Recension av boken: DIABETES

En verkligt bra, en "obligatorisk" diabeteslärobok DIABETES, under redaktion av Carl-David Agardh, Christian Berne, Jan Östman, 416 sidor inkl register 14 sidor, totalt ca 200 färska referenser ca 5-6 efter varje kapitel, 4 sidor färgbilder, nov 2002, Liber. Pris ca 923 SEK, ord pris, 629 SE studentpris, lägsta noterat 591 SE

"Diabetes av igår och idag"

- mycket har hänt sedan 1992 då första och föregående upplaga kom ut. Boken har varit en obligatorisk lärobok på de flesta vårdhögskolor för utbildning av diabetessköterskor i Sverige. De flesta diabetologer och endokrinologer har också denna bok i sin hylla liksom på de flesta mottagningar i Sverige. Distriktssköterskor, fotterapeuter, personal i äldreomsorg behöver en lärobok som stöd för utbildning och en referensbok i diabetes. Det är därför med stort intresse den nya upplagan mottogs i samband med riksstämman i Göteborg 27 nov 2002.

Mycket har skett

senaste 10 åren. Nationella Riktlinjer kom 1996, reviderades 1999, och nya riktlinjer lär troligen komma först 2004 - därmed blir Diabetes 2002 än mer värdefull. Läkemedelsverket kom med riktlinjer för peroral behandling 1998.

Likvärdig och kunskapsbaserad vård skall enligt Socialstyrelsen ske över hela landet - vård på lika villkor. Denna skrift underlättar ytterligare denna möjlighet för Sveriges patienter med diabetes. En nationell och internationell ökning av diabe
tes är också i sig ett krav på en bra lärobok för blivande läkare inom diabetologi/endokrinologi och allmänmedicin liksom hela diabetesteamet. För att att effektivare kunna påverka förloppet av diabeteskomplikationer sänktes gränsvärdet för diabetes på förslag från WHO 1999 till fastevärde B-glukos 6.1 mmol/L eller P-Glukos 7.0 mmol/L.

Vidare har publicerats flera för diabetesvården betydelsefulla paradigm-studier; 1993 Diabetes Control and Complication Trial (DCCT) i USA för patienter med typ 1 diabetes och 1998 United Kingdom Prospective Diabetes Study (UKPDS) för typ 2 patienter - här finns underlaget för att god glykemisk kontroll är grundstenen i diabetesvården liksom betydelsen av blodtrycks- och lipidkontroll vid diabetes typ 2. Dessutom finns nu flera andra studier som diskuteras ingående i boken.

Antalet sidor jämfört med förra boken har ökat med 30, dock är det samma bokstorlek och väsentligen samma layout. 67 välkända svenska författare, i många fall internationellt väl kända, står för de 41 olika kapitlen. Vissa kapitel har upp till 3 författare. På så sätt skapar redaktörerna diabetesvårdens Diabetes A-Ö. En del diabeteskapitel är nya, såsom Transplantation av insulinproducerande vävnad av Gunnar Tydén och Arne Andersson liksom Diabetes och hjärtat av Klas Malmberg, Anna Norhammar och Lars Rydén.

Kapitlet Cerebrovaskulära sjukdomar av Kjell Asplund har utvidgats betydligt. Distriktsläkare Per Björgell diskuterar tillsammans med Anders Nilsson Öppenvårdens organisation. Hälsoekonomi och diabetes har blivit allt viktigare i diskussion med politiker och besluts
fattare, finns nu och är författat av Freddie Henriksson och Bengt Jönsson. De tre redaktörerna har gjort ett enastående arbete med att harmoniera de olika kapitlen. På så sätt undviks upprepningar och motsägande information. Registet är bra och medverkar till att boken fungerar dessutom fint som ett uppslagsverk. Alla tre redaktörerna har varit ordförande i Svensk Förening för Diabetologi (SFD), vars styrelse tog initiativ till den första upplagan.

De teoretiska grunderna

för den patofysiologiska processen vid de olika formerna av diabetes liksom hela det digra panoramat av diabetiska komplikationer, behandlingen och vården av dessa liksom psykologiska reaktioner och vårdorganisation. De kliniska avsnitten är inriktade på de vanligaste och viktigaste kliniska frågeställningarna. Terapifrågor har fått en framträdande plats.

