sin diabetes. Och det finns ett starkt samband mellan HbA1c, duration, hypertoni och hyperlipidemi.

Peter Nilsson diskuterade Riskfaktorer och medicinering

och ställde frågan ”när ska man starta behandlingen, och när ska man avsluta den?”. Det man vill förhindra är hjärtinfarkter och slaganfall, och som sagt så ökar riskerna för detta betydligt om man har diabetes. Riskfaktorerna är bland annat högt blodtryck, hyperlipidemi och rökning. Framförallt är pulstrycket en riskfaktor att se upp med, men behandlingen kan innebära problem, bland annat ortostatism. Men studier har genomförts för kontroll av systolisk hypertension, och resultaten visar klinisk nytta, konstaterade han. Staessens undersökning från år 2000 (15693 personer, medelålder 70 år), visar klar klinisk nytta av att kontrollera blodtrycket. Framförallt minskade risken för systolisk hypertoni.

För varje 48:e behandlad patient hindrar man en stroke. Hela 70 procent av diabetikerna som är över 80 i Sverige tar blodtryckssänkande medel, vilket de bör ha nytta av, så länge de tål behandlingen. Hur man ska göra med blodlipider är en annan femma, påpekade Peter Nilsson. De värden en 80-åring har säger inte samma sak som värdena hos en 40-åring. Bara det att de levt till 80-årsdagen visar att de är ”survivors”, sa Peter Nilsson, men menade att man antagligen har nytta av både lipid- och blodtrycksbehandling även på äldre dar, om man klarar det. Alltså; börja behandling vid hög total kardiovaskulär risk och acceptans från patient. Sluta behandlingen vid cancer, demens, betydande biverkningar, polyfarmaci med problem.

Glykoskontroll och behandling av hyperglykemi hos äldre diabetiker (över 75 år)

Jonas Tovi. Han började med att slå fast ett antal punkter. Som att 20 procent av alla över 80 år har diabetes. Totalt är de 130 000 stycken, vilket är 40 procent av alla med diabetes. Det finns ett samband mellan förhöjd glykosnivå och mortalitet. Hyperglykemi i sig kan ge symtom som trötthet, depression och viktnedgång. Men vad finns det då för riktlinjer för behandling av äldre diabetiker? Sorgligt lite, menade Jonas Tovi. De nationella riktlinjerna från -99 manar till individuell målsättning och behandling för de över 80. Läkemedelsverkets workshop 2000 kom fram till ett mål på Hba1c under 8 procent. ”Lärobok i diabetes” från 2002 saknar helt ett kapitel om åldersgruppen.

Enligt NDR ligger HbA1c-medelnivåerna på 6,3 för de som är 80 och äldre, och BMI på 27,7 för de som är 75 och äldre (jämfört med 28,9 för de yngre). Jonas Tovi menade att en rimlig målsättning vid behandling är att behålla livskvaliteten för patienten, undvika hyperglykemi, och utvärdera och screena för komplikationer. Det finns inget stöd för rigorös kostbehandling, snarare tvärtom. Motion är alltid bra, så länge man undviker frakturer och andra skador. Peroral behandling? Preparaten är fortfarande dyra, och man ska vara medveten om att glitazoner kan bidra till hjärtsvikt.

Det finns en begränsad erfarenhet av glinitider vid behandling av äldre. Insulinbehandling är ett effektivt och enkelt sätt, men det krävs att man får instruktioner och hjälp från sin vårdcentral, och att behandlingen övervakas. Sammanfattningsvis är diabetes vanligt hos de över 75 år, men kunskap och riktlinjer kring hur man behandlar den åldersgruppen saknas. Man bör individualisera behandlingen, och eftersträva bevarad livskvalitet.

