Center of Excellence:
Malmö/Lund

1997 utsågs en grupp forskare under ledning av Leif Groop till ett Centre of Excellence. Det innebar bland annat att finansieringen säkrades under fyra år av amerikanska Juvenile Diabetes Research Foundation och Wallenbergstiftelsen. Fyra år senare blev diabetesprogrammet ett av de första "områdesprogram" som den medicinska fakulteten startade upp i arbetet med att föra samman starka forskargrupper inom olika folkhälsoområden.
På fakulteten pekar man ut ett par områden som särskilt viktiga inom programmet; bland annat vill man satsa på forskningsprojekt som sträcker sig från patientnära observationer till studier på molekyl nivå. Man betonar också vikten av att doktorander ska få "en bred utblick" och insikt i andras forskningsfrågar. För att skapa uppmärksamhet kring sjukdomen diabetes och den forskning som görs i Malmö och Lund ordnades ett seminarium för journalister i början av juni.
Dagen börjar med att Patrik Rorsman, professor i membranfysiologi, slår hål på några vanliga missförstånd kring orsakerna bakom sjukdomen: 99 procent av de med diabetes har inte en medfödd defekt i betacellerna. De flesta feta har inte heller diabetes. - Ålder och fetma påverkar tillverkningen av mitokondrier, cellernas omsättning, och den elektriska signaleringen i betacellerna. Även genetiska anlag spelar in, men det finns inte några distinkta diabetesgener. Istället finns en mängd kombinationer som kan leda fram till att betacellerna påverkas och sjukdomen utvecklas, säger han. I Lund forskar man inom många olika områden. Bland annat kring insulinfrisättning, stamcellsbiologi, metabolism, genetik och immunologi.
- Det nya center som håller på att byggas här i Skåne är en unik chans att samla diabetesforskningen i Malmö och Lund, och jag tror att det kan komma att betyda mycket för framtidens forskning. Det finns få ställen i världen som har en sådan unik diabeteskompetens, säger Patrik Rorsman som utvecklar sina tankar ytterligare under en intervju efter sitt föredrag. - Vi har många goda diabetesforskare här och täcker upp fältet ganska bra. Alla ingredienserna till en verkligt god gryta finns här, säger han.
- Problemet är att vi är utspridda, det är trots allt ett visst geografiskt avstånd mellan de båda städerna. Det är faktiskt inte så mycket enklare att samarbeta med någon i Malmö än med någon i till exempel Boston, säger han. Men snart blir avstånden kortare. MAS behöver mer utrymme och modernare lokaler för sin kliniska forskning, och därför har Lunds Universitet och landstinget i Region Skåne investerat i ett nytt kliniskt center, Clinical Research Centre, CRC.
Tanken är att gapet mellan forskning och kliniskt arbete ska bli mindre. Den medicinska fakulteten motiverar det nya centret så här: "För att möta behoven inom framtidens sjukvård, utbildning och forskning krävs en utveckling och utökning av lokaler för klinisk forskning.
För att den fulla synergin mellan sjukvård och forskning skall kunna uppnås krävs en samlokalisation, där kontaktytorna mellan klinisk verksamhet, utbildning och forskning stärks. Utifrån denna idé har CRC växt fram". - Där kommer det att finnas möjlighet att samla all forskning som görs i Malmö och Lund, och i och med det kommer vi att få den där agliga kontakten mellan oss forskare som vi saknar idag, säger Patrik Rorsman.
Pressdagen är ett sätt att sprida de idéer och den kunskap som forskarna besitter. - Ett skäl till att vi ordnar den här dagen är naturligtvis att diabetes är en mycket vanlig sjukdom. Fem procent av befolkningen känner till att de har diabetes och förmodligen är det lika många som har sjukdomen utan att känna till det. Fem procent av befolkningen motsvarar en stad av Göteborgs storlek och lägger man till de andra har man en stad av Stockholms storlek. Så detta är verkligen en folksjukdom, säger Patrik Rorsman, som menar att med de siffrorna i bakhuvudet är det lätt att se att det är förhållandevis lite pengar som satsas på diabetesforskning.
- Svenska Diabetesförbundet delar ut 10-11 miljoner per år, medan förbundet för hjärt- och kärlsjukdomar delar ut omkring 40-50 miljoner. Cancerförbundet delar ut upp till 100 miljoner per år, säger Patrik Rorsman som tror att en av förklaringarna till varför det är svårt att samla in pengar till diabetesforskningen är att allmänheten inte har insett att diabetes fortfarande är en allvarlig sjukdom.