De gamla figurerna känns igen från tidigare upplaga, men det finns även en hel del nya figurer. Klassiska färgbilder finns med från den tidigare upplagan. Textmassan är uppgraderad med senaste nytt fram till våren 2002, vilket medför att de nya betydelsefulla finska respektive amerikanska studierna med positiv effekt av kost- och motionsintervention saknas. Metabolism och de teoretiska aspekterna på diabetes är väl beskrivet i detalj, också på ett lätt förståeligt sätt.

Kritiska synpunkter är få

Metformin är förstahandsmedel efter UKPDS 1998. Övervikt dominerar vid typ 2 diabetes, och därför borde metformin, knappast SU, komma först i kapitlet om behandling med peroral antidiabetika. Här saknas också uppgift om att metformin förutom effekt på B-Glukos också har signifikant positiv effekt på reducerad mortalitet och hjärtinfarkt, dvs makroangiopation kan också påverkas vid behandling med metformin (Glucophage®). Kanske borde en diabetesjuksköterska finnas med som medförfattare till egenvårdskapitlet, disputerade och docentkompetenta sådana finns i Sverige, för att ge ett ännu djupare perspektiv. Kapitlet Sociala frågor diskuteras av Marie- Jeanette Bergvall, tidigare kanslichef på patientföreningen, även socionom. Omvårdnad vid diabetes - diabetessjuksköterskans roll diskuteras i ett annat kapitel.

Matsmältningskapitlet saknar mer omfattande kostråd vid gastropares, dessa saknas även i kapitlet om diabetes och kost. En del kapitel är kanske lite väl rapsodiskt skrivna, medan exempelvis Diabetesfoten av Jan Apelqvist och David Bergqvist är högst användbart för klinikern och sjuksköterskan. Exempelvis finns här omfattande konkreta råd till patient avseende egenvård av fötter. I en lärobok blir texten gärna lite författningslik, exempelvis skrivs i kapitlet Psykologi allra sist "tillgång till psykolog inom diabetesteamet kan vara en möjlighet att integrera psykologiska och medicinska aspekter i behandlingen" - istället för att skriva att en psykolog är en resurs som skall finnas på en större diabetesmottagning och tillgång till sådan skall även finnas på mindre diabetesmottagningar på sjukhus. Man saknar någon form av avslutning i boken, i form av exempelvis "Tankar om framtiden", eller något liknande.

Gutenbergs tryckkonst

lever kvar, dock finns nu också internet - och de tre redaktörerna skulle ha försökt att få bokförlaget Liber att även använda internet för spridning av diabeteskapitlena. Mot en lägre avgift skulle en CD som tillägg kunnat finnas i en plastficka på
insidan av pärmen. Kanske sådan diskussion redan pågår?

Sammanfattningsvis

har triaden Agardh-Berne-Östman än en gång lyckats. Sverige gratuleras till att unikt kunna ha en verkligt bra lärobok och referenslitteratur för diabetes - istället för att enbart förlita sig på internationell litteratur, som dessutom ofta(st) är mindre lättläst och ofta avser amerikanska eller engelska förhållanden.

Detta är en bestseller

och liksom tidigare kan förlaget räkna med att den behöver tryckas om flera gånger. Priset är i nivå med vad en enskild läkare och diabetessköterska, och andra aktiva i diabetesteamet, åtminstone ett gemensamt exemplar, kan kräva av sin ledning att kunna få inköpa med verksamhetens penningar. ST-läkare under utbildning liksom diabetessköterskor kommer att ha denna bok som kurslitteratur. Och kanske kommer något/några diabetesläkemedelsföretag också kunna ha den som "dörr-öppnare" eller "give-away" som litteratur till enskild mottagning vid informationsbesök under 2003.

Eva Toft Stig Attvall

tillägg:
Recension Diabetes, 2002, Libers förlag

Kapitel 19 i den nya läroboken handlar om diabetes hos barn. Det är ett fylligt kapitel som understryker vikten av att betrakta den unga patienten i den livssituation hon befinner sig i avseende ålder, mognad och familjesituation. Hänsyn och anpassning till dessa faktorer från diabetesteamets sida har avgörande betydelse för hur väl patienten ska lyckas med sin krävande behandling.

