Höghöjdsmätning, ett nödvändigt äventyr

Klimat sätter gränser
Att mäta blodsocker på hög höjd kan vara en säregen upplevelse. Får man väl fram en bloddroppe är det osäkert om mätaren ger korrekt värde. Felkällorna är många.

Ska man bestiga höga berg eller ge sig ut på strapatsfyllda äventyr med onormala påfrestningar måste blodsockret fortlöpande testas. Det kan antingen sänkas, eftersom man rör sig mer och på ett annat sätt än vanligt, eller höjas eftersom stresshormoner pumpas ut i samband med fysiska umbäranden. Det kan till och med bli så att de båda reaktionerna tar ut varann. De blodsockermätare som finns på marknaden passar inte alltid för rådande klimatförhållanden.

Det finns ingen myndighet eller organisation som provar blodsockermätare eller avgör vilka som är lämpliga i olika miljöer. Det är företaget som säljer produkten som är ansvarig fullt ut för att den fungerar som den ska. Därför måste man vända sig dit för att få reda på vilka eventuella begränsningar som gäller ens egen typ av mätare.

Blodsockertest ska helst göras i rumstemperatur, med cirka tio graders svängrum upp eller ned. Så fort kvicksilvret kryper ned mot noll eller rusar upp mot 30-40 grader börjar mätaren krångla. Problemet är detsamma oavsett vilken typ man använder, beroende på att temperaturen sätter objektiva gränser för analys av den elektrokemiska reaktionen.

I en blodsockermätare som under en längre tid förvaras i minusgrader bildas kondens. Processen går allt långsammare för att till slut helt upphöra. Batteriernas effekt mins
kar också gradvis i kyla. En del testremsor tål inte heller extrema temperaturförhållanden. För att bevara funktionerna intakta bör man därför alltid förvara mätare och remsor nära kroppen när man vistas i kallt väder, vilket i det här fallet betyder lägre än 10 plusgrader. Fickor eller påsar runt hals eller midja är ett alternativ.

En blodsockermätare som bärs i en ryggsäck i kall miljö förlorar snart sin funktion, men kan "livas upp" igen om man värmer den. Mätarens fönster avslöjar på olika sätt om den inte är OK, antingen genom att ange "low temp" eller någon typ av "error". En annan möjlighet är att hålla sig till testremsor som är visuellt
Tekniska skillnader

Det finns vissa skillnader i mätarnas tekniska konstruktion som kan vara bra att känna till om man planerar att använda dem på hög höjd, det vill säga flera tusen m ö h, eller/och i stark kyla. Vid bergsbestigning gäller ofta båda delarna.

I vissa fall kan "falskt höga" eller "falskt låga" värden uppstå. Ett falskt högt värde är i själva verket lägre än vad som visas och ett falskt lågt egentligen högre. Skillnaden mellan ett uppmätt och ett korrekt värde kan vara olika från gång till gång och är omöjligt att räkna ut.

avläsbara mot burken, t ex BM-Test-Glycemie 1-44 eller Glucostix. Då slipper man bekymra sig över mätare och bagaget blir lättare. Observera dock att även remsorna är temperaturkänsliga, kontrollera med tillverkaren vad som gäller.

Erfarenheten visar att det vanligaste felet vid mätning på hög höjd/kyla är, precis som John Persson
upplevde vid sin bestigning av Kilimanjaro, att mätaren visar ett falskt lågt värde1. Man har alltså ett högre blodsockervärde än vad som anges. Teoretiskt sett borde det inte alltid vara så, vilket följer av texten nedan. Flera fysiologiska, fysiska och biologiska faktorer spelar in och ib


land motverkar de, eller förstärker, varandras effekt. Svårigheterna att få till stånd en förutsägbar mätsituation under ovanliga klimatförhållanden understryker vikten av att man både känner och tänker efter ordentligt och försöker tolka kroppens egna signaler.