- Det är inte som för 80 år sedan då folk dog i diabetes, men diabetes orsakar fortfarande mänskligt lidande och oerhörda kostnader för samhället. Bara de rena sjukvårdskostnaderna uppgår till närmare 10 miljarder kronor. Utöver det kommer produktionsbortfallet, den sänkta livskvaliteten och allt annat som följer med sjukdomen, säger han. Det kan i sin tur delvis förklaras med att diabetesforskare är dåliga på att lansera sig. - Trots att vi har duktiga diabetesforskare både här i Lund och på många andra ställen i landet är det sällan som någon går ut och slår sig för bröstet.
Det är visserligen en blygsamhet som är ganska klädsam, men den kan ligga i vägen i vissa fall. Vi diabetesforskare är inte lika bra på att ta kontakt med pressen som många andra forskare inom andra områden. Mycket av den kunskap som finns har inte riktigt nått ut till allmänheten, bland annat när det gäller den gamla uppdelningen mellan typ 1- och typ 2-diabetes.- Den uppdelningen är förlegad. När vi är färdiga en dag med att kartlägga sjukdomen har vi kanske upptäckt att det finns tusentals olika varianter av diabetes och att det därför finns behov av många olika typer av behandlingar. Och då gäller det att även engagera industrin att ta fram mer skräddarsydda lösningar, säger han.
Är pengabristen en stort hinder i vägen för den framtida forskningen? - Till stor del är det så, men en stor brist är också att de riktigt stora och banbrytande idéerna saknas. När man väl får en briljant idé är det inte säkert att man behöver ha så mycket pengar för att genomföra den, och frågan är om det kommer att komma någon ny och briljant idé snart, säger han. Ett annat problem är att forskning tar tid. Det krävs ofta tålamod innan man kan presentera banbrytande resultat för allmänhet och politiker.
Ett exempel på en storstilad satsning som inte visade så snabba resultat som många hoppats på var Nixons krigsförklaring mot cancern i början av 70-talet. - Efter det pumpades det in massor med pengar i cancerforskning. Sedan visade det sig att det inte var så lätt att stoppa cancern. Samma problem finns inom till exempel aidsforskningen. Även om det gått 20 år sedan man lyckades hitta viruset ligger man fortfarande långt från lösningen, säger Patrik Rorsman, som om han får plocka ut ett extra spännande område inom diabetesforskningen just nu, gärna väljer det som upptar mycket av hans egen tid:
- Jag måste ändå säga att vi här i Lund är särskilt duktiga på just reglering av insulinfrisättning. Och vi hoppas naturligtvis att kunna utveckla kunskaperna ytterligare, som i förlängningen kan leda fram till nya läkemedel. Sedan så är den forskning som görs kring genetik viktig för att förstå humandiabetes, men även om vi kan gissa oss till hur allt fungerar genom laboratorieförsök, så är det genom det kliniska materialet som vi kan ta reda på vilka upptäckter som är verkligt intressanta för människan. Genom att man sammanför diabetesforskningen i Lund och Malmö och koncentrerar expertisen inom olika områden, så tror jag att vi kommer att kunna se bra resultat och nya upptäckter framöver, säger Patrik Rorsman.
Det har visserligen funnits en hel del samarbete mellan Malmö och Lund tidigare genom åren, bland annat genom det nätverk som drivits i samarbete med Wallenbergsstiftelsen. I nätverket träffades olika forskare inom olika områden ett par gånger per termin, vilket bara det "gjorde att vi vidgade våra vyer.
Hur mycket bättre blir det då inte om vi träffas varje dag?" säger han. Pr-mässigt är det inte heller så dumt att ha en mer enad front, det kan göra att medvetenheten ökar kring både kring centrumet i sig och diabetesforskningen. - Många kanske inte tänker på att det många gånger är diabetes som ligger bakom många av de vanliga dödsorsakerna. Det är viktigt för oss som håller på med diabetesforskning att få ut att diabetes faktiskt fortfarande är ett stort medicinskt problem, säger han.