Kapitlet inleds med en kort överblick av de olika diabetesformer som förekommer också hos barn för att sedan koncentrera framställningen på typ I diabetes. Situationen vid
debuten avseende lämplig behandling med insulin- och vätsketillförsel men också krisbearbetning och informationsupplägg diskuteras. Partiell remission och dess definition beskrivs därefter som en övergång till avsnittet om fortsatt behandling där exempel ges på olika insulinregimer och injektionstekniker. Ett särskilt avsnitt behandlar smärta i samband med injektion och provtagning. Kost och motion, behandlingseffekt och hur det kan mätas kort- och långsiktigt, akuta och senare komplikationer diskuteras separat liksom diabetesbarnets situation i skola och samhälle. Kapitlet innehåller en hel del matnyttig information men kunde ha vunnit på en stramare redigering och mer faktarutor, exempelvis kring normalvärden för blodtryck i olika åldrar och ketoacidosbehandling.

Den behandlingsregim vid debuten som beskrivs är konventionell och försiktig i sin betoning av att information och kunskapsöverföring inte får ges för snabbt. Olika familjer har olika sätt att förhålla sig till den kris som barnets diagnos framkallat. Vissa behöver förvisso extra tid att bearbeta detta medan andra far bättre av att tidigt och aktivt få ta del av och ansvar för sitt barns vård. Sverige är unikt med sin traditionellt långa slutenvård vid barndiabetesdebut och då trenden nu går mot annan vårdform och mer poliklinisk handläggning borde även detta diskuterats.

Barns reaktion på smärta vid injektion ges ett stort utrymme i texten. Detta område är tidigare inte tillräckligt uppmärksammat och det är positivt att frågeställningen belyses ordentligt.

I avsnittet om pumpbehandling rekommenderas att en särskilt intresserad diabetolog på kliniken utses att ansvara för detta. Pumpanvändningen ökar stadigt och varje barndiabetolog och diabetessköterska bör kunna hantera dessa frågeställningar.
Kostavsnittet kunde fördjupats liksom motionsdelen där mer konkreta råd kunnat delges läsarna. Vårdbidrag kan nu erkännas upp till 19 års ålder vilket inneburit en lättnad för många familjer eftersom handikappersättning mycket sällan utgår. Barn med diabetes har inte sällan en utsatt situation i skolan och dess föräldrar kan ibland uppfattas som besvärliga och krävande. Tyvärr minskar antalet skolsköterskor och skolhälsovården har oftast inte resurser att stötta eleven avseende den dagliga vården.

Barn- och ungdomsdiabetes är fortfarande en ytterst allvarlig och resurskrävande sjukdom - med detta kapitel har läsaren fått en god inblick i de problemställningar som ständigt aktualiseras vid omhändertagande av dessa patienter.

Gun Forsander, Överläkare
ansvarig för Sektionen för
barndiabetologi, Instit f Kvinnors och barns hälsa, Avd f Pediatrik
Dr Silvias Barn- och Ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg

Recension av böckerna:

Endorfineffekten, Positiv Pessimism
Recension av böckerna * Endorfineffekten av William Bloom, Svenska förlaget 2002. Pris: 340 SEK * Positiv Pessimism av Julie K Norem, Svenska förlaget 2002. Pris: 350 SEK

Endorfineffekten
av William Bloom

William Bloom är disputerad doktor i politisk psykologi, också lärare i holistiskt tänkande. Han är yrkesverksam i England.

Det finns ett problem när jag skall recensera denna bok: innehållet (gott) samt formen (för utbroderad). Författaren inleder med två grundläggande begrepp som utgör kärnan i Österlandets medicinska tradition och den holistiska synen på hälsovård:

· Förbindelsen mellan kropp och själ. Det är möjligt att åstadkomma biologiska förändringar enbart med hjälp av medvetandet.

· Det elektromagnetiska fältet. Vår kropp är inte bara fysisk, utan också elektromagnetisk. Det innebär att den kan ha kontakt med andra magnetfält i naturen och universum.

Där var jag nära att ge upp. Det "okritiskt kritiska" tänkandet som jag fostrats i i min grundutbildning hade svårt att smälta detta sista. Så erinrade jag mig forskning om ligustrar och deras förmåga att finna rätt utifrån elektromagenetiska fält och att man studerat detta också hos människor (dock utan att ännu finna några resultat) och bestämde mig för att inte genast avfärda boken.

Författaren menar att metoden bakom Endorfineffekten krävt fördjupning inom fyra områden: Fysisk hälsovård, psykologi, andlig utveckling och energibaserat läkekunnande som yoga och qigong. Han
säger att denna bok är den första allmänt tillgängliga verk som kombinerar neurovetenskap, känslans intelligens och energimedicin.

En viss försiktighet framskymtar; författaren begränsar sig till endorfinernas effekt men inser att också andra signalsubstanser har stor inverkan på en persons emotionella och psykologiska tillstånd.