Nedan följer en analys av de viktigaste principiella skillnaderna mellan blodsockermätarna och hur höjd/kyla kan påverka mätresultatet.

Blodsockermätning bygger på principen att blodsockret genom oxidation ska omvandlas till en syra (glukonsyra). Oxidation innebär att ämnets molekyler lämnar ifrån sig elektroner till ett annat ämne och därmed ändrar karaktär. Det som mäts är hur många elektroner som glukosmolekylerna avger under oxidationen och denna mängd omvandlas sedan till ett millimolvärde. För att oxidationsreaktionen ska ske måste enzymer tillsättas, det vill säga ämnen som påskyndar en kemisk reaktion (utan att själva delta). Dessa enzymer fungerar i blodet som ett slags förmedlare av laddade partiklar mellan sockermolekylerna och ett uppsamlingsämne för vidare transport till elektroderna på testremsan. Enzymerna pendlar under processen mellan oxiderat och reducerat2 tillstånd, medan glukos i blodmängden samtidigt oxideras och de avgivna elektronerna samlas upp på elektroden. Ju mer glukos man har i blodet desto fler elektroner avges, vilket speglas i ett stigande millimolvärde.

Beror på enzymer

Två olika enzymer kan få glukos att oxidera, glukosoxidas och glukosdehydrogenas (GDH). Ett falskt högt blodsockervärde kan, teoretiskt sett, endast uppstå om man använder en mätare med remsor som innehåller enzymet glukosoxidas.

För en sådan mätare kan det bli ett felaktigt värde vid tester på hög höjd, där det finns mindre syre. Det beror på att glukosoxidas är syreberoende. Brist på syre kan rubba ba
lansen i fördelningen av glukoselektroner mellan den så kallade mediatorn och syremolekylerna. Den kemiska sammansättningen i testremsan är baserad på en viss balans mellan normal syremängd och ett ämne som kallas mediatorn, det vill säga uppsamlingsmolekylen. Den är specialdesignad att föra över elektroner från glukosmolekylen, via enzymet, till elektroden på testremsan i samband med oxidationen. Under normala syreförhållanden "vet" testremsan hur många elektroner syret lägger beslag på och anpassar beräkningen av blodsockret efter detta.

När balansen mellan syre och mediatorn rubbas, till exempel när det blir brist på syre, kan resultatet av blodsockermätningen däremot bli felaktigt. För få syremolekyler i blodet ger utrymme åt mediatorn att "roffa åt sig" för många elektroner från enzymet. Värdet blir då falskt högt.

I normala fall skulle elektronerna ha fördelats mellan mediatorn och syremolekylerna enligt det på förhand bestämda mönstret i testremsan. Är förhållandet det motsatta, med för mycket syre i blodet, tar syremolekylerna över oxidationen och alltför många elektroner försvinner utan att registreras. Då blir uppmätt blodsockervärde lägre än det korrekta. Används det andra enzymet GHD, som inte reagerar med syre, sker ingen förskjutning i mätresultatet på hög höjd. Glukos omvandlas då till glukonsyra utan påverkan av syre, det vill säga när enzymet ger ifrån sig elektronerna för beräkning går de endast via mediatorn.

LifeScans tre mätare utnyttjar glukosoxidas och för dessa har företaget beräknat vid vilka höjder som instrumenten säkert kan användas. Med GlucoTouch kan man ta sig upp till 3.100 m och för One Touch Ultra och EuroFlash gäller cirka 3.300 m. Den äldre modellen One Touch II använder reflektionsteknologi (till skillnad mot elektrokemisk mätteknologi) vilket kan ge en långsammare reaktion på hög höjd och därmed falskt låga värden.

Andra mätare som bygger på glukos-oxidas är Bayers Glucometer Elite, Dex (fungerar upp till 2.130 m höjd), GlucoMen Sensor, MediSense Card och MediSense Pen.