Henrik Semb. Foto: K Ruona

Kommer stamceller att kunna bota diabetes?
Frågan både ställs och besvaras av Henrik Semb, professor i funktionell genetik: - Ja, det tror jag, även om vi inte är där än på många år. Idag kan man visserligen transplantera betaceller från donatorer, men ett av problemen är att det inte finns tillräckligt många. Därför finns det också ett stort intresse för att finna andra sätt att ta fram transplanterbara betaceller, förklarar han. Förhoppningen är att hitta stamceller som man kan odla i provrör och sedan styra till att bilda betaceller, som man sedan kan transplantera.
- Det optimala vore om det fanns stamceller i vår bukspottskörtel som man kunde "knuffa vidare" att bilda nya betaceller. Problemet är att ingen har lyckats identifiera några sådana. Så det ser jag inte som något alternativ, åtminstone inte idag. Ett mer realistisk alternativ att använda embryonala stamceller. - Vi vet att det går att styra dem i djurförsök, och då borde det även gå att styra humana stamceller, säger han. De embryonala stamceller som används är i två- till fyracellstadiet, som sedan odlats fram till inplantationsstadiet, vilket innebär att de är fem till sex dagar gamla.
Vad är det som är så bra med just embryonala stamceller? - De vuxna stamcellerna är svåra att identifiera i kroppen, men de är även svåra att föra ut och expandera. De embryonala stamcellerna är dessutom pluripotenta; de kan bilda alla typer av celler som finns i hela vår kropp, vilket de vuxna stamcellerna inte kan. - Men när det gäller att ta fram en behandling som skulle fungera i praktiken finns det en hel del saker vi måste lyckas med först. En är att ta fram stamcellslinjer som kan godkännas för behandling av människor. Alla stamcellslinjer som har tagits fram i världen hittills har varit i närheten av djurprodukter, vilket bland annat innebär att det finns en risk för överförbara sjukdomar.
Det finns också en risk för avstötning, säger han. Därför håller Henrik Semb och hans forskargrupp på att ta fram linjer som aldrig varit i kontakt med djurprodukter. - Idag håller vi på att ta fram helt djurfria stamcellslinjer, så det ser jag inte som något problem för framtiden. Det som är den största flaskhalsen, och som vi också jobbar väldigt mycket med, är att försöka styra cellerna till att bli just betaceller.
Idag finns det ingen som lyckats med det, säger han och visar en bild som illustrerar alla de många "vägval" som en outmognad embryonal stamcell måste göra innan den blir en betacell. - Här kommer de kunskaper som finns inom utvecklingsbiologin in, säger Henrik Semb, som tillsammans med sin forskargrupp har jobbat mycket med att få förståelse och kunskap kring vägvalen, en kunskap som de nu använder för att komma vidare i "dresserandet" av stamcellerna. Än har de inte lyckats få fram insulinproducerande celler, men i musförsök har transplanterade embryonala stamceller kunnat styras mot tidiga anlag till sådana. - Även om vi inte förstår exakt hur det går till har vi kunnat se att det fungerar, säger han. Signalerna har "knuffat cellerna åt rätt håll".
- Frågan är om de kommer att kunna fungera som normala betaceller, men nu vet vi att de åtminstone har potential. Vad vi gör nu är att vi försöker förenkla systemet för att se vad det är som leder fram till att detta sker i musen. När vi sedan kommit fram till det finns möjligheten att även göra det i provrör, säger han.

Vaccin mot barn- och ungdomsdiabetes. Kanske på väg?
Åke Lernmarks intresse för diabetes väcktes för första gången när han var i 20-årsåldern och satt på ett tåg på väg till Umeå. På tåget fanns en kille med en låda med möss, berättar han. - Så jag frågar vad han ska med den till, och får veta att han är medicinstuderande och ska studera diabetes i Umeå. Det var nog första gången som jag riktigt insåg att det fanns något som hette diabetes.
När Åke Lernmark själv sedan började studera medicin hamnade han i den grupp som studerade diabetes. Karriärsresan gick sedan vidare från Umeå till Chicago, Danmark, Lund och Seattle. Under den tid som har förflutet sedan han först började jobba som diabetolog har det hänt mycket.
1985 fanns det 300 barn under 15 år med diabetes i Sverige. Samma år föddes 90 000 barn. Just nu föds över 100 000 barn per år, men antalet barn som får diabetes har ökat betydligt mer i proportion: Det har mer än fördubblats. Ökningen innebär att en procent av alla de som föds i Sverige kommer att få typ 1-diabetes. Minst 1 000 får diagnosen typ 1-patienter varje år. - Totalantalet är rätt så konstant om man ser till alla åldrar. Men en tydlig trend är att de barn som får diabetes är allt yngre.

Åke Lernmark. Foto: K Ruona.