Boken är indelad i tre delar:

· De tre första kapitlen presenterar teorin och bakomliggande begrepp. · I bokens andra del presenteras övningar och tillvägagångssätt

· Sista delen tar upp frågan hur synsättet skall kunna införlivas i vardagslivet och en framtidsutblick.

Låt mig säga ärligt: Jag tycker att den teoretiska delen är tunn innehållsmässig och med alltför blommande språk. Ingen anspråkslöshet här, inte! "Endorfinmetoden är en enkel metod som gör det möjligt för vem som helst - oavsett tid, humör eller tidigare erfarenheter - att skapa välbefinnande och lägga en stabil grund för alla andra former av personlig utveckling."

Bokens andra del innehåller övningar som jag känner igen från många andra "må-bra"-böcker, riktningen är att stanna upp, i sitt inre frammana "livets smultron" samt observera sina egna kroppsliga och känslomässiga reaktioner. Grundtanken är att det är möjligt att aktivera produktionen av endorfiner och skapa lyckokänslor när man vill.

Man slits mellan att förlöjliga boken och att känna respekt för innehållet: trots allt har ju forskning visat att tillfrisknande sker snabbare hos patienter med vacker utsikt, att inlärning av ord bevaras bättre hos de elever som (via specialhjälpmedel) tvingats ha uppåtriktade mungipor
än de som haft "neutralt" ansikte.

Ett helt annat förhållningssätt beskriver Julie K Norem, bitr. professor i psykologi, Wellesley College, USA. förf. till boken "Positiv Pessimism"

Positiv Pessimism
av Julie K Norem

Hon började redan på 1980-talet undersöka skillnaderna mellan positivt och negativt tänkande. Optimister och pessimister har olika strategier i pressade situationer - hon värderar dock inte den ena högre än den andra. Den "defensiva pessimismen", är en strategi som går ut på att föreställa sig värsta tänkbara scenario i alla knepiga situationer. Detta är en ofta använd och framgångsrik teknik inom korttidsterapier som för en del klienter blir ett effektivt sätt att mobilisera alla sina resurser, att tänka ut olika alternativa handlingsmöjligheter.

Boken är lättläst och ordrik, med många exemplifierande exempel - i "klassisk amerikansk stil". I mitt stilla sinne tänker jag att båda böckerna är alltför ordrika och svåra att rekommendera. De kunde komprimerats till var sitt litet - intressant! - kompendium.

Jag ger dem dock en stunds eftertanke till och tycker att jag egentligen intar en rätt odräglig, "snobbig" attityd. Båda böckerna är positiva ur den aspekten att de är generösa, accepterande, förlitar sig på människans egen förmåga och önskar läsarna ett gott liv. Så vem är jag att vara kritisk?

Kanske är det i stället så att det är just bredden i ett litteraturutbud som är viktig? "Låt 1000 blommor blomma". När vi i vårt arbete med patienter med livslånga sjukdomar vill rekommendera en bok, så kan ske vår kliniska skicklighet ligger just i det: att kunna förstå vilken bok som innehåller den rätta nyckeln för att just den patienten skall må bättre, själv kunna ta tag i sitt liv och genomföra levnadsförändringar?

Ett budskap som är alltför främmande för en individ tas inte emot utan förkastas helt. Är det näraliggande är man beredd att vidga sin kunskapsmassa och ta in det nya. Dessa två böcker lär appellera till människor med mycket olika personlighetsstruktur. Ur den aspekten kan de kanske försvara sin plats i ett utlåningsbibliotek för patienter eller som snabblitteratur (eller "bläddringsböcker") för mottagningens diabetespsykolog eller -kurator.

Ylva Öman psykolog
Det är fortfarande långt kvartill jämlik vård ...

När jag ser tillbaka på mina 27 år som diabetessköterska har mycket hänt i diabetesvården. Primärvården har byggts ut och vi har fått diabetesansvariga sjuksköterskor på de flesta vårdcentraler.

På 70-talet fanns ingen struktur i diabetesvården och man började fundera på specialistmott för vissa kroniska sjukdomar. Diabetessköterskan blev en ny medarbetare i vården. Professor Rolf Luft bl a var förespråkare för den här utvecklingen. Läkarstationen i Dalby i Skåne startade tidigt en särskild Diabetesdispensär.

Pat man mötte då var ofta mycket sjukare då de kom till diabmott, jämfört med dagens situation. Avancerade senkomplikationer som blindhet, njurskador och autonoma neuropatier med besvärliga gastrointestinala störningar var vanliga. De insulinbehandlade pat hade fortfarande glassprutor som kokades och förvarades i sprit.

