Medlemstidning för Svensk Förening för Diabetologi
Gå tillbaka

Att leva som hemlös med diabetes

Diabetes är vanligare bland hemlösa än hos befolkningen överlag. En del sköter sjukdomen bra, men för andra är det svårare.
– Diabetes i kombination med missbruk, psykisk sjukdom och hemlöshet är ett helt omöjligt projekt, säger Annika Sundholm, sjuksköterska på Pelarbacken, en klinik för hemlösa.

Tänk dig att inte kunna laga egen mat eller ha någon kyl att förvara dina insulinpennor i. Så ser livet ut för de 4 500 människor i Sverige som lever i akut hemlöshet. Många av dem har diabetes.
Svårast är det för de psykiskt sjuka. De anser ibland att sjukdomstillståndet inte beror på diabetesen, utan hittar orsakerna i sina vanföreställningar. En del av dem är portade från härbärgen och det är oklart hur ofta de får i sig mat, eller om de äter överhuvudtaget. På Pelarbacken, en klinik i Stockholm som ger vård till hemlösa, finns en patient som inte förstår att han måste ha regelbundna måltider och inte heller att han måste ta sitt insulin.
– Han säger att han inte äter socker, och tror att det ska räcka, säger Annika Sundholm, sjuksköterska.
Den andra ytterligheten är personer som lyckas sköta sjukdomen bra, trots att de är hemlösa. En av dem är Åke Nord, 68, år, som har sovit utomhus ovanför motorvägen vid Londonviadukten i Stockholm, bott i tält och i sommarstugor. Men trots ett hårt liv tycker han inte att det är särskilt svårt att ta hand om sin diabetes som hemlös, jämfört med när han har bostad.
– Det går på ett ut ungefär, säger han.
Han ser till att kolla sockernivån, ta sina doser med insulin fyra gånger om dagen och är noga med metforminet. Dessutom äter han oftast regelbundet, tar inga droger och dricker inte mer alkohol än gemene man. Enligt Åke Nord finns det till och med vissa fördelar med att vara hemlös och sova utomhus.
– Att det är kallt är jättebra. Insulinpennorna ska man ju ha i kylskåp, säger han och skrattar.

hemlos1
Åke Nord, 68 år. Patient med diabetes och hemlös.

Diabetes är vanligare bland hemlösa än bland befolkningen i övrigt. Utan egen bostad blir det svårt att äta regelbundet, och maten de får i sig är ofta dålig. Det blir mycket läsk, socker och godis, enligt Robert Irestig, socialmedicinare på Pelarbacken, som har forskat om hemlöshet och sjukvård. Dessutom dricker många hemlösa alkohol, vilket också ökar risken för diabetes. Allt detta gör att hemlösa insjuknar i sjukdomen betydligt tidigare än vad som annars är genomsnittet.
Precis som andra patienter upptäcks diabetesen av att den hemlösa kissar mycket, mår dåligt och söker vård. När de har fått diagnosen skickas de på utbildning för att lära sig mer om sjukdomen. Men det är inte alla som klarar av att ta till sig informationen eller passa tiderna för träffarna. Ungefär fyra, fem personer varje år genomför kurserna, resten faller bort, enligt Annika Sundholm.
– Det är svårt att prata om kost med en tung alkoholist, när man vet vilka matvanor de har och vilket liv de lever, säger Rolf Byström, läkare på Pelarbacken.
Istället jobbar Pelarbacken på andra sätt. De diabetespatienter som kommer till mottagningen och som har alkoholproblem får veta att det är bättre att dricka öl än starksprit – om man nu måste dricka – eftersom ölen höjer blodsockret och spriten sänker det. När personalen går ut på härbärgen och till de prång där de vet att hemlösa bor, ger de insulin till de som behöver på plats. Om de vet att en diabetespatient ska bo på ett härbärge under en längre tid, åker de dit och ge insulin dagligen om det behövs.
Dessutom förvarar Pelarbacken ett lager med insulinpennor, så att hemlösa diabetiker kan hämta en penna en gång i veckan. På sätt slipper han eller hon bära runt på pennorna och de hålls i rätt temperatur.
Eftersom sjukvårdspersonalen inte vet hur ofta hemlösa får i sig mat, om de äter överhuvudtaget eller om de struntar i insulinet, är inställningen att det är bättre med för högt blodsocker än för lågt. Ett bra värde för blodsockret är i vanliga fall runt 6, men på Pelarbacken är personalen nöjd om patienten har 10.
– Vårt mål är att patienten ska få samma vårdkvalitet som vanliga patienter med diabetes, men vi måste erkänna att det går inte alltid, säger Rolf Byström.
Orsaken till de höga värdena är för att minimera risken för insulinkoma. Men ibland inträffar det ändå. Någon gång varje år ringer hemlösa till mottagningen och berättar att de hittat sin vän på stan och att han eller hon är helt borta, berättar Annika Sundholm.
Ännu vanligare är att hemlösa blir inlagda för att de har alldeles för högt blodsocker. På Pelarbacken har de bara en mätare som visar högst 24 i blodsockernivå. Ganska ofta händer det att mätaren slår i taket och visar High High High för de diabetespatienterna som har obehandlad psykisk sjukdom.
– Men det är ändå otroligt att de inte blir inlagda oftare med tanke på hur svårt de har att sköta sin diabetes, säger Annika Sundholm.
Förr gick det att tvångsinlägga personer inom psykiatrin i fall de misskötte sig så att deras hälsa hotades allvarligt, men i dag är det nästan omöjligt.
– Vi har inte den gammeldags auktoritära psykiatrin idag, säger Rolf Byström.