Det är allvarligt, ni kan ju tänka er själva hur det skulle vara att få diabetes som femåring, då har ni minst 50 år framför er med 100 000-tals injektioner och åtminstone 150 000 stick i fingret, men även en ökad risk att dö i hjärtkärlsjukdomar, ögonskador och njurskador, säger Åke Lernmark som berättar vidare att man kan se typ 1-diabetes som en "tvåstegsraket". - Det första som händer är att betacellerna skadas av till exempel virus.
Det finns åtminstone sex-åtta viruskandidater som skulle kunna skada betacellerna, och vi vet redan att en del av dem verkligen gör det, säger Åke Lernmark. - Vi vet, tack vare nya studier av medlemmar i Teddy-gruppen, att även gluten kan skada betacellerna så att man får autoimmunitet mot de insulinproducerande cellerna. - Steg två är att sjukdomen accelererar, vilket kan bero på många olika faktorer. Bland annat stress, som eldsvådor, bilolyckor, skilsmässor och andra stora livshändelser.
Målet med Teddy-studien i Skåne är att ta reda på omgivningsfaktorernas betydelse för uppkomsten av diabetes hos barn. Teddy avlöser DiPiS-studien och vänder sig till alla familjer med nyfödda barn. Just nu görs en screening av nyfödda där navelsträngsblodsprover samlas in och skickas till Wallenberglaboriatoriet i Malmö. Där mäts barnets HLA-typ, och inom två-tre månader kan man säga vilken ärftlig risk barnet har. De barn som har förhöjd ärftlig risk erbjuds att vara med i Teddy-studiens uppföljning.
De som väljer att gå med kallas var tredje månad för olika provtagningar. Dessutom görs intervjuer kring vad barnet och mamma ätit, vilka vaccinationer som gjorts, etc. Blodproverna sparas i en biobank för att man sedan ska kunna testa vad som skiljer de barn som senare utvecklar antikroppar, mot dem som inte gör det. Åke Lernmark berättar att Teddy-studien är den största som någonsin gjorts i sitt slag.
Det amerikanska National Institute of Health lägger ner cirka 10 miljoner dollar per år under de kommande 15 åren på studien, men även barndiabetesfonden i USA står bakom Teddy-studien. 17 olika institut ansökte om att få delta, sex valdes ut; Colorado, Finland, Georgia, Tyskland, Washington och Skåne. Studien inleddes första september förra året och ska fortsätta till sista augusti 2008. - Bland de 220 000 barn som kommer att födas under den perioden ska vi hitta 7 200 barn som har den högsta ärftliga risken. 3 juni hade drygt 25 000 barn screenats, av dem var det drygt 1 200 barn som var berättigade att vara med, berättar han. De har sedan ringts upp av en sjuksköterska som berättat att deras barn har förhöjd ärftlig risk. 401 av familjerna har valt att delta.
De skånska barnen svarar för 44 procent av alla barn som deltar i Teddy-studien, I Skåne har man också gjort en vaccinationsstudie där typ 2 patienter screenats för GAD65 antikroppar. Fyra dosgrupper provades; 4, 20, 100 och 500 ug (två subkutana injektioner med fyra veckors mellanrum). - Inga biverkningar kunde konstateras och när vi mätte faste c-peptid en månad efter den första injektionen kunde vi se att det ledde till förbättrad egen produktion av insulin i en av dosgrupperna (20 ug), berättar Åke Lernmark.
Nu har man gått vidare och inlett två studier med Diamyd GAD65 vaccin. - För första gången kommer man att kunna uttala sig om den här behandlingen har effekt, det kunde vi inte göra efter den lilla säkerhetsstudien. Frågan är fortfarande om det är en säker behandling. Carl-David Agardh leder den kliniska studien i samarbete med 14 kliniker i Sverige. Just nu ingår 102 patienter i studien (som totalt kommer att innefatta 160 patienter), men det annonseras efter fler. Visar det sig efter provtagning att det finns GAD-antikroppar erbjuds patienterna att delta. Målet är att fylla studien under sommaren. Samtidigt pågår en studie av nydebuterade typ 1-patienter som Johnny Ludvigsson i Linköping håller i. Den studien fylldes redan efter två månader.
Det är också en multicenterstudie med 76 patienter som antingen har fått placebo eller "vaccin". Innan året är slut kommer det att finnas preliminära resultat från den studien, berättar Åke Lernmark.