I mitten på 80-talet kom den första insulinpennan Novopen som var ett stort lyft rent praktiskt. Penset den förfyllda insulinpennan kom något senare. När blodsockermätare för hemmabruk introducerades fick vi ett utmärkt pedagogiskt instrument för motivation till livsstils förändringar.

Av tradition har alltid typ 1 diabetiker skötts på sjukhusens med klin och typ 2 pat i primärvården. I takt med den ökande läkarbristen står diabetessköterskan för kontinuiteten i vården för patienten. De fasta läkarna är "överlistade" och pat utan fast läkare träffar nya hyrdoktorer vid varje läkarbesök.

Dagens diabetessköterska (och patient), vet genom Nationella Riktlinjer från Socialstyrelsen, UKPDS etc vilka mål vi skall sträva efter för att undvika komplikationer. På vår vårdcentral har vi en rutinerad DAL och samarbetet med och supporten från de fasta läkarna är utmärkt. Det ställer dock stora krav på diabetessköterskan idag att se till att alla pat, även de som inte har en fast läkare, får ett fullgott omhändertagande.

När Du sitter med pat och skall rapportera till NDR (Nationella Diabetes Registret) kommer ibland diskussion kring dessa frågor. Många diabetesansvariga sjuksköterskor känner nog igen den här problematiken.

Det är långt kvar till jämlik vård för våra diabetespatienter.

Gunilla Horn, Diabsköt
HC Stortorget i Gävle
gunilla.horn@lg.se

Recension av boken:
OMVÅRDNAD VID LÅNGVARIGA SJUKDOMSTILLSTÅND

Titel: Omvårdnad vid långvariga sjukdomstillstånd. Sidantal:245, pris: 237 SEK. Författare: Ulrike Kylberg, Evy Lindell (red) Studentlitteratur.

Kapitel 6: Omvårdnad av patient med diabetes mellitus

Bakgrunden

Bakgrunden är bra, den ger en kort beskrivning av diabetes typ 1 och 2 och nämner de vanligaste komplikationerna samt sambandet mellan dessa och dålig metabol kontroll. Man tar även upp den kraftiga ökningen av diabetes i västvärlden och betydelsen av patientutbildning i egenvård.

Lärandet

Under rubriken 'Lärandet' talas det om vuxnas sätt att lära, vilket bl a innebär att vuxna lär utifrån sina egna behov och att fakta och begrepp blir kunskap/förståelse först då de får en mening i det dagliga livet. Det trycks även på att sjuksköterskans undervisning måste komma bort från att vara ren informationsgivning, och istället vara mer praktiskt och mer av en interaktiv process. Patienten ska vara delaktig och med i den processen, och sjuksköterskan fungerar mer som stöd än som lärare.

Fallbeskrivning

Det finns ett stycke med en fallbeskrivning av en typ 2-patient. Stycket har en bra intention, men det känns lite konstruerat. Patienten verkar vara en exemplarisk sådan som slutat röka, mäter sitt blodsocker och dessutom antecknar sina vär
den(!), är med i en diabetesgrupp och letar information på nätet! Det känns tyvärr lite verklighetsfrämmande!

Reflektioner

"Den traditionella rollfördelningen i vården, där vårdgivaren är expert/auktoritet och patienten lekman, utgör ett hinder för att en genuin dialog ska komma till stånd". Denna mening inleder den sista delen, under rubriken 'Reflektioner', och jag tror att den slår huvudet på spiken vad det gäller problemet med diabetesvården idag! Vi inom vården måste lära oss att låta patienten få en betydligt större roll i och ta ett större ansvar för sin egenvård. Vi må vara experter på diabetes mellitus (och har naturligtvis ett ansvar att använda den kunskapen på bästa möjliga sätt), men vi är inte experter på den enskilde patientens liv och livssituation. Det går inte att behandla diabetes utan att se till helheten hos individen.