Hur de nationella riktlinjerna för diabetes typ 2 tillämpas i primärvård och kommunal sjukvård

Karin Hedner, på Socialstyrelsen regionala tillsynsenhet i Malmö. Socialstyrelsen granskade hur det såg ut år 2000. Man valde ut 81 kommuner, sedan valdes 10 patienter över 65 år ut från varje kommun (totalt 834 patienter). De som plockades ut skulle haft typ 2 diabetes under minst två år, och genomgå en tablett- eller insulinbehandling. Fem från varje kommun skulle bo hemma, fem på särskilt boende. Sedan intervjuades personal på 88 vårdcentraler och 92 äldreboenden. Frågorna var till exempel; vilka kontroller gjordes, jobbade de i team, hur ofta kontrollerades patienten, hade de tillgång till specialutbildad personal, och vilka var det som gav insulin?

Svaren visade att patienterna kallades 2-3 gånger per år (varav en gång till läkare). Hba1c, blodtryck och vikt kontrollerades två gånger, medan blodfett och fotstatus kontrollerades en gång per år. Ögon kollades vid behov. Två av tre hade lokala vårdprogram. Man vet att 40 procent av de som arbetar på äldreboenden helt saknar utbildning, och svaren visade att vårdpersonalen själv ansåg att personalen inte hade kunskap att bistå vård.

I ett andra steg kontrollerades vårdcentralernas journaler och äldreboendenas omvårdnadsjournaler mellan år -96 och -00. Det visade sig att många prover man sa sig utföra i intervjusvaren inte fanns dokumenterade i journalerna. I var 10:e journal fanns inget Hba1c-värde alls antecknat under de fyra åren, och blodfetter fanns bara i hälften av journalerna. Fotstatus saknades i en fjärdedel, ögonkontroll i en tredjedel av journalerna.

När man i ett tredje steg delade upp journalerna i vårdcentraler kontra äldreboende, visade det sig att vårdcentralernas svar i intervjuerna stämde väl med vad de faktiskt gjorde. De kollade regelbundet och enligt de rekommendationer som finns. Så såg det inte ut hos de särskilda boendena. När patienterna flyttade in upphörde de regelbundna kontrollerna. Hba1c saknades helt i nästan 20 procent av de äldreboendes journaler, jämfört med de hemmaboende, där bara en procent saknade uppgift.

År 2002 gjordes en uppföljning, men då kontrollerades bara journaler, och man tittade på hälften så stort material. Och den här gången kontrollerade man bara journaler för patienter på särskilt boende. Dessutom var kontrollperioden bara 1,5 år. Vad man kom fram till var att fortfarande saknade 23 procent uppgift om Hba1c-värde, bara en av fyra hade kontrollerat ögonen, och en av tre vikten. Riktlinjerna är bara riktlinjer, men de ges ut av en anledning, poängterade Karin Hedner. Det ska finnas en rimlig grad av patientsäkerhet, man har rätt att få vård på lika villkor oavsett var och hur man bor. Man brukar säga att livskvaliteten går framför allt annat, kanske främst i de här åldrarna, sa Karin Hedner. Men vad menar man med livskvalitet? Enligt henne försvarade sig personalen med att de inte ville ”bråka” med patienterna och ta mer prover än nödvändigt. Men god livskvalitet kan också vara att slippa komplikationer av en undermålig behandling, menade hon.

”Äter vi ihjäl oss?”

Staffan Lindeberg, docent i Lund, talade kring temat ”maten och folksjukdomarna”. Det mesta vi äter är nytt för oss som djurart. Först under yngre stenålder började människan bruka jorden. Innan dess levde vi troligen under 60 miljoner år som fruktätare, och under bara två miljoner år som jägare och samlare. Mat som vi är anpassade för är fisk, frukt, kött, rötter, ägg, nötter och rotfrukter. Det är mat som är mättande och näringsrik och har en låg omega 3- och omega 6-kvot. Det är saltfattigt, innehåller en låg halt av ”artfrämmande” proteiner, fytinsyra, proteashämmare och fytoöstrogener. Mat som vi inte är anpassade för är till exempel mejeriprodukter och spannmål, som vi dessvärre äter mycket av idag.