Är diabetes annorlunda hos invandrare?
De uppskattningar som gjorts är att det år 2010 kommer att finnas 225 miljoner miljoner människor med diabetes i världen, vilket innebär en ökning med 46 procent, berättar Forouzan Haghanifar som är läkare på endokrinologiska kliniken (MAS), och som gjort studier kring invandrare och diabetes. - Men ökningen ser annorlunda ut i olika delar av världen.
I mellanöstern beräknas ökningen bli 57 procent. Så diabetes måste vara annorlunda på något sett, även om vi inte vet vad det beror på än. Av Malmös drygt 240 000 invånare är 64 000 födda i utlandet.
Antalet personer med föräldrar som är födda utomlands är 27 000, vilket innebär att en tredjedel av Malmös befolkning är första eller andra generationens invandrare. I den studie som Forouzan Haghanifar gjort ingår samtliga patienter med typ 2 diabetes som gjorde nybesök vid endokrinologiska kliniken på MAS mellan år 2000 och 2002. 371 av patienterna var födda i Sverige, 71 kom från arabisktalande länder.
Studien visade bland annat att diabetes debuterade tolv år tidigare bland de som kom från Mellanöstern. De var i genomsnitt 43 år när de fick sin diagnos, de svenska patienterna var 55 år. Man kunde också se att mellanösternpatienterna hade en högre ärftlighet för diabetes. - Vi trodde när vi inledde studien att mellanösternpatienterna skulle visa sig vara mer insulinresistenta. Bland annat med tanke på den studie som tidigare gjorts på MAS på gravida arabisktalande kvinnor. De kvinnorna var tyngre och mer insulinresistenta än de svenska, och därför förväntade vi oss samma resultat även i den här studien.
Är man insulinresistent brukar man även ha ett högre blodtryck, men det hade de inte i den här studien. De invandrade patienterna hade lägre blodtryck än de svenska. Däremot hade de sämre insulinproduktion, vilket var förvånansvärt, säger hon. Man kunde inte se någon skillnad i BMI eller HbA1c mellan de båda grupperna. Men de svenskfödda patienterna rapporterade betydligt mer fysisk aktivitet.

Forouzan Haghanifar. Foto: K Ruona.

- Det som var förvånansvärt var att även om de invandrade patienterna rör sig mindre så var de inte tyngre. Men de röker betydligt mer, berättar hon. - Den slutsats man kan dra av det här materialet är att de patienter som kommer från arabisktalande länder har en svårare form av diabetes, de debuterar tidigare och tappar insulinproduktionen snabbare än svenska patienter, säger Forouzan Haghanifar som berättar att det pågår en studie just nu kring hur fysisk aktivitet påverkar insulinkänsligheten bland svenskfödda jämfört med invandrade patienter från mellanöstern. - I den här studien ingår bara kvinnor.
Ambitionen var att göra allt för att alla skulle komma och tycka att det var kul, berättar hon. I studien tränar arabisktalande och svenska kvinnor med diabetes tillsammans på MAS med instruktör två pass i veckan. - Tanken var att de bara skulle behöva träna tre månader, eftersom det sägs vara svårt att motivera patienter att delta i sådana här studier. Tre månader är minimum för att man ska kunna se någon effekt på insulinkänsligheten.
Men det visade sig att vi hade helt fel, de var inte alls svårmotiverade utan tyckte att det var väldigt kul. Vi har bara haft tre bortfall, som dessutom berott av medicinska skäl, säger hon och berättar att studiedeltagarna blivit så bitna att de tjatat om att få fortsätta. - De kan tänka sig att betala träningen själva, bara de får fortsätta. Nu undersöker vi om vi kan fortsätta ytterligare fem månader.
Data från studien kommer förhoppningsvis i slutet av året. - Den långsiktiga målsättningen är utnyttja kunskaper kring skillnaderna mellan olika grupper för att kunna utveckla en bättre behandling, berättar hon. På MAS har man sedan ett par år tillbaka haft "diabetesskola" för patienterna, men eftersom den varit på svenska har bara svensktalande patienter kunnat vara med. Nu har man börjat använda sig av tolkar och ordnat träffar där även invandrade patienter kan vara med. Man utvecklar också olika typer av behandlingsmaterial på olika språk.
- Förhoppningen är hitta en modell för ett mer adekvat omhändertagande av de här individerna. Om det är så att de har en annorlunda diabetes borde vi också ge en vård som är anpassad efter det, säger hon.

