Referat från SFDs kvällsmöte på Riksstämman

Galenskaparna eller galenskapen?
Ett lätt val för Nils Tryding

- Jag var med på Läkarsällskapets riksstämma i Göteborg. På kvällen den 27 november blev jag bjuden att gå på en föreställning av Galenskaparna. Det var säkert synd att jag missade de riktiga Galenskaparma, men jag valde istället att gå på ett möte om glukosanalys. Här fanns också mycket intressant och underhållande prov på galenskap.

Av tradition bestämmer vi i Sverige glukos i blod och inte som i USA i plasma. För några år sedan utgick emellertid ett påbud från WHO om att en person har definitiosmässigt diabetes mellitus om två plasma-glukosvärden är 7,0 mmol/L eller högre.

De flesta större sjukhuslaboratorier i landet har därför efterhand börjat bestämma glukoshalten i plasma istället för i blod. Glukosen finns i vattenfasen och eftersom vattenhalten i plasma är betydligt högre än i de röda blodkropparna blir glukosvärdena högre vid plasmaanalys än vid blodbestämning. Det är därför nödvändigt att hålla isär resultaten för att inte riskera patienternas hälsa.

I primärvården dominerar användningen av HemoCue-instrumenten som bestämmer glukoshalten i blod. Här använder man enligt WHO-rekommendation beslutsgränsen 6,1 mmol/L eller högre för att sätta diagnosen diabetes vilket egentligen är galet eftersom den av IFCC (International Federation for Clinical Chemistry) re
kommenderade faktorn för konvertering av B-Glukos till P-glukos är 1,11. Beslutsgränsen borde således teoretiskt vara B-Glukos 6,3 mmol/L.

Den i praktiken använda lägre gränsen kan vara ett skäl till a tt det sätts fler diabetesdiagnoser i primärvården än på sjukhus. Jag tror emellertid att det är rätt att påstå att P-Glukos 7,0 i verkligheten ofta motsvaras av B-Glukos 6,3. Anledningen är att det är svårt att undvika glykolys vid provtagning, när man måste centrifugera blodprovet för att få fram plasma. Glykolys är den stora boven som inte går att stoppa med fluorid i provröret, som man länge har trott. Om man inte skiljer av plasman omedelbart från blodkropparna sjunker glukosvärdet obönhörligen.

Vid mötet kunde Gunnar Nordin, som är chef för det nationella kontrollorganet EQUALIS, vittna om att glukosbestämningarna i Sverige nu fungerar väl med dokumenterad spårbarhet och känd, hög noggrannhet. Det finns dock fortfarande tekniker för patientnära bruk med problem.

Personer som fått diagnosen diabetes kontrolleras därefter idag antingen på sjukhusavdelningar där man inte sällan bestämmer glukos i blod med HemoCue eller i primärvården där också HemoCue-tekniken är helt dominerande. Det är därför livsviktigt att hålla isär och registrera värdena i olika kolumner i journalerna.

Kvällssymposiet i Göteborg som berömvärt hade organiserats av Eva Toft och Svensk Förening för Diabetologi (SFD) gällde patienternas egenkontroll med glukosbestämning. Den angelägna diskussionen gällde precisionen av hemglukosmätarna indikationerna, som diabetes
sjuksköterskan Lena Insulander, LUCD, Stockholm, inlevelsefullt redogjorde för (men som uppenbart behöver klarare, underbyggda rekommendationer) den vilda floran av analystekniker och skall man i Sverige låta hemglukosmätarna ange glukosvärdet i plasma istället för som nu i B-Glukos och i så fall ett nationellt beslut kring detta med en omfattande nationell information - 1 jan 2004 eller 1 jan 2005?

Det behövs uppenbarligen någon form av konsensus för hur ofta man bör utföra kontrollerna. Men de stora galenskaperna gäller att det finns en stor förvirring som beror på att man blandar ihop blod- och plasma-glukosvärden - och även en del distributörerna av hemglukosapparater förefaller också något osäkra om vad deras hemglukosmätare egentligen uttrycker glukos i, P- eller B-glukos.

För patienternas egenkontroll finns det instrument som bestämmer glukos i plasma och som inte omvandlar värdena till blod-gluko s utan att doktorn eller patienten känner till det. Detta innebär en klar risk för patienterna, som både Stig Attvall och Christian Berne vittnade om vid mötet.

Det är i dagsläget nödvändigt med att alla resultat från glukosanalyser tydligt anges om analysen gäller blod eller plasma eftersom beslutsgränserna skiljer sig med minst 11 procent, speciellt i det nedre intervallet, med tanke på gravida med hårda krav på normoglykemi och legalt med tanke på beslutsgräns för bilkörning.

För att komma åt galenskaperna behövs i första hand tre saker: Information, information och information.

Jag tackar Svensk Förening för Diabetologi för en ovanligt underhållande kväll med mycket information om hur mycket galenskap som finns.

Den rådande förvirringen om glukosbestämningar går lätt att bota med information. Av svaren på glukosbestämningar ska alltid framgå om analysen gjorts på plasma eller blod. B- eller P-Glukos måste registreras var för sig.

För diagnos av diabetes gäller beslutsgränserna fP-Glukos 7,0 mmol/L eller fB-Glukos 6,1 mmol/L efter 8-14 timmars fasta.

För patienternas egenkontroll behövs tydligare rekommendationer - och Referensgruppen för egenmätning av glukos arbetar vidare i denna anda.

Nils Tryding
nils@tryding.se
http://home.swipnet.se/tryding

NyhetsINFO 2002 12 14
www red DiabetologNytt