Våra vanligaste dödsorsaker tycks saknas hos naturfolk som behållit det ”gamla” sättet att äta, och kort sagt kan man säga att västvärldens population är sjuk. Här tillhör till exempel ateroskleros ”normalt” åldrande, till skillnad från hos andra däggdjur, och vi har ofysiologiskt högt blodtryck. En 40-årig jägare och samlare hade däremot låg insulinnivå och lågt blodtryck.

Möjligen förklarar insulinresistens varför svenska män blir längre och längre i takt med att BMI ökar. Närsynthet kommer av en överdriven tillväxt i ögat, och när man tittat på populationen i Singapore såg man att 80 procent av kineserna var närsynta, betydligt fler än till exempel indier som hade andra matvanor. Tidig menstruation, akne, bröst-, tarm- och prostatacancer är andra exempel som man kan eller har kunnat visa att det har en koppling till insulinresistens. Slutsatsen är att säkraste sättet att inte äta ihjäl sig är att äta mat vi är anpassade för.

Aptitreglering

Charlotte Erlansson-Albertsson. Det är vanligt idag att gå på någon form av diet, i synnerhet för kvinnor. Varför har det blivit så? Första regeln är att det finns en asymmetri mellan födointaget och förbrukningen. Om man ökar förbrukningen blir man automatiskt hungrig. Men sitter man stilla minskar inte hungern på motsvarande sätt, och förutsättningen för att reglera aptiten är därför att man rör på sig.

Vi är unika på så sätt att vi har så stora hjärnor, och hjärnan kräver energi. Vi är outstanding på det området, sa Charlotte Erlansson-Albertsson. Vår hjärna kräver 240 gånger sin vikt (kcal/dag) för att vara aktiv medan skelettet bara kräver två gånger sin vikt, musklerna 13 gånger. Det var när homosapiens reste sig upp som de upptäckte de sötsakerna? Vi tycker om fett och sött, och det ska vi vara glada för, tycker hon.

Vår hjärna har växt, till skillnad från andra arter. Men något fick också stryka på foten på grund av det, och det blev tarmen. Tarmen blev mindre och anpassad för lättsmält mat.

Något av det som anses vara attraktivt hos kvinnor är deras kvinnliga former. Fettvävnad hos människor är könsrelaterad, till skillnad från andra djur. Men förutsättningarna har också blivit ett problem?

Till hunger hör aktivitet, hög puls, stress. Till mättnad hör vila, låg puls och låg stress. Hungern är centralt i aptitregleringen, det är det som driver oss. Men i magsäcken finns hungerpeptider, som ghrelin, som stimulerar högt intag, och på sikt ökar fettmassan i förhållande till den fettfria massan. Ett annat problem är läskedryckerna, som är en av de stora bovarna bakom fetman. Läsk och sådant som innehåller fruktsocker frisätter nämligen ghrelin. Charlotte Erlansson-Albertsson berättade att idag dricker en genomsnittlig McDonaldsbesökare 950 ml läsk, för 20 år sedan drack han eller hon inte mer är 200 ml vi varje besök. Och eftersom barn dricker läsk, som ökar aptiten, blir de feta.

Men det finns även mättnadssignaler som sätts in när man är mätt, bland annat leptin. Men dessa fungerar inte alltid. Normalt sätt frigörs tarmpeptider när man äter, som i sin tur ger signaler till hjärnan. Men när man äter så kallad ”smaklig föda” aktiveras aptiten direkt i hjärnans belöningssystem. Den maten uppfattas inte som energitillskott, utan som belöning, och därför blir signalerna ”ta mer!” Leptin måste ta sig in i hjärnan för att fungera, men det gör det inte när man äter fettrik kost. Fettet fungerar som en barriär. Alltså är det två system som samverkar för att sabotera dieter och hålla i gång aptiten.

