Små barn med typ 1 diabetes har ofta ärftlighet för typ 2 diabetes

Incidensen av barndiabetes, Typ 1 diabetes, T1D ökar överallt i världen och har i Sverige dubblerats på 20 år från 24/100 000 år 1983 till 44/100 000 idag. Sverige har efter Finland den näst högsta incidensen av T1D i världen.1
T1D anses bero på en T-cellsmedierad autoimmun process som förstör betacellerna i pankreas hos genetiskt känsliga individer. Hos fler än 90 % av de nydiagnostiserade barndiabetespatienterna finns antikroppar som GAD, insulin, I-A2 och ZnT8.2
Den genetiska bakgrunden är komplex men det viktigaste området finns på HLA(Human Leukocyte Antigen) klass 2, på kromosom 6, vilket har visat sig stå för ca 50 % av den genetiska risken för att få T1D.3 HLA-DQ A1*-B1* 03-0302/05-0201 genotypen bidrar med den största risken. Åtminstone en av dessa två haplotyper, 03-0302 eller 05-0201, finns hos ca 90 % av de svenska barndiabetespatienterna medan det endast finns hos 40 % av den övriga befolkningen.

Man har sett en viss förändring avseende HLA distributionen hos diabetespatienterna de senaste decennierna och man ser nu fler "lågrisk-HLA" jämfört med tidigare, vilket stödjer teorin att miljöfaktorer spelar en större roll.7
Det finns ett flertal faktorer beskrivna, förutom riskgener, som ökar risken för T1D såsom olika virus, tidig introduktion av komjölk, stress, födelsevikt m.fl., men ingen av dessa kan ensamt förklara den ökande incidensen i samhället.4,5 Inte heller kan det förklaras av genetiska förändringar. Vi tror att den sekulära trenden med ökande BMI och ett stillasittande liv kan vara en viktig faktor. Man har sedan flera år presenterat en teori, acceleratorhypotesen som hävdar att T1D och Typ 2 diabetes, T2D har insulinresistensen gemensamt samtidigt som de har helt olika genetiskt bakgrund. De olika generna påverkar därmed hastigheten med vilken betacellerna dör och patienterna (vuxna eller barn) kommer således att insjukna i olika åldrar.6 Det finns flera studier som tyder på att barndiabetespopulationen inte är en homogen grupp av barn. Det kan t.ex. finnas inslag av både insulinresistens och antikroppar samt ärftlighet för T2D hos ”klassiska” typ 1 barndiabetespatienter.8

BDD (Bättre Diabetes Diagnostik) är en nationell epidemiologisk prospektiv studie på barn med nydebuterad diabetes. Studien startade i maj 2005 och idag deltar samtliga barnkliniker i Sverige. Hittills är knappt 5000 barn inkluderade till och med november 2012. Vi ville, inom ramen för BDD, därför närmare undersöka om barn som har ärftlighet för T2D även har ökad risk att få T1D på grund av vår vällevnad.

Resultat
Fler barn hade en pappa med antingen T1D (5.2%) eller T2D (1.8%) jämfört med en mamma med någon av sjukdomarna (3.1% respektive 0.7%), (OR 7.77; 95% CI 6.51-9.27, p<0.0001).

Patienter mellan 0-2.9 år var mer benägna att ha ärftlighet för T2D jämfört med äldre barn (OR=1.48; CI 1.00-2.16; p=0.04). De små barnen med ärftlighet för T2D var mindre ofta positiva för IAA än de barn utan ärftlighet för T2D(OR=0.82 CI 0.67-0.99, p=0.04). Barn mellan 12-15 år hade minst ärftlighet för T1D, (OR:0.68; CI 0.48-0.95; p=0.03).
Oavsett ålder hade överviktiga (OR=1.79; CI 1.08-2.96; p=0.02) och feta (OR=4.29; CI 1.38-15.97; p=0.01) barn mer ärftlighet för T2D.
Sammanfattningsvis är ärftlighet för T2D vanligare än ärftlighet för T1D hos barn med T1D speciellt hos barn under tre år. Dessutom är ärftlighet för T2D vanligare hos överviktiga och feta barn än hos normalviktiga barn med T1D. Kanske bidrar far och morföräldrar med T2D med en risk för att deras barnbarn ska utveckla T1D?

Vi tror att vårt moderna liv med felaktig mat tillsammans med ett alltför stillasittande liv kan bidra till att insulinresistensen ökar även hos våra barn. En ökad nivå av glukos och fett i blodet (glukotoxicitet samt lipotoxicitet) är direkt skadligt för betacellerna och en inflammatorisk process påbörjas. Den moderna livsstilen är särskilt ogynnsam om man redan har en ärftlighet för insulinresistens, dvs. T2D, och skulle således kunna bidra till att fler barn än tidigare riskerar att utveckla diabetes tidigt i livet .

Lisa Engleson, ST-läkare
Barnkliniken,
Lunds Universitet, Lund

Referenser      
1. Patterson CC, Dahlquist GG, Gyurus E, Green A, Soltesz G (2009) Incidence trends for childhood type 1 diabetes in Europe during 1989-2003 and predicted new cases 2005-20: a multicentre prospective registration study. Lancet 373: 2027-2033

2. Andersson C, Larsson K, Vaziri-Sani F, et al. (2011) The three ZNT8 autoantibody variants together improve the diagnostic sensitivity of childhood and adolescent type 1 diabetes. Autoimmunity 44: 394-405

3. Redondo MJ, Fain PR, Eisenbarth GS (2001) Genetics of type 1A diabetes. Recent Prog Horm Res 56: 69-89

4. Dahlquist G, Frisk G, Ivarsson SA, Svanberg L, Forsgren M, Diderholm H (1995) Indications that maternal coxsackie B virus infection during pregnancy is a risk factor for childhood-onset IDDM. Diabetologia 38: 1371-1373

5. Virtanen SM, Hypponen E, Laara E, et al. (1998) Cow's milk consumption, disease-associated autoantibodies and type 1 diabetes mellitus: a follow-up study in siblings of diabetic children. Childhood Diabetes in Finland Study Group. Diabet Med 15: 730-738

6. Wilkin TJ (2001) The accelerator hypothesis: weight gain as the missing link between Type I and Type II diabetes. Diabetologia 44: 914-922

7. Resic-Lindehammer S, Larsson K, Ortqvist E, et al. (2008) Temporal trends of HLA genotype frequencies of type 1 diabetes patients in Sweden from 1986 to 2005 suggest altered risk. Acta Diabetol 45: 231-2358.

8. Gilliam LK, Liese AD, Bloch CA, et al. (2007) Family history of diabetes, autoimmunity, and risk factors for cardiovascular disease among children with diabetes in the SEARCH for Diabetes in Youth Study. Pediatr Diabetes 8: 354-361

|Upp|