GHD inte höjdkänsligt

Roches mätare Accuchek Sensor och Compact använder GHD och är därför inte höjdkänsliga. Företaget har testat sina mätare och garanterar full funktion upp till 3.000 m (Sensor) respektive 4.000 m höjd (Compact). Även om syrefattigheten på högre höjder teoretiskt inte borde spela någon roll kan företaget inte ge fullständig garanti för ett perfekt resultat eftersom man inte testat mätarna där.

Även Abbott/MediSenses Soft-Sense och Precision Xtra (testad upp till 2.100 m ö h) använder enzymet
GHD, liksom Disetronics Freestyle (testad upp till 3.432 m ö h) och HemoCues mätare.

För att ytterligare komplicera bilden skiljer sig mätarna på ännu ett sätt som påverkar mätresultatet i olika situationer. De elektrokemiska apparaterna använder i de flesta fallen en metod som kallas amperometri för att mäta antalet elektroner som i slutet av reaktionen fastnar på mätstickans elektrod och ger upphov till ett blodsockervärde. I denna process används endast en liten del av bloddroppen som underlag för testet, en del som dock antas motsvara innehållet i stort. Det blir alltså endast en viss mängd av de frikopplade glukoselektronerna som registreras på elektroden. Denna registrering sker under en begränsad tid, som är given från början och inte kan anpassas till yttre faktorer som variationer i blodsocker, temperatur och höjd över havet.

Eftersom delmängden ska representera den totala glukosmängden i blodet spelar detta ingen roll, utom i lägen då det av olika skäl tar längre tid för oxidationen att äga rum, till exempel vid låg temperatur eller på hög höjd där syrebristen driver fram en ökad mängd röda blodkroppar i
blodet (förhöjda hematokritvärden).

I sådana fall kan mätare med så kallad coulometriteknik ge säkrare resultat. Här mäts samtliga elektroner i blodprovet ända tills allt glukos reagerat med enzymet. Därför har mätare med den tekniken en mer flexibel mättid - den räknar antalet reaktioner tills allt glukos i provet försvunnit. För ett blodprov med förhöjd mängd röda blodkroppar innebär denna teknik en fördel.

Mätaren förinställd

Orsaken är att vid amperometri är mätaren förinställd på ett visst hematokritvärde, oftast normalvärdet 45 procent. Ökar värdet, som det kan göra om man kommer upp på hög höjd och det blir ont om syre, så tar det längre tid för glukosen att registreras. Det beror på att det blir trångt i blodkärlen, eftersom de röda blodkropparna ökar i mängd. Ju fler röda blodkroppar som bildas desto mer glukos fastnar på dessa och görs oåtkomligt för mätning, som sker i blodplasman utanför blodkropparna. Denna vätska trängs undan och får en förhållandevis lägre koncentration av glukos. Den del av glukosen som ligger inbäddad i blodkropparna behöver längre tid på sig
att "komma loss". Men eftersom testtiden är begränsad hinner inte glukosen ta sig ut ur blodkropparna och blanda sig med den lägre koncentrationen i blodplasman och mätresultatet kan bli falskt för lågt.

De enda mätare som använder coulometri är Freestyle och HemoCue.

En annan aspekt av att mäta blodsocker i stark kyla är att det dessutom kan vara svårt att tvinga ut tillräcklig mängd blod att testa med när fingrarna är kalla och stela. Eller för att tala med alpinisten Jens Victor Palm, som varit uppe på 7.700 m ö h:

­ Där testade jag inte blodsockret, säger han, jag hade annat att tänka på. Men jag försökte faktiskt på 6.500 meters höjd. Fast det kändes som att mjölka en död ko.

1 Se ex vis Diabetic Medicine 2001, vol 9, s 749

2 Motsatsen till oxiderat, det vill säga upptagande av elektroner.

Författare Ann-Sofi Lindberg ASL@diabetes.se
Från Patienttidskriften Diabetes dec 2002

Publiceras med tillstånd av författaren och tidskriften