Ytterligare en sak som försvårar vikthållningen är stress. Stress frisätter cortison, som har som uppgift att lugna oss, men det stimulerar också begäret efter den smakliga maten. Den goda maten och stressen i kombination gör att fett och socker inte uppfattas som energitillskott utan som belöning, och det är det man måste ta kontroll över, sa Charlotte Erlansson-Albertsson. Man måste alltså hitta ett sätt att kontrollera hur mycket belönande mat man stoppar i sig. Vissa som äter för mycket sött kan drabbas av abstinens när de drar ner på sockret, vilket naturligtvis är ett problem. Att det finns så mycket ”för god” mat är inte heller bra. Dessutom har vi som sagt biologin emot oss.

Ett bra tips för den som vill gå upp i vikt är att man gifter sig... Ungefär ett kilo brukar man lägga på sig, berättade Charlotte Erlansson-Albertsson. Vill man däremot gå ner i vikt kan det vara idé att skilja sig, för det har visat sig att åtminstone kvinnor tappar något kilo efter en skilsmässa. Anledningen?

Barnfetma

Annika Jansson, Huddinge. 1986 hade var 10:e 10-åring övervikt eller fetma. Femton år senare (2001) var var femte 10-åring överviktig, och 3-4 procent av dem klassades som feta. Att det till viss del kan förklaras av det genetiska arvet har flera tvillingstudier och adoptionsstudier visat. Men man kan också konstatera att läskkonsumtionen har tredubblats sedan 60-talet (något som föredragshållaren själv kunde intyga stämde, själv fick hon nöja sig med att dela en 33 cl läsk tre gånger per år med sina syskon!). En genomsnittsfamilj lagar mat under 14 minuter per dag, på 60-talet tog matlagningen 1,5 timme om dagen. Så värst mycket mer än halvfabrikat hinner man inte koka ihop på en kvart. Dessutom rör inte barnen på sig, var femte tjej och var tionde kille är till exempel aldrig med på skoljympan.

Barnfetma är en sjukdom. Insulinresistens ger inte bara ökad risk att utveckla typ 2 diabetes, utan även arterioskleros och hjärt- kärlsjukdomar. En fjärdedel av 255 feta barn visade sig ha leverpåverkan. Förutom att barnen får en kraftigt försämrad livskvalitet och kan råka ut för mobbning, drabbas de av rubbningar i könshormonerna. Pojkarna kan få bröst på grund av östrogenfrisättning och tjejerna kan bli infertila. Det positiva är att man kan få ökad insulinkänslighet igen om man går ner i vikt och börjar träna.

Växer det bort? Om de här barnen skulle ”växa i sin vikt” skulle de bli fem meter långa! 1970 förblev 40 procent av de feta barnen feta även som vuxna, 2001 80 procent. Fetma är kopplad till socioekonomisk status. 35 procent av 120 barnen i förorten Angered utanför Göteborg är överviktiga eller feta, och när man delade in Stockholm i rika och fattiga områden visade det sig att 5,5 procent av barnen i de rika områdena var överviktiga eller feta, medan 29,3 procent av barnen i de fattigaste områdena var det. Trots att barnfetma är att betrakta som en barnsjukdom får bara vart 20 barn (av totalt omkring 40 000) behandling. Barnfetman ökar snabbt, den självläker sällan, medför ökade risker för andra sjukdomar och försämrar livskvaliteten för barnen. I USA har åldersdiabetes hos barn blivit allt vanligare, och Annika Jansson tror att står vi i början av en diabetesepidemi även här.

Nationella kostrekommendationerna

Åke Bruce, Livsmedelsverket. De nationella kostrekommendationerna har en trettioårig bakgrund, och Sverige var det första land som antog nationella rekommendationer.

De nationella normerna och rekommendationerna kring kost revideras just nu, och kommer att presenteras nästa år, berättade Åke Bruce. Men preliminärt kommer det att se ut så här; 30 minuters motion, energin man intar ska matchas mot energin man förbrukar, högst 30 procent av energin bör komma från fett (nu ligger det kring 35), högst 10 procent bör komma från tillsatta sockerarter. För ett par år sedan skapades ett nätverk av myndigheter och organisationer, som tillsammans arbetar för överviktsprevention. Bland annat diskuterar man med livsmedelsbranschen kring produktion, distribution och restauranger. Och det finns ett stort behov av utbildning, och mer näringstänkande i livsmedelsbranschen, konstaterade Åke Bruce.

