HLA-DQ Genotypes in Classic Type 1 Diabetes and in Latent Autoimmune Diabetes of the Adult.


Publicerad i American Journal of Epidemiology 2002;156:787-796

G. Stenström1, B. Berger2, H. Borg3, P. Fernlund4, J. S. Dorman5, G. Sundkvist3. Medicinklinikerna, Varbergs Sjukhus-Kungsbacka1; Kärnsjukhuset2, Skövde; Endokrinologkliniken3 och Klin Kem Lab4, Universitetssjukhuset MAS, Malmö; Department of Epidemiology5, Pittsburghs Universitet, Pittsburgh, PA, USA

Referat

En studie om HLA-DQ genotyper hos insulinbehandlade diabetespatienter i alla åldrar med Skaraborgs Diabetesregister som grund har publicerats i American Journal av Epidemiology.

Studien analyserar sambanden mellan ålder vid diabetesdiagnosen, typ 1 diabetesbefrämjande och skyddande HLA-DQ genotyper och ö-autoantikroppar (ICA och GAD-antikroppar) hos 345 insulinbehandlade diabetespatienter 5-6 år
efter diabetesdebuten. Som jämförelsematerial tjänade 216 icke-diabetiska kontroller från befolkningen i Skaraborg.

Fastande och glukagonstimulerad C-peptid användes för att klassificera diabetes. Figur 1* visar en förväntad hög andel riskanlag HLA-DQ8/DQ2 och -DQ8/X och en låg förekomst av skyddande HLA-DQ6/X hos de 182/345 (53%) pa
tienterna med klassisk typ 1 diabetes (abnormt lågt C-peptid med eller utan förekomst av ö-autoantikroppar).

Vid jämförelse av debutåldern för de olika HLA-DQ genotyperna noterades enligt Figur 2 en signifikant skillnad i debutmedelålder hos dem med högriskanlaget HLA-DQ8/DQ2 jämfört med dem med typ 1 diabetesskyddande HLA-DQ6/X (19 vs. 33 år; p<0,05). I övrigt sågs inga samband mellan ålder (Figur 3) och olika HLA-DQ genotyper eller ö-autoantikroppar.

Bland de 163 med bevarad beta-cellsfunktion hade 46 ö-autoantikroppar (LADA). Som framgår av Figur 4 hade LADA patienterna förhöjd frekvens av endast HLA-DQ8/X och en klart sänkt förekomst av skyddande HLA-DQ (6,5% vs. 37%) jämfört med kontroller.

LADA patienterna saknade helt det starkast skyddande HLA-DQA1*0102-DQB1*0602/X (Figur 4).

Den kliniska bedömningen av diabetestypen visade att 22/46 LADA patienter klassificerats som typ 1 diabetes och 24/46 som typ 2 diabetes.

Vid jämförelse mellan de båda fenotyperna och kontrollerna (Figur 5) hade de med fenotypisk typ 1 diabetes samma signifikant höga förekomst av riskgenotyperna som dem med klassisk typ 1 diabetes (Figur 1) men dessa riskanlag var ej ökade vid fenotypisk typ 2 diabetes. En mycket låg förekomst av skyddande anlag kännetecknade båda LADA fenotyperna.

De 117 patienterna med klassisk typ 2 diabetes (bevarad beta-cellfunktion, inga ö-autoantikroppar) hade normal uppsättning av såväl typ 1 diabetesbefrämjande som skyddande HLA-DQ.

Författarna konkluderar att det hos klassisk typ 1 diabetes inte föreligger några stora ålderseffekter vid diabetesdebuten beträffande HLA-DQ och förekomst av ö-autoantikroppar. I överensstämmelse med litteraturen tycks de typ 1 diabetesskyddande anlagen med stigande ålder förlora en del av sin skyddande effekt. Brist på HLA-DQ skyddande genotyper var oavsett klinisk fenotyp tydlig hos dem med långsamt progredierande typ 1 diabetes (LADA).

Gunnar Stenström

Överläkare, docent Kungsbacka Diabetesmottagning
gunnar.stenstrom@lthalland.se

* HLA DQ8 motsvaras i figurerna av DQA1-DQB1 301-302, DQ2 av 501-201 och DQ6 av 102(3)-602.