Seniora forskargruppschefer (professorer) inom diabetesprogrammet DPLU:
Elisabeth Agardh är kliniskt verksam vid MAS (UMAS) i Malmö, men bedriver även forskning vid Wallenberglaboratoriet, UMAS om de faktorer som leder till retiopati hos diabetiker.

Carl-David Agardh är chefsläkare vid UMAS och förestår även diabetesregistret Diabetes2000.

Bo Ahrén är forskargruppschef i Lund och delar sin tid mellan den kliniska forskningsavdelningen vid Universitetssjukhuset i Lund och den experimentiella verksamheten i Biomedicisnkt centrum (BMC). Han har ett flertal etablerade samarbeten med ledande kliniska forskare i Europa och USA.

Eva Degerman leder gruppen för Molekylär signalering vid BMC i Lund. Fokus är hur halten av signalmolekylen cyklist AMP regleras i fettceller och pankreatiska betaceller.

Charlotte Erlanson-Albertssons forskargrupps verksamhet bedrivs på BMC i Lund och riktar sig mot balansen mellan värmeproduktion och upplagring av energi i form av fett. Ett flertal projekt drivs i internationella samarbetsprojekt.

Charlotte Erlanson-Albertsson. Foto: K Ruona.

Leif Groop ledde 1997-2001 den JDRF/Wallenbergsponsrade Centre of Excellence och är chef för gruppen för Diabetes och Endokrinologiskt forskning. Gruppen är världsledane inom kartläggandet av de genetiska anlag som leder itll typ 2-diabetes och har utvecklats metoder för att undersöka de praktiska konsekvenserna av nedärvda genvarianter. Leif Groop leder även centrummet "Profiling polygenic Diseases" i Malmö som samarbetar med andra grupper i USA och Finland.

Cecilia Holm är ledare för gruppen Molekylär endokrinologi på BMC i Lund. Gruppen är känd för sitt arbete om hur fettomsättningen regleras av enzymet hormonkänsligt lipas. De metoder man arbetar är framför allt inriktade på att identifiera vilka av kroppens hundratusentals proteiner som påverkas vid diabetes eller fettomsättningsrubbningar.

Mona Landin-Olsson är överläkare vid endokrinologkliniken UsiL och förestår ett experimentiellt diabeteslaboratorium på BMC i Lund. Gruppens arbete fokuserar på hur risk för typ 1-diabetes kan förutsägas genom att mäta förekomsten av immunologiska antikroppar i blodet. Man deltar även i projekt vid obesitascentrum vid UsiL om koppling mellan barnfetma och typ 1-diabetes.

Mona Landin-Olsson. Foto: K Ruona.

Åke Lernmark är pionjärgestalt inom forskningen om ungdoms- eller typ 1-diabetes och har en lång internationell karriär på området. För närvarande är han verksam vid Wallenberglaboratoriet, men är även i Seattle USA. Hans grupp har till exempel identifierat GAD65.

Holger Luthman är verksam vid Wallenberglaboratoriet och spelar en framträdande roll i arbetet att kartlägga ärftlighetsgången vid typ 2-diabetes. Gruppen arbetar med så kallade kongena djurmodeller i grundläggande genetiska studier.

Jan Nilsson är avgående Dekanus för medicinska fakulteten men har under ämbetet fortsatt att driva sin egen vetenskapliga verksamhet vi Wallenberglaboratoriet. Gruppen är verksam inom forskning om ateroskleros. Försök att vaccinera bort risken för ateroskleros har genomförts och kan komma att bilda skola för framtida ny typ av behandling.

Patrik Rorsman leder gruppen "Öcellsfysiologi" på BMC. Han är berömd för sina banbrytande studier av de hormonproducerande cellerna i pankeras och hur deras elektriska aktivitet kopplas till hormonfrisättning. De metoder hans grupp arbetar med är framförallt elektrofysiologi och avancerade mikroskopiska studier av cellulära händelser i realtid.

Henrik Semb leder gruppen för Utvecklingsbiologi i pankreas och stamceller vid BMC i Lund. Man använder sig ofta av transgena möss för att studera hur organutvecklingen påverkas när utvalda gener hämmas/stimuleras.

Frank Sundler är välkänd inom forskning om olika peptidhormoner.

Göran Sundquist är överläkare vid UMAS i Mamlö men bedriver omfattande kliniskt inriktade patientstudier av utvecklingen av diabeteskomplikationer vid såväl typ 1- som typ 2-diabetes. Hans grupp har framförallt varit aktiv inom att kartlägga utvecklingen av neuropati.

HM, DiabetologNytt