Övrigt

• · Det är positivt att denna del av omvårdnaden tas upp, att arbeta med livsstilförändringar och att hjälpa någon att hantera och leva med en kronisk sjukdom.
• · Det tar tid och kraft att utarbeta nya arbetssätt och att få in ett annat sorts tänkande, vilket utöver att förbättra patientvården, dessutom kan minska belastningen på vårdpersonalen. Organisationen måste ge utrymme i form av tid och utbildning för att man ska kunna göra dessa förändringar och för att kunna jobba patientcentrerat, skriva omvårdnadsplaner, vårdöverenskommelser
  osv. Om det inte ges utrymme för detta kommer kraven istället att öka arbetstyngden för vårdpersonalen.
• · Det krävs ett nytänkande hos vårdpersonalen för att komma ifrån 'behovet' av att ge information, komma med råd och lösa patientens problem. Därför är det viktigt med utbildning och övning i t ex Empowerment och olika pedagogiker.
• · Genom att patienten tar mer ansvar för sin egen behandling och sitt välbefinnande så minskar risken att vårdpersonalen själva tar på sig ansvaret om man 'misslyckas' med en patient. Det är patientens eget ansvar om han väljer att t ex inte sluta röka, förutsatt att han har insett riskerna av sitt val.

Kinna Gunnarsson
Diabetessjuksköterska
SU/Sahlgrenska

Viktproblem? Stora som små. Gå in på www.dietcoach.se och lär dig äta intellektuellt

Intellektuell mat

Liksom fortplantningen tillhör maten människans och djurens överlevnadsfaktorer och styrs från den så kallade reptilhjärnan. Att försöka ändra folks matvanor skapar därför en storm av känslor som inte påverkas av medvetande och förnuft. Argument som "man skall ju leva också", "jag lever hellre en kortare tid och får äta vad jag vill", "lägg dig inte i mitt liv" visar att man inte använder övre delen av hjärnan utan istället upplever ett hot mot överlevnaden trots att man kanske är kraftigt överviktig, har försökt banta åtskilliga gånger och vet att man bildligt talat håller på att gräva sin grav med gaffeln. Förnuftet får inte i dessa fall övertaget över reptilhjärnan.

Människan kan dock till skillnad från djuren tänka abstrakt och genom intellektuella argument övervinna reptilhjärnans inflytande. Goda råd hur man skall välja sin mat är dock inte tillräckligt starkt för att de flesta människorna skall ändra sina kostvanor. Detta har visats i hundratals vetenskapliga studier. Det behövs intellektuellt betydligt starkare argument för att förnuftet skall ta överhanden.

Genom utvecklingen på datorområdet har vi fått ett hjälpmedel som ger oss möjlighet att tänka både i mat och i näring. Datorn ger oss också möjligheten att räkna fram ett individuellt behov av näring som då kan jämföras med den näring man får genom maten. Kan man sedan på ett enkelt sätt själv göra till synes små ändringar i sin mat så att den anpassas till det egna behovet har man själv skapat de intellektuella argumenten och för huvuddelen av en normalbefolkning är detta tillräckligt för en varaktig förändring. Studier på Karolinska Institutet och Sabbatsbergs Kostcentrum under åren 1983 till 1999 bekräftar detta.

Genom att individen själv förvärvar egen kunskap som flyttar besluten om matvalet från reptilhjärnan till den medvetna hjärnan ökar förutsättningarna för att stoppa den hotande fetmaepidemin. För att övertyga en bred allmänhet om behovet av denna kunskap behövs personer med officiell auktoritet som läkare, dietister, sjuksköterskor, hushållslärare, friskvårdare och lärare. Dessutom måste också politikerna bidra med den startpeng som är nödvändig för att övervinna trögheten hos auktoriteterna.

En och annan entusiast är inte tillräckligt för att starta en folkrörelse som i det här fallet skulle leda till miljardbesparingar för hela samhället och minskat lidande hos den enskilde. Innan politikerna vaknar finns dock en allt mer bekymrad kår av fetmaterpeuter som bildligt talat söker efter halmstrået.

Överviktiga barn kommer i ökad utsträckning att förbli överviktiga som vuxna. En satsning på skolan med utbildning av lärare och resurser för skolan att prioritera denna del av kostutbildningen är nödvändig om man skall lyckas hindra denna tragiska utveckling. Skolan kan därmed bli den institution som löser problemet med fetman genom den intellektuellt valda maten.

info@dietcoach.se

Svensk Förening för Diabetologi
Vårmöte 2003

Svensk Förening för Diabetologis vårmöte 2003 i Stockholm 26-27 maj på Norra Latin Konferens (registrering från kl. 09.00)

Inbjudan med program och anmälningsformulär skickas i februari till medlemmar i SFD. Sista anmälningsdag: 22 april Avgift: 500 SEK för medlemmar i SFD, 1000 SEK för icke medlemmar.

Programansvarig: Eva Toft, Ersta Sjukhus, eva.toft@ersta.se