 

hemlos2
Rolf Byström, läkare på Pelarbacken

Även Åke Nord har haft för högt blodsocker i perioder. Som bostadslös hände det honom ganska ofta, och speciellt förra hösten då han bodde i tält i Råcksta. Då åt han oregelbundet och i bland var blodsockret uppe i 20.
– Men jag mådde inte dåligt ändå. Jag tog en extra metformintablett för att bukspottskörteln skulle jobba bättre, säger han.
Kylan tyckte han inte var något större problem, eftersom han gillar att det är kallt. Men jobbigare var det när han fick inbrott i tältet. Allt han hade blev stulet. Tur i oturen var att han hade lagret med insulinpennor i kylen hos en kompis i Alvik, så dem fick han behålla.
Annars är det ett vanligt problem för många hemlösa att de blir av med sina insulinpennor och läkemedel på härbärgen eller när de sover ute. Det händer att andra hemlösa tar medicinerna för att de tror att det är droger eller så råkar den hemlösa tappa bort sakerna. Det har aldrig hänt Åke Nord, men däremot har han blivit av med tre telefoner och plånböcker. Det gjorde honom så arg att han ”gav fan i insulinet” och glömde bort att ta det.
Dessutom har han varit med om att andra hemlösa har velat köpa insulin av honom för att sälja vidare till folk som tar anabola.
– Men det fick de aldrig. Jag gick åt sidan och tyckte det lät fördjävligt, säger han.

 

hemlos3
Annika Sundholm, sjuksköterska på Pelarbacken

Första gången som Åke Nord sov utomhus var för runt 20 år sedan. Då jobbade han som snickare och ställningsbyggare, och hade en tjänstebostad på Gärdet i Stockholm. Men nyfiken som han var gick han ut på stan för att se hur uteliggarna hade det. Han blev kompis med några och valde ibland att sova ute tillsammans med dem på helgerna vid Londonviadukten. När han några år senare återigen fick jobb i Stockholm var det svårt att få lägenhet, och då visste han var han kunde sova. Om dagarna åt han lunch på jobbet och där förvarade han även sina insulinpennor i kylen. Senare hyrde han en sommarstuga i Waldemarsvik som han bodde året runt i under flera år, men efter att en bekants kusin som var ”pundare” stal Åke Nords arvegods blev han så illa berörd att han inte kunde vara kvar och åkte upp till Stockholm igen. Där sov han ute, i tält, på härbärgen och till sist på ett instegsboende.
Fram tills inbrottet har han fina minnen från sommarstugan, även om det saknades el och rinnande vatten.
– Det var underbart. Jag hade katter och det låg mitt ute på landet. Närmsta grannen var bonden som jag hyrde stugan av, säger Åke Nord.
Men en vinter ”var det kris”. Åke Nord vaknade och kunde inte ta sig ur sängen. Temperaturen låg bara på två plusgrader och han hade fått dubbelsidig lunginflammation. Han ringde SOS, men de ville inte skicka någon ambulans. Till slut fick han tag på en kompis, som ringde och skällde ut dem.
– Hon har skinn på näsan, säger Åke Nord.
Ambulansen kom och Åke Nord fick läggas in i en vecka. Då var blodsockret uppe i 30.

Hemlösa är både fysiskt och psykiskt sjukare än övriga befolkningen, men har ändå svårt att få tillgång till vård. Många upplever att de blir dåligt bemötta och diskrimineras av den vanliga sjukvården, enligt en studie från Lunds universitet. Det är också vanligt att de söker hjälp på akutsjukhusen för sådant som vårdcentralerna tar hand om och blir nekade. Men att få vård på vårdcentralerna är inte heller lätt om du har svårt att passa tider, har mycket annat praktiskt i livet som måste fixas, bara en mobiltelefon att boka tid med, inget hem med en väggkontakt när batterierna laddar ur och saknar hemadress så att det inte går att bli listad.
Av den anledningen finns det speciella mottagningar i de flesta av Sveriges största städer, där hemlöshet är mer utbrett, exempelvis Pelarbacken. På de klinikerna är personalen van vid att ta emot hemlösa, det är drop in så att tider inte behöver passas, och om någon ändå har fått en bokad tid men råkar missa den är det bara att få en ny. Dessutom är vården gratis i fall kontakten med socialtjänsten inte fungerar.
När en person som tidigare har varit hemlös i Stockholm får ett mer fast boende, ser Pelarbacken till att föra över kontakten med närmaste vårdcentralen. Det är precis vad som har hänt Åke Nord, för sedan i november har han fått en egen lägenhet. Han ser fram emot att ha mer ordning på sitt liv, börja med skuldsanering, baka, laga mat och slippa få högt blodsocker. Han stormtrivs.
– Det är så underbart att jag knappt vill gå ut. Det kan inte bli bättre, säger Åke Nord.

Anna Langseth
Frilansjournalist
för DiabetologNytt

Speciella kliniker inte en självklarhet
I Sveriges största städer finns särskilda kliniker för hemlösa.
Men i vissa landstings saknas det.
Östergötland och Uppsala län har lika många personer som lever i akut hemlöshet.
Men medan Uppsala har en särskild klinik för hemlösa, saknar Östergötland en sådan.
Istället ska socialen se till att hemlösa får kontakt med vården. Och på ett boende för missbrukare i Norrköping, hjälper personalen till att påminna om tider hos vårdcentralen. Ibland ger de också skjuts dit.
Källa: Socialstyrelsen, Gränden och Fredrik Sjöstrand, (M) vice ordförande i sjukvårdsnämnden i Landstinget i Östergötland.

|Upp|


Till Förstasidan - Diabetolognytt.com