Det är till exempel vanligt att bara ekonomer är inblandade i köpen av varor till livsmedelskedjorna. I dagarna (3/11-03) fick Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet i uppdrag att arbeta fram en handlingsplan för goda vanor och fysisk aktivitet. I slutet av nästa år är det tänkt att rapporten ska vara klar, som ska innehålla mätbara mål, strategier, finansiering, aktörer.

Diabetes - vår tids epidemi

Karolinska Institutets nya rektor, Harriet Wallberg-Henriksson.

Diabetes kändes igen som sjukdom redan på 1800-talet, men det var egentligen först vid insulinets upptäckt som den blev behandlingsbar. Av dem som har diabetes har 15 procent typ1-varianten, 85 procent typ 2, berättade Harriet Wallberg-Henriksson. Det finns tre scenarier som leder till typ 2-diabetes. Antingen låg insulinproduktion och problem med bukspottskörteln. Den beskrivningen stämmer in på 16 procent av dem som utvecklar typ 2-diabetes. Eller så har man insulinresistens, vilket gäller för 30 procent. Det tredje alternativet är att man passar in på båda beskrivningarna, vilket stämmer för 54 procent.

I Sverige finns det omkring 350 000 diagnosticerade diabetiker, vilket är 4 procent av befolkningen. Dessutom räknar man med att det finns omkring 100 000 odiagnosticerade diabetiker. De 1,3 miljoner svenskar som är kraftigt överviktiga (BMI på över 30) ligger illa till. I USA har man sett att diabetes har ökat kraftigt bland befolkningen, bara under det senaste decenniet, enligt en undersökning från 2000 av Mokdad. USA hade ungefär lika många diabetiker som Sverige har idag, omkring 4 procent, år 1990. Nu har siffran stigit till över 6 procent i större delen av USA, och frågan är om vi i Sverige kommer att gå samma framtid till mötes. Det finns 150 miljoner diabetiker i världen, och ofta sägs det att det är ett problem enbart i i-världen. Men problemet man kan se nu är att så är inte fallet, diabetes ökar snabbt i u-världen. 100 miljoner av diabetikerna finns i u-världen, och år 2025 räknar man med att de har mer än fördubblats, till 250 miljoner.

I USA följdes 85 000 sjuksköterskor mellan åren 1980 och 1996. under den tiden utvecklade 3300 av dem diabetes, den främsta orsaken var övervikt, den andra inaktivitet och dålig kost. Mokdad visade också i sin undersökning från 2000 att andelen tjocka amerikanerna stigit rejält under tio år. 1990 hade mellan 10 och 14 procent av befolkningen ett BMI på över 30. År 2000 hade det stigit till cirka 20 procent i många stater. Sveriges andel tjocka motsvarar den som fanns i USA 1990, och frågan är naturligtvis om vi kommer att få samma utveckling här som i USA under de kommande åren. Bukfettet är mest riskfyllt, och riskpatienter är framförallt de som har insulinresistens, högt blodtryck och är tjockmagade.

Varför minska diabetesprevalensen? Livet förkortas med 8 år, och risken att drabbas av till exempel hjärtinfarkt ökar kraftigt. Har man diabetes typ 2 löper man 20 procent risk att få en hjärtinfarkt, samma siffra som de icke-diabetiker som tidigare haft infarkt. Dessutom blir det dyrt att ta hand om alla sjuka. I råttförsök har man kunnat visa att träning ökar insulinstimulerat sockerupptag. Harriet Wallberg-Henrikssons egna försök under 80-talet visade att livsstilsintervention var effektivare än metforminbehandling vad gäller förebyggande av typ 2 diabetes. Träning har en insulinlik effekt.

Hanna Malmodin
hannamalmodin@hotmail.com